76: Mattias Svanbergs rusch resulterar i ett oförtjänt övertidssegermål mot DIF (2017)

Hur var det egentligen i början av augusti 2017? Fortfarande gamnacke efter att Champions League-kvalet knappt hann börja innan det var över; alltså, sved det nesliga uttåget mot Vardar Skopje ännu? Jo, det gjorde det nog. Vardar-debaclet är en av 10-talets tyngsta sportsliga motgångar. Men laget hade ändå lyckats ta sig samman och i slutet av juli, efter Vardar-mötena, besegrat Jönköping och Sundsvall. Inget över sig spektakulärt spel, knappa segrar – men trepoängare hade inkasserats, och det var det enda som betydde något.

Så när det var dags att möta Djurgården på Tele2 Arenas märkliga underlag var datumet den 7 augusti, och omgången den 18:e. Vi ledde med en smått bisarr marginal: 10 poäng ner till tvåan, som, minsann, var just Djurgården.

Vi har ju ofta svårt däruppe i Stockholm. En känsla som förstärktes efter en knapp kvart, när Haris Radetinac föll dramatiskt efter att ha fått Behrang Safaris hand på axeln nere i straffområdets ena hörn. En förstärkning av situationen som det gick att reta sig på, absolut, men samtidigt: det var kontakt och avblåsningen var inte tokfel. Magnus Eriksson hade satt en straff mot oss i vårens möte, men han var avstängd nu. Fram stegade Othman El Kabir. Straffen var svag, mitt på mål, och Johan Dahlin räddade med benen.

DIF var bättre. Men 0-0 i paus. Magnus Pehrsson provade med att sätta in Pawel Cibicki istället för Kingsley Sarfo (jo, han spelade då, det var så, det går inte att förneka). I 59:e minuten ersattes Behrang Safari av Andreas Vindheim.

Djurgården trummade på. Tino Kadewere, som sedermera såldes till Le Havre för 25 miljoner (bra betalt) och som nu i vintras gick vidare till Lyon för 15 miljoner, fast euro den här gången (absurt bra betalt), volleysköt utanför. Kevin Walker fick nickläge i öppet läge men skickade bollen ner i backen – och över ribban. Möjligen störde en lagom liten tryckare från Cibicki Idol-vinnarens precision.

Vi hade det jobbigt. Mattias Svanberg bytte av Erdal Rakip med tio minuter kvar, och en liten stund senare såg 0-0 ännu mer ut som en vinstlott. Markus Rosenberg blev fasthållen av Jacob Une Larsson och slängde upp armbågen. Une Larsson stöp och Al-Hakim halade upp det röda. I intervjuerna efteråt erkände Rosenberg givetvis, som den rakryggade hedersman han är, att det var ett korrekt rött kort.

Vi gick in på övertid. Många minuter var det. Mest längtade vi efter slutsignalen när Mattias Svanberg plockade ner en förlupen boll på bröstet. Han befann sig en bit in på DIF:s planhalva, ryckte framåt direkt, lurade Elliot Käck med en sån där liten yttersidesvrickning han är så mästerlig på och tog sig in i straffområdet, lite åt högerkanten till. Kevin Walker täckte, händerna på ryggen, Svanberg ryckte igen och skickade in en hård, flack, boll mot målområdet. Där inne nånstans fanns Jo Inge Berget, och han var förmodligen adressaten. Men framför honom stod Djurgårdsbacken Niklas Gunnarsson. Han sträckte fram benet, fick se bollen träffa benskyddet och styras in i målburen. Den evigt flaxande Andreas Isaksson var chanslös. Kramkalas på bänken, kramkalas på bortaläktaren, kramkalas i tevesofforna.

Slutsignalen gick kort därpå. Vi hade stulit segern i 94:e. Anton Tinnerholm jublade hjärtligt in i tevekameran.

»Oturen grinade oss i ansiktet, verkligen«, tyckte Djurgårdentränaren Özcan Melkemichel på presskonferensen efteråt. En synpunkt han hade visst fog för, det får man ge honom. Än bittrare var DIF:s sportchef Bosse Andersson. Till Aftonbladet sa han: »Jag tror inte Malmö fattar själva hur det har gått till. De har stolpe in hela tiden. Jag har sett flera av deras matcher och de har inte direkt imponerat, och jag var inte imponerad i dag heller«.

Sagt av en sportchef till ett lag som alltså låg 13 poäng efter oss efter den här matchen. Nå, han fick ju själv uppleva njutningen av en stolpe-in-säsong två år senare. För det var en sådan säsong vi hade i allsvenskan 2017. Efter att den 18:e omgången spelats klart ledde vi med 12 poäng. Det kom några yrvakna felskär på vägen fram mot guldet – 1-3 borta mot AFC lyser exempelvis som en röd innebrännare på näsan – men titeln säkrades definitivt i den 27:e omgången. Rätt så lagom.