78: Simon Thern ropar »ni står och glor ju!« åt sina nya lagkamrater i Bradenton (2012)

Bradenton, Florida. Solsken, vita stränder och gröna träningsplaner. Ett inte så dumt ställe att vara på i februari. Området kallas Manatee County, eftersom manater – eller sjökor, som de brukar kallas på svenska – hittas i vattnen där. Bradenton har ett museum med en bassäng, och år 2012 plaskade ett par av dessa märkliga och fridlysta djur runt där. Den ena sjökon hade befunnit sig i fångenskap alltför länge för att kunna anpassas till ett liv utanför poolen, den andra var en unge som förlorat sin mor och som skulle återbördas till det fria.

Annars är Bradenton en ganska anonym stad, belägen en sju-åtta mil söder om Tampa. Fast det finns ju saker i närheten. Anna Maria Island, med sin pir och sina pelikaner. Sarasota, med sina restauranger och närheten till Siesta Key, där strandens sand verkligen är så där potatismjöligt finkornig och kritvit som resereportagen brukar tjafsa om. Havsvattnet är i februari inte precis varmt – runt nitton grader kanske – men ändå klart badbart.

Och så finns ju också IMG Academy i Bradenton. Hit har Malmö FF förlagt sitt vinterträningsläger vid fem tillfällen. Första gången var 2012. Bilder från senare år visar att en hel del hänt med anläggningen sedan dess. Fler planer, riktiga läktare. Redan 2012 bodde laget visserligen i fina lägenheter på akademiområdet, men runt träningsplanerna stod då provisoriska läktare. Och omklädningsrummet var en barack.

Ett av årets nyförvärv fick ofta svara på frågor om sin far i intervjuer. Inte så konstigt kanske, eftersom fadern var en av Malmö FF:s fixstjärnor under 1980-talets Hodgson-ledda framgångsera. Och med tanke på faderns historia i klubben hade det känts konstigt, rentutav fel, när sonen hamnat i HIF säsongen 2011. När han nu istället återfanns i vår trupp gav det någonstans en känsla av att han kommit hem. Och den blott 20-årige ynglingen tog för sig direkt. Simon Thern både hördes och syntes.

Vad som framförallt imponerade med Thern där på lägret var hans steg och hans speed. Han liksom flöt fram. Och det gick undan. Inte minst några dagar in på lägret, när det var dags för den första matchen. MLS-laget DC United, vars tillvaro några år senare skulle komma att förgyllas av Markus Halsti, stod för motståndet. Träningsmatcher är ju vad de är, men vi såg ganska bra ut. Erik Friberg satte en frispark och vi dominerade. Mot slutet av halvleken fick emellertid amerikanerna mer att säga till om. Thern jagade runt som en terrier, tyckte han fick dålig hjälp och skrek »ni står ju och glor!« till sina lagkamrater.

Inte särskilt anmärkningsvärt kanske, men det blev ganska roligt när det kom från en ung man som därtill just anlänt till truppen.

Matchen mot DC United slutade för övrigt 1-1. Vi spelade ytterligare en match på lägret, en tre-halvlekars mot Columbus Crew. Vi vann med 2-1, och nu var Simon Thern egentligen ännu bättre. Columbus-spelarna fann ingen annan bot än att gång efter annan sparka ner honom.

Thern i synnerhet och försäsongen i allmänhet såg riktigt lovande ut det året. När allsvenskan väl inleddes väntade ett uppvaknande av kall-spann-vatten-karaktär. I premiären fick vi nöja oss med 0-0 hemma mot ett bussparkerande Gefle, och i andra omgången kölhalades vi av Häcken på Hisingen. Det blev 5-0, vår största förlust i allsvenskan under 10-talet. Men året tog sig allteftersom. Och Thern fortsatte att säga ungefär vad som föll honom in, tycktes det. Borta mot Djurgården ledde vi med 2-0 i paus, efter att Thern mycket elegant spelat fram Jiloan Hamad till det andra målet. Halvtidsintervjuaren frågade Thern hur Jiloan borde tacka honom? »Med en Piggelin«, blev svaret.

Simon Therns tid i Malmö FF blev kanske aldrig så där explosionsartat fantastisk som Bradenton-lägret någonstans ingett förhoppningar om. Men han var, framförallt under sina två första år, en viktig spelare för oss. Under 2012 och 2013 gjorde han sammanlagt 57 allsvenska matcher – på plan i alla utom tre, således – och sju mål. 2014 inledde han med två mål mot Falkenberg, men i juli drabbades han av en fraktur i vadbenet och spelade inte så mycket mer under året. Säsongen summerades i 14 allsvenska matcher och något enstaka inhopp i Champions League under senhösten.

Efter säsongen lämnade han för holländska Heerenveen. Efter ett lyckat första halvår fick han nya skadebekymmer, tvingades operera sin fot och återvände så småningom till Sverige för att reboota karriären. År 2017 återfanns han i AIK. Han fick en del speltid, men supersuccén uteblev. Till och från har lösa rykten om en återkomst till Malmö florerat, men efter AIK-året hamnade han i Norrköping. Med Thern på centralt mittfält gjorde östgötarna ett fint 2018, där de utmanade AIK om guldet ända in på mållinjen.

Samma år belönades också hans frispråkighet med utmärkelsen »Årets Röst« vid Allsvenskans Stora Pris-galan.

»Skillnaden, tror jag, är att jag säger exakt vad jag tänker, kontra många av mina kollegor. Är man inte tillräckligt bra på att spela fotboll så får man vara bra på något annat, så är det ju…«, kommenterade Simon Thern sitt pris. Fjolåret var dock allt annat än problemfritt. Under hösten var han sjukskriven för ångest och panikattacker. När detta skrivs mår han dessbättre okej igen. Simon Thern spelar fortfarande i IFK Norrköping.