Foto: Emma Watson
Det finns olika kategorier för spelare i ens klubb när det gäller hur nära ens hjärta de kan komma. Alla supportrar vet om detta, alla supportrar tar detta i beaktande. Spelaren som tagit sig hela vägen upp i föreningen genom ungdomslagen har man större tålamod med. Han har också en enklare resa till eventuell ikonstatus. Inget konstigt; han kommer från staden och klubben, och delar samma känsla för vad det här egentligen betyder.
I Malmö FF vimlar det av sådana spelare. Under 10-talet har vi haft Markus Rosenberg, Rasmus Bengtsson, Pa Konate, Erdal Rakip, Agon Mehmeti, för att bara nämna några få. De kan åka utomlands, återvända, placeras på bänken, dippa i form. Men de finns ändå alltid närmst hjärtat. Spelaren som kommer ifrån en annan svensk klubb, eller från utlandet, har en lite svårare resa för att penetrera supporterhjärtat. Där krävs det hårt och lojalt arbete under relativt lång tid, eller att man gör exceptionellt bra ifrån sig under kortare tid. Fouad Bachirou och Anton Tinnerholm är två bra exempel på de tidigare, Isaac Kiese Thelin och Magnus Eriksson två bra exempel på de senare.
Sen kommer vi till den svåraste kategorin: de spelare som kommer från de största rivalerna. De har ett tufft underläge att hämta upp. Värst är det nog för de som kommer från Helsingborgs IF och IFK Göteborg, det är bara att erkänna. Babis Stefanidis lyckades aldrig överbrygga detta motstånd. Inte Christian Järdler heller. Simon Thern gjorde det, men han hade å andra sidan en familjehistoria att falla tillbaka på.
Sören Rieks anlände inför säsongen 2018, som en ganska överraskande värvning. Han hade gjort tre bra år i Göteborg och de flesta trodde nog att han skulle försvinna utomlands; Holland eller Belgien. Men Daniel Andersson knep honom.
Han fick visserligen spela en del under Magnus Pehrsson, men eftersom hela laget presterade så ofattbart uselt den där våren, så fick man aldrig en känsla för hur han egentligen var som spelare. När sedan Uwe Rösler dök upp som ny tränare inför andra halvleken av 2018 så var Rieks den av alla spelare som allra mest passade in i det system som tysken implementerade. Den vänstra wingbackplatsen i 3-5-2-uppställningen blev omedelbart Rieks. Han passade som hand i handske för rollen. Han orkade lägga ner arbetsinsatsen, såväl offensivt som defensivt. Han spelade ofta, startade nästan alltid. Och Uwe vägrade byta ut honom.
Han producerade flera viktiga och vitala mål för oss under 2018 och 2019. Sex-sju som direkt dyker upp i ens inre är 2-1 målet hemma mot Norrköping 2018, en kanon från långt avstånd, ribba in; 2-0 målet borta mot gamla arbetsgivarna IFK Göteborg 2018, där han spelar vägg med Antonsson och liksom bara rullar in den; två mål borta mot Östersund 2018 där vi låg under med 2-0 efter en kvart men vände och vann med 3-2; enda målet borta mot Sirius 2019 där han dyker upp i straffområdet och trär in bollen snyggt intill stolpen; ett underbart mål hemma mot Hammarby 2019 när vi leder med 2-1, men matchen står och väger; enda målet i blytunga hemmasegern mot IFK Norrköping 2019, när Rosenberg spelar fram honom och han nickar in den i bortre hörnet.
Han var en helt ordinarie spelare i ett lag som kvalificerade sig för två raka Europa League-slutspel, han la ner ett hårdare arbete på plan än någon annan, ändå var han kanske fortfarande aningen tyngd av sitt ursprung.
För Sören Rieks del så kom då hans slutgiltiga kröning som ikonisk Malmö FF-spelare när han i hemmamatchen mot HIF i september 2019 bankade in 1-0 i den 13:e minuten och firade målet genom att springa förbi deras klack och hyssja dem.
Det var nu inte bara en enkel hyssjning Rieks visade upp. Hyssjningar kan ju se ut på många olika sätt, det vet ni. Oftast är den subtil, halvt gömd, kortfattad. Spelaren som hyssjar vill ju gärna undvika dels gult kort, och dels att orsaka alltför stort stök. Rieks gav blanka fan i allt det där. Han gled förbi hela HIF:s klack, inte delar av den, utan hela rasket. Som att han ville försäkra sig om att varenda helsingborgssupporter på plats verkligen skulle se den. Och han gjorde det utstuderat, utdraget, för alla att se och ta del av. Det var, får man nog konstatera, ett konstverk.
Nästa match för oss efter det här derbyt var AFC borta, en match vi normalt sett ska kunna städa av relativt enkelt. Sören Rieks stod på 5 varningar och skulle bli avstängd vid nästa gula kort. Efter AFC väntade guldstrid med matcher mot Göteborg, AIK och Hammarby. Det var underbar komik när Rieks i halvtidsintervjun på C More låtsades att inte ha en aning om att han nu skulle bli avstängd i nästkommande, mer betydelselösa, match.
Många målfirande under vårt enastående 10-tal har varit fantastiska. Vi lär återkomma till flera av dem i den här artikelserien. Rosenbergs korta, mästrande hyssjande vid avgörande 3-2 målet borta mot AIK 2014 är ju svårslaget. Ja, Rosenbergs sista mål överhuvudtaget i klubben i hans hjärta är förstås ännu mer magnifikt. Rieks firande här är inte lika tungt, till stora delar för att han inte är en spelare som vuxit upp i klubben. Men det är ögonblicket då en suverän lagspelare, en arbetshäst, en lojal värvning från värsta konkurrenten, till sist växer in i MFF-kostymen.
Målet som föranledde hyssjandet? Ja, just det. Lewicki jobbar upp bollen och serverar Traustasson, han är två meter från HIF:s straffområde, ganska långt ute på vår högerkant. Han tittar upp och skickar iväg ett långt inlägg mot bortre stolpen, där Rieks dyker upp, omarkerad. Han bankar in bollen med högern, utan chans för vem det nu än var som stod i HIF-målet.
Rieks skulle sen, som för att verkligen cementera hyssjningens vikt, även göra 2-0 på ett likartat sätt. Lång boll från Bachirou, tillbakanick av Traustason, och så dundrar Sören in den. Rosenberg skulle till sist göra 3-0, efter ett fint anfall där Bachirou spelade in bollen snett inåt bakåt och Mackan bara hade att prickskjuta in den.
Foto: Emma Watson