Foto: Peter Lind, Himmelriket
Tokelo Ranties första steg på den svenska fotbollsscenen skedde i ganska blygsamma sammanhang. År 2011 lånade IFK Hässleholm, då i division 3, honom av sydafrikanska Stars of Africas akademi. Uppe i norra Skåne hamnade han under Bosse Nilssons vingar och gjorde 10 mål på 12 matcher. En ny utlåning följde. Rantie hamnade i hemlandet igen. Han gjorde 20 matcher och 7 mål för Orlando Pirates, som anförda av Benni McCarthy (mångfaldig sydafrikansk landslagsman och kanske mest känd för sina år i Blackburn Rovers under slutet av 00-talet) tog hem mästerskapet våren 2012.
På sommaren åkte Rantie över till Sverige igen, och efter några dagars provträning med Malmö FF skrevs ett nytt låneavtal. Det gällde fram till slutet på 2013, och det innehöll en köpoption.
Ska man vara riktigt noga – och det ska man ju oftast – debuterade Tokelo Rantie för oss i en träningsmatch borta mot Lazio. Han fick en halvlek och beröm av Rikard Norling. Tävlingsdebuten skedde sedan i svenska cupen när Malmö FF åkte norröver för att promenadsegra sig till cupgruppspel via match mot Sandviken. Så blev det nu inte. Inte alls. Det finns highlights från matchen, filmade från läktarplats, att hitta på YouTube. De är möjligen sammansatta utifrån ett Sandvikenlutande perspektiv, men de visar ändå på en match där Sandviken missar en absurd mängd chanser. Och det trots att de gjorde tre mål mot det mäktiga, men uppenbarligen inte riktigt matchpåskruvade, allsvenska motståndet. Vi var riktigt illa ute. En bit in i andra halvlek ledde Sandviken med 3-1. Rantie, som hoppat in, reducerade från nära håll och med några minuter kvar tryckte Mathias Ranégie in kvitteringen. Förlängning, och efter några ytterligare missade mer-eller-mindre-öppet-mål-lägen från Sandvikens sida rann vi ifrån till 6-3 via ett Wilton-mål, och ytterligare två från Rantie. Hattrick för vår nye sydafrikan, alltså. Inte så illa.
Tidningarna porträtterade en ödmjuk och blyg yngling från påvra förhållanden. Detta kombinerat med den där känslan av att med honom på plan kunde vad som helst hända gjorde att han fick ett närmast magiskt skimmer över sig. Så när det var dags för allsvensk debut på Stadion mullrade det av förväntan; han möttes av ett välkomstvrål som berättade att vi redan älskade honom.
Tidpunkten för den allsvenska debuten var den 27 augusti 2012. Vi hade nått den 20:e omgången, och vi låg inför den tvåa, sex poäng efter Elfsborg. Dock hade boråsarna dagen innan förlorat mot Häcken, så möjligheten fanns att minska gapet till tre pinnar. Rantie bytte av Daniel Larsson med en knapp halvtimme kvar. För motståndet stod GIF Sundsvall, och ställningen var 0-0. Och det var det nog vi som skulle vara gladast för, vi spelade sömnigt och Sundsvall hade, precis som Sandviken en vecka tidigare, bränt ett antal högkaratiga målchanser. Bland annat hade norrlänningarnas guldpojke Emil Forsberg varit sopren men missat.
Så här dags in i matchen började emellertid de Sören Åkeby-tränade GIF:arna krokna. Spelet förlades allt mer runt gästernas straffområde. Rantie tråcklade och försökte, och i 87:e minuten fick han fram bollen till en felvänd Ranégie. Tillbakarullning till Miiko Albornoz, som från en bit utanför straffområdet skruvade in en vänsterbredsida. Likt ett tunnskalat ägg var den försmädliga nollan spräckt.
Men Ranties allsvenska debut var inte riktigt över.
Ett par minuter efter ledningsmålet fick han bollen av Simon Thern. Startade på vänsterkanten, från egen planhalva, och gav ett exempel på sin allra vassaste spetsegenskap: snabbheten. Han pilade in i straffområdet, vände med ett par slalomartade riktningsförändringar ut och in på Sundsvalls Robert Lundström och skickade med ett vänsterskott in bollen lågt i målvaktens högra hörn. Han firade med att återgälda kärleksförklaringen han fått när han äntrade planen med att kyssa tröjans klubbmärke.
Visst, det var ett 2-0-mål. Inte ett renodlat avgörande. Men en sagodebuts-etikett, det finns det ändå visst fog för att sätta på det hela.
Foto: Peter Lind, Himmelriket