89: Klacken sjunger »Vi kan göra mål på straff« mot Kalmar (2019)

Vi tilldömdes ovanligt många straffar den allsvenska säsongen 2019. Redan i den 21:a omgången slogs den sjätte. Och precis som de fem tidigare så missades den. Sex stycken missar i rad, alltså. Episkt uselt. Låt oss gå genom hur det såg ut:

1. Första omgången hemma mot Häcken, 56:e minuten. Ställning 1-0. Marcus Antonsson slår bollen mot det vänstra hörnet, men inte särskilt nära stolpen och i den höjd som brukar betecknas som perfekt för målvakten. Abrahamsson går åt rätt håll och enhandsräddar ut till hörna. Häcken kvitterar istället med en kvart kvar och matchen slutar 1-1.

2. Andra omgången borta mot Sundsvall, 25:e minuten. Ställning 0-0. Nu får Guillermo Molins chansen. Han slår bollen mitt i målet, lågt, och William Eskelinen klarar med benen. Målen i matchen kommer i andra halvlek. Sundsvall vinner med 3-1; det sista målet för övrigt på straff.

3. Sjunde omgången borta mot Falkenberg, 56:e minuten. Ställning 2-1 till oss. Markus Rosenberg dundrar bollen i underkanten på ribban och ut. Det blir en nervös avslutning, men det blir inga fler mål. 2-1 står sig.

4. 11:e omgången hemma mot AFC, 47:e minuten. Ställning 1-0. Med Markus Rosenberg utanför laget får Antonsson återigen förtroendet, och han missar igen. Han byter hörn och höjd jämfört med Häckenmissen, men Ole Söderberg klarar den låga och lösa straffen. Antonsson revanscherar sig några minuter senare när han knoppar in 2-0, och vi får en bekväm resa mot slutsignal, innan matchen är slut gör vi tre mål till och vinner med 5-0.

5. 19:e omgången borta mot Häcken, 26:e minuten. Ställning 0-0. Straff mot Häcken även i bortamatchen, och återigen drar Peter Abrahamsson det längsta strået när han klarar Guillermo Molins straff. I andra halvlek tar vi ändå ledningen, men matchen slutar 1-1 efter en sen Erik Friberg-kvittering. Strax innan kvitteringen hade dessutom det märkliga hänt att Häcken fått straff, men Al-Hakim ändrat sig. Paulinho fick gult i palavret efteråt.

6. 21:a omgången hemma mot Djurgården, 68:e minuten. Ställning 0-1. En billig straff efter att Anders Christiansen fallit i straffområdet. Markus Rosenberg är det självklara straffskyttsvalet. Han slår den lågt och ganska löst mitt i målet, och Tommi Vaiho dröjer sig kvar med ena benet och klarar. Det blir inga fler mål i matchen och Djurgården tar en blytung viktoria.

Hade vi vunnit allsvenskan om någon av de där straffarna suttit? Det är såklart lätt att tänka så. Svårt att tro att vi skulle tappat 2-0 mot Häcken. Och inte hade vi släppt in ett till hemma mot DIF? Men säkert går det förstås inte att veta.

Men så var vi då framme vid den 1 september, den 22:a omgången och bortamatch mot ett allt mer krisande Kalmar. Som under Magnus Pehrssons ledning säkert tänkt sig en säsong av tämligen riskfritt skvalpande i tabellens mittenregioner, men som istället befann sig otäckt nära kvalstrecket. Inte blev det roligare för smålänningarna när Sören Rieks placerade in 0-1 redan i den tredje minuten. Och strax därpå blixtrade det uppenbarligen till i huvudet på Romario. Han vansinnestacklade Eric Larsson och åkte ut direkt. Vi tog över totalt. Det dröjde visserligen tills dryga halvtimmen innan Markus Rosenberg kunde rulla in 2-0, men det målet hade hängt i luften en bra stund då.

Fem minuter in i andra halvlek täckte Fidan Aliti ett skott med armen. Straff. Rosenberg, som mindre än en vecka tidigare så ödesdigert bränt straffen mot Djurgården, stegade fram, mot oss i bortaklacken, och halkade i skottögonblicket! Bollen till vänster, Hägg Johansson gick åt rätt håll, var på den… men det räckte inte.

Så faktiskt: mål. »Vi kan göra mål på straff«, sjöngs det fyndigt från läktaren.

Traustason och Berget fyllde på med varsitt mål i vad som visade sig bli en sällsamt behaglig bortamatch.

Två omgångar senare fick vi straff igen, borta mot Elfsborg. Och nu var förbannelsen bruten. Jo Inge Berget satte den säkert.

Vi fick för övrigt två straffar i Europa League-spelet också. De gick i mål bägge två, Romain Gall satte den första mot Ballymena, och Jo Inge Berget den andra mot Lugano.