80: Uwe Rösler-sången ekar i Genk trots förlusten (2018)

Vad kan man egentligen säga om staden Genk? Ungefär 66 000 invånare, berättar Wikipedia. Ligger i nordöstra Belgien. Inga direkt oumbärliga sevärdheter. Men efter att Malmö FF varit långt från Europa-framgångar under -16 och -17 var det i denna belgiska stad gruppspelet 2018 skulle inledas. Visserligen i den mindre prominenta och penningstinna av de två UEFA-turneringarna, men å andra sidan hade vi lottats in i en Europa League-grupp som såg något mänskligare ut än det rent överjävliga motstånd vi ställts mot i Champions League-spelet 2015.

Vi körde ner. Knappt 90 mil, en ganska bekväm resa. Det var september och fortfarande varmt. Bodde i utkanten av stan och hade ett par kilometers promenad in till centrum med dess uteserveringar och restauranger. Men det gjorde inte så mycket.

Torsdag var matchdag. Redan på morgonkvisten befann vi oss emellertid i bilen. För även om Genk kanske inte bjöd på några stora kulturupplevelser fanns, finns, det en riktigt tung sådan en sisådär tio mil bort. Sydost om Bryssel ligger Louvain-la-Neuve, och här finns Musée Hergé – ett museum till Tintins skapares ära. Museet är en perfekt kombo av futuristisk design, dammiga tecknade original och Tintin-artefakter. Att låta sig fotograferas vid en fullskalig modell av haj-ubåten från »Rackham den Rödes skatt« är ju till exempel något som inte borde förnekas någon vuxen människa.

I muséebutiken var vi snåla. Vår reskamrat Anders inhandlade ett engelskspråkigt album till sin dotter. Det var allt. Vi funderade dock länge på att slakta våra respektive fondsparkonton och köpa en kapten Haddock-staty i nästan naturlig storlek. 3 995 euro kostade den. Kanske visat sig vara en vettigare och mer beständig investering än fonder, men det föll lite på att den inte riktigt fått plats i bilen.

Matchkväll. Genks arena ligger en bit utanför staden, så det hade ordnats med buss från tågstationen. Bortaföljet var, enligt uppgift, ungefär 600 personer stort.

Första minuterna var inte så tokiga. Men lite för snabbt infann sig känslan att det här var ett snäpp upp. Vi hann inte riktigt med. Belgarna åt sig närmare och närmare, vi hade svårt att hålla i bollen och Sander Berge, Genks storvuxne och norske mittfältsyngling, firade stora triumfer. Vi höll ut, mycket tack vare Rasmus Bengtssons förnäma förmåga att vara i vägen för motståndarskott. Men till sist gick det inte längre. I den 37:e minuten snappades en alltför snål passning från Behrang Safari upp av belgarnas högerback Maehle. Han sprintade ner till kortlinjen och slog ett inlägg som Leandro Trossard mötte på volley. Dahlin utan chans.

Vår största möjlighet under halvleken var en kontringschans som aldrig blev av. Domaren missade att ge oss fördel och blåste istället för frispark på mittplan. På läktaren förbannade vi vår otur med den enögdes övertygelse om den egna rättfärdigheten. 

Vi var aldrig nära i andra halvlek heller. Fast avgörandet dröjde till det var ungefär tjugo minuter kvar. Bollen studsade fram till Genks centertank Samatta som enkelt kunde rulla in 2-0. Ett lite turligt mål kanske, men svårt att säga annat än att det var välförtjänt.

I slutminuten hade vi en boll i mål. Vår gigant för dagen, Rasmus, knoppade in en frispark. Men, såklart, offside.

En slätstruken insats, men vi var tillbaks i Europa. Och det skulle ju bli bättre. Det visste vi inte då, men 600 mer eller mindre kroniskt falskstämda strupar skrålade Kraftwerks »The Model« ändå. Fast med andra ord.

»Uwe Rösler, Deutscher Superman/Uwe Rösler, han kan vinna han«.