73: Felipe Carvalho gör 2-0 hemma mot Celtic och drar rätt upp på läktaren (2015)

Malmö FF:s 10-tal är fullt av hemvävda hjältar som spenderat lång tid i klubben och på alla sätt och upptänkliga vis gjort sig förtjänta av all den framgång de varit med om att skapa. Listan kan göras lång: Markus Rosenberg, etc.

Men här finns också perifera figurer från världens alla hörn som kanske bara spelat en kort tid hos oss, men ändå, på olika sätt, satt spår i den himmelsblå sfären. Låt oss kort gå igenom några (läs: fem) av dem innan vi åter sätter oss ner vid bordet för att skrocka åt minnena av när Luis Felipe Carvalho da Silva gjorde 2-0 hemma mot Celtic och drog rätt upp på läktaren.

Det är en läcker ragtag-grupp av människor som lika gärna skulle kunna tillhöra Jesse James tågrånargäng eller kanske rentav Wu-Tang Clans anhang, och som sammanlagt gjort 66 allsvenska matcher för Malmö FF (och tillsammans hämtat in 4 SM-guld), och som på olika vis förgyllt tillvaron för oss supportrar.

Yago Fernandez

Vi sökte med ljus och lykta efter en ny mittback efter att Jasmin Sudic skadat sig (första korsbandsskadan av många) på träning den 19 april 2010. Jasmin hade varit förstavalet bredvid Daniel Andersson fram till och med omgång 6 den här säsongen. Pontus Jansson, då 19 år, fick ersätta, eftersom också Markus Halsti drogs med skador från och till. Men Roland Nilsson ville ha fler alternativ. 22-årige, helt okände, portugisen Yago Fernandez dök upp i Malmö i juli. Han tränade med laget och fick också spela i träningsmatchen mot Roy Hodgsons Fulham FC inne på Stadion (0-0) samma månad. Fernandez hade ett utgående kontrakt med Espanyols B-lag och dessutom varit på lån ett halvår i portugisiska Gil Vicente, dock utan att få spela. Det kändes sannerligen som en panikåtgärd när det meddelades att Yago fått kontrakt säsongen ut. Men han skulle faktiskt visa sig vara värd varenda krona.

Debuten kom i 18:e omgången, borta mot Örebro SK, där han gick rakt in i startelvan. Och han var… bra! Jiloan Hamad gjorde 1-0 efter en knapp kvart på ett avigt långskott, Agon fyllde på med 2-0 på en nick efter ett fint Jimmy Durmaz-inlägg två minuter senare, och Daniel Larsson bankade in slutresultatet 3-0 på straff en bit in i andra halvlek sedan Nordin Grezic tagit med handen på mållinjen. Fernandez stod rätt, höll offsidelinjen, och såg stensäker ut hela matchen. Det enda han hade problem med var när laget skulle fira med oss på läktaren efteråt och han inte riktigt begrep den där hela-laget-lyfter-armarna-tillsammans-samtidigt-som-klacken-skriker-åååhej-åååhej-åååhej.

Han spelar sedan de kommande fyra matcherna (tre vinster och en oavgjord). I den fjärde av dessa, borta mot Åtvidaberg, så gör han dessutom ett superviktigt 3-3 mål i nästsista minuten på nick efter ett inlägg av Durmaz. Men i omgång 23, i det famösa hemmaderbyt mot HIF, så skadar han sig efter en dryg halvtimme. Pontus får ersätta. Mest minns man kanske Yagos rusning in på banan från avbytarbänken med kryckorna i högsta hugg efter att Wilton gjort 2-0 i 96:e minuten. Ja, det är kanske det allra mest ikoniska Yago Fernandez-ögonblicket. Nu missar han tre matcher på grund av den här skadan. Och är inte tillbaka förrän i omgång 27. Men sedan spelar han de fyra sista matcherna, gör två mål (3-0 och 4-0, bägge på nick) i bortasegern mot Häcken, och är med och säkrar titeln. Sin kanske allra bästa match i Malmös tröja gör han nog i den avgörande guldmatchen, hemma mot Mjällby, då han är mer eller mindre felfri och ser till att hålla den fruktade Moestafa El Kabir i Herrans tukt och förmaning.

2011 börjar på samma vis: Yago startar bredvid Daniel Andersson i mittlåset. Men den här säsongen skulle bli rörig, såväl för Malmö FF som Fernandez. Kevin Hagens planstormning och Roland Nilssons FCK-flytt stör rytmen. Och efter att Yago blivit utvisad i 90:e minuten (två gula kort) borta mot Elfsborg i 0-3 förlusten i den femte omgången så spelar han bara en match till från start (i omgång 15, hemma mot IFK Norrköping, vinst med 2-1) och då beror det på att Daniel Andersson blivit utvisad i föregående match. Efter att Rikard Norling tagit över på tränarbänken i juni så väljs Pontus Jansson kategoriskt före. Yago gör någon enstaka start till, och ett mål, ett viktigt faktiskt, när GAIS målvakt Dime Jankulovski tappar bollen i slutminuten vid ställningen 1-1 hemma på Nya Malmö Stadion, så att Tobias Malm (minns ni honom, han som gjorde mål i träningsmatchen mot AC Milan!) kan spela fram bollen till Fernandez som bara har att raka in vinstbollen.

