Foto: Fabian Kruuse
Säsongen 2015 var på väg att fullständigt rasa samman. Det som skulle bli en spännande fortsättning på föreningens kanske mest framgångsrika år någonsin såg nu ut att gå i tusen bitar. Det var bara den 21 juli men den allsvenska säsongen var mer eller mindre över. Efter 16 spelade omgångar låg vi redan åtta poäng efter serieledande IFK Göteborg. Spelet hackade betänkligt. Tre dagar innan matchen som anmäls här så hade vi med nöd och näppe lyckats skramla ihop 1-1 borta mot Örebro SK.
Det som återstod var att försöka kvala sig in till Champions League. I första rundan hade vi alltså fått litauiska mästarna Zalgiris Vilnius. 0-0 hemma i första matchen, med mersmak för litauerna. Man minns med förskräckelse friläget för Zalgiris togolesiske anfallare Serge Nyuiadzi i andra halvlek, där bollen tog i innerstolpen. Nu var det retur i Vilnius. Det var inte med bröstet fullt av hopp som vi intog LFF Stadionas.
Till råga på allt elände så fick ingen av våra nyförvärv spela i första rundan. Varken Kari Arnason eller Vladimir Rodic fick vara med, trots att de redan debuterat i allsvenskan tre dagar tidigare. (En vecka senare skulle också Felipe Carvalho och Nikola Djurdjic dyka upp i laget, och debutera båda två i 3-0 segern mot Sundsvall på Nya Malmö Stadion). Mittbacksparet bestod av Rasmus Bengtsson, som missat sex allsvenska matcher på raken på grund av skada, samt en 19-årig Franz Brorsson, som just debuterat för klubben tre dagar tidigare. Enoch Kofi Adu, given på innermittfältet, hade, typ, strejkat, eftersom han ville säljas, och var därmed förpassad till bänken. Men vad värre var, Robin Olsen hade försvunnit till PAOK Thessaloniki och nyinköpte Johan Wiland fick inte spela, och vi fick alltså ställa upp med reserven Zlatan Azinovic i det som då var årets viktigaste match.
Och värre skulle det bli. Efter en tämligen tandlös första halvlek stod det fortfarande 0-0. Vi såg verkligen inte bra ut. Hade vi ens skramlat ihop till en endaste målchans över tre halvlekar mot ett så här pass uselt lag? Direkt i andra halvlek får så Zalgiris en frispark en bra bit in på vår planhalva, ute till vänster. Bollen lyfts in och Zlatan Azinovic går upp för att fånga den. Han blir hårt ansatt av en litauer och får frispark, men slår i knäet vid nedslaget. Han vrider sig i plågor och kan inte fortsätta.
Marko Johansson måste bytas in. Malmö FF:s Champions League-satsning står nu och väger med en 16-årig tredjemålvakt med fjunmustasch och exakt 0 A-lagsmatcher på sitt CV. Det är ett omtumlande och djupt nedbrytande ögonblick. Man känner sig, på något märkligt vis, sviken. Det var ju nu vi skulle visa att vi kunde ta nästa steg, det var ju nu vi skulle etablera oss på en högre nivå. Av detta syntes absolut ingenting.
På läktaren var vi i chock. Det var först när båren kom in som man började ta in vidden av det som skett. Åge Hareide såg ut som att han skulle börja gråta. Simon Kroon räckte Marko målvaktströjan med tom blick. När Zlatan Azinovic rullades förbi oss i klacken på bårvagnen så täckte han ansiktet med armen. Grät han?
Marko Johansson sprang in på planen. Han såg ut som att han var fem minuter för sen till matteprovet.
Men det hinner liksom aldrig bli någon panik. Marko rör bara bollen två gånger de kommande fyra minuterna. Han får sparka ut bollen, det första han gör, och sen är han ute och plockar in en enkel lyra. Det är som att laget lyfter sig. Vi trycker på, skapar chanser, spelar bättre. Och i 55:e minuten kommer 1-0. En boll från vänsterkanten (måste ha varit Yotun?) till Markus Rosenberg som vinner nickduellen, den dimper ner hos Tinnerholm som rätt så snyggt glider förbi en litauer, och sen skjuter. Med vänstern. Bollen tar en försvarare och får en märklig och ganska långsam bana. Den skruvar sig in i bortre hörnet.
Nu följer otroligt härliga bilder på Tinnerholm med armen i luften och ett brett smajl när han bärs runt av kapten Rosenberg.
Resten av matchen blir en transportsträcka. Vi är vidare, och ska ta oss an RB Salzburg, för andra gången på två år, och Champions League-drömmen lever.
Det var naturligtvis den stora spelaromsättningen efter succéåret 2014 som förstörde rytmen och kostade oss ligatiteln. På ett halvår försvann större delen av laget. Egentligen var det bara Anton Tinnerholm, Enoch Kofi Adu och Markus Rosenberg kvar i startuppställningen från året innan. Nu skulle vi ändå lyckas samla ihop oss, och via nyförvärven och en otrolig attityd, ta oss till vårt andra raka Champions League-gruppspel. Starten var Tinnerholms märkliga vänsterskott i Vilnius.
Marko Johansson har fortfarande kontrakt med oss, till och med 2020. Han är dock utlånad hela året till Mjällby. Det ska också sägas att Marko började i Malmö FF:s fotbollsskola vid fyra års ålder, och har varit i föreningen, ut och in, i hela sitt liv.
Foto: Fabian Kruuse