Efter säsongen 2011 så lämnar han MFF. Han skriver på för Girona FC i spanska andraligan. Där gör han fem matcher och ett mål, innan det är dags för AEK Aten. Där blir det 13 matcher och ett mål, innan han anländer till Sverige igen och ska spela för BK Häcken 2013. Men det blir inga matcher alls och Yago glider iväg till kazakiska högstaligan för spel i Shakhter Karaganda. Det blir nio matcher och ett mål säsongen 2014. Därefter väntar Oriental i portugisiska andraligan och La Roda FC i spanska tredjeligan. Hans sista klubb blir portugisiska Uniao de Leiria 2018, och efter det så tar han över sportchefsjobbet i samma klubb, en post han fortfarande innehar. Man spelar idag i portugisiska tredjeligan och den lilla staden (ca 120 000 invånare) ligger mitt i Portugal, ute mot Atlantkusten. Klubben tränades faktiskt av José Mourinho 2001/02, innan han gick vidare till Porto och världsberömmelse. Yago Fernandez är 32 år gammal.

David Löfquist

Om det nu blir en Allsvenska i år efter coronavirusets härjningar så är det dags att möta Mjällby igen, som ju tog steget upp ifjol. Senaste gången vi mötte dem i Allsvenskan var 2014 då vi vann med 1-0 borta (mål av Guillermo Molins) och 4-1 hemma (hattrick av Emil Forsberg). Kapten i dagens Mjällby AIF är David Löfquist, han som av outgrundlig anledning kallas »Löken«, och här har vi en spelare som hade en märklig Malmö FF-karriär. Han dök upp i Malmö i augusti 2012 och Sydsvenskan var snabba att skriva att det här kunde bli »MFF:s guldvapen« i höstracet om SM-guldet. Han debuterade i omgång 22, borta mot Åtvidaberg i september, en match vi vinner med 1-0 efter att Ricardinho satt en straff, då Tokelo Rantie fällts. Men det blir bara två starter och två inhopp denna höst, innan han åker hem till Parma, som ånyo lånar ut honom, denna gång till danska Odense BK. Något guldvapen blev han inte direkt, och det framstår än idag som ett av de märkligare lånen vi gjort i modern tid. Visst, vi låg bra till 2012 och nosade på guldet, och vi hade precis tappat Jimmy Durmaz till Genclerbirligi, så vi behövde en yttermittfältare. Men kom igen? Nå, nästan åtta år efter hans korta sejour hos oss så ska han i sommar/höst stå på andra sidan planen. Få se om vi klarar av att skala löken då?

Vidar Örn Kjartansson

Vidar Örn Kjartanssons CV är långt som en boll i djupled från backlinjen. Han har representerat fem klubbar innan sin tid i Malmö FF, och (än så länge) fem efteråt. Idag spelar han i turkiska Yeni Malatyaspor, som låg just ovanför nedflyttningsstrecket i högstaligan vid coronautbrottet, utlånad dit från ryska Rostov. Kjartansson hade en mystisk karriär i Malmö, som bara blev ett drygt halvår långt. Han kom i januari 2016 och lämnade i augusti samma år. 20 matcher och 14 mål blev hans facit under den allsvenska vårsäsongen, men då ska man komma ihåg att han inte gjorde sitt första mål förrän i den sjunde omgången, hemma mot BK Häcken, då det visserligen blev ett äkta hattrick i 3-0 segern. I sin sista match för oss, borta mot Sundsvall tre dagar innan han försvann, så avgjorde han med enda målet, en fin nick på en Wolff Eikrem-hörna. Han var lite avig och svårbegriplig, var han inte? Jovisst, när han väl trimmat upp formen så var det ju målgaranti i nästan varje match, men det var något som aldrig riktigt klickade med attityd och malmökompabilitet. Han kändes aldrig riktigt som en av oss? Nå, han var högst delaktig i guldet 2016 och inte ens ett halvår i Hammarby kan sudda ut vinnarstämpeln, men det går ändå inte att komma ifrån att han var en underlig spelare.

Walter Viitala

Walter Viitala? Jo, nu är det bara ett och ett halvt år sedan han var hos oss, så många har ännu ett svagt minne av den finske reservmålvakten som spenderade hösten 2018 i MFF-tröja. Men om några år kommer han att kunna vara ett inslag i fotbollsquiz, där en av frågorna kan vara: vem är den ende målvakten i Malmö FF (av de 8 stycken som stått i mål) under 10-talet som aldrig släppt in ett allsvenskt mål? Det rätta svaret är då alltså Walter Viitala, som lyckades med det som varken Johan Dahlin, Robin Olsen, Dejan Garaca, Zlatan Azinovic, Dusan Melicharek, Fredrik Andersson eller Johan Wiland klarade av. Nå, Viitala stod bara i en och en halv allsvensk match. Men han höll således nollan i bägge. Debuten kom i paus hemma mot Kalmar i slutet av september, när Johan Dahlin fick utgå med skadekänning. Det stod redan 3-0 när han kom in, matchen slutade 4-0, och Viitala fick en lugn resa och kunde freda målet relativt enkelt. Två omgångar senare, mot Sundsvall hemma, fick han starta, återigen på grund av skadeproblem för Dahlin. Matchen slutade 0-0 och vi var inte särskilt bra, men Walter såg trygg och lugn ut. Efter säsongens slut försvann han till Sandefjord, där han fortfarande spelar.

Felipe Carvalho

Felipe Carvalho startade i bortamatchen mot Real Madrid på Santiago Bernabeu i Champions League-gruppspelet. Kan ni tänka er? Den kanske mest prestigefyllda klubblagsmatch ett svenskt lag spelat på 10-talet, och där stod en 22 år gammal, helt okänd, men robust och frifräsig uruguayan och skulle stoppa Cristiano Ronaldo, Karim Benzema, James Rodriguez, Isco och Mateo Kovacic. Det gick sådär, för att uttrycka sig milt. Ronaldo gjorde fyra, Benzema tre, Kovacic ett, och Real vann med utklassningssiffrorna 8-0. Carvalho såg långa stunder ut som ett litet, ännu icke simkunnigt, barn som kastats i bassängen i den djupa delen av andra elakare barn.

Kanske var den här matchen också den som sänkte Felipe? När 2016 körde igång, med ny tränare och nya förutsättningar, så var han plötsligt fjärdealternativet på mittbacken. Det var som att han blivit genomskådad. Rasmus Bengtsson och Kari Arnason var det givna mittbacksparet och Franz Brorsson förste reserv. Men såklart skulle det visa sig att Felipe Carvalho skulle ha såväl en som två roller till att spela i sin MFF-berättelse. När Kari Arnasson samlat ihop till tre varningar och var avstängd och Rasmus Bengtsson fick utgå på grund av skadebekymmer just innan paus i hemmamatchen mot Djurgården i femte omgången så hoppade Felipe in. Och avgjorde med en suverän nick på en fin Wolff Eikrem-hörna i den 62:a minuten. Därefter blir det bara en start till innan han lånas ut till Falkenberg under andra halvan av säsongen. Och då stöter vi på honom i guldmatchen 2016, där han dock spelar för motståndarna på Falkenbergs IP den 26:e oktober.

Till 2017 hade visserligen Kari Arnason försvunnit, men Lasse Nielsen anslutit. När någon var skadad eller avstängd så valde dock Magnus Pehrsson att flytta in Behrang Safari centralt framför att spela Carvalho. Felipe gör inte sin första match förrän i omgång 9, efter att vi spelat holmgången hemma mot Östersund och fått såväl Safari som Brorsson avstängda. Det är borta mot Bajen och vi spelar 1-1 efter att Tinnerholm kvitterat Arnor Smarasons ledningsmål. Nu får Carvalho spela tre matcher på raken och hans sista stora stund i vår tröja kommer i den tredje av dem, bortamatchen mot AIK, där han på ett synnerligen osannolikt vis avgör med enda målet i 93:e minuten. Ett underbart minne, och allra sista gången man fick skrika hans patenterade »BOUFF!« i vild glädje. Detta blir hans allra sista framträdande. Han spelar inte en sekund efter det. Man måste ju få säga att det var en rätt så bra mic drop.

Nu hade ju Felipe Carvalho även satt sina spår hos oss innan den där rätt så ödesdigra matchen på Santiago Bernabeu i Madrids centrala delar. Han anlände för provträning under sommaren 2015, som en chansning, men mest tänkt som backup. Det blev debut direkt, i hemmamatchen mot Sundsvall i slutet av juli i strålande solsken, seger 3-0, samma match som Nikola Djurdjic gjorde debut för oss. Det här var under en period när många nya spelare debuterade. I matchen innan, Örebro borta en vecka tidigare, så debuterade Vladimir Rodic, Franz Brorsson och Kari Arnason. Felipe spelar elva matcher under andra halvan av 2015, varav sju från start. Han gör två mål, där 2-0 målet borta mot HIF på Olympia i 3-0 segern är det mest minnesvärda. En nick på en fin Yoshimar Yotun-frispark. Allra störst inverkan har han dock i Champions League-kvalmatcherna, men de ska vi be att få återkomma till alldeles strax. Idag spelar Felipe i norska Vålerenga. Han har 2 SM-guld för oss. Hatten av.

Visst kan man se dessa fem vinddrivna existenser – en finne, en islänning, en listerlänning, en portugis och en uruguayan – framför sig, alla på en och samma gång, ta ett steg framåt och erbjuda sina svärd till Frodo och Sam?

Just det, vi skulle ju egentligen prata lite om Felipe Carvalhos mål och -firande mot Celtic hemma 2015. Åh, den där ljumma sensommarkvällen i augusti när Stadion kokade och skottarna var besegrade så fort vi började sjunga. För andra året i rad så kvalificerade vi oss alltså för Champions League-gruppspel, och vi gjorde det på ett övertygande sätt, genom att helt enkelt vara klart bättre än en högre rankad motståndare. Efter 2-3 på Celtic Park, där ju Carvalho varit högst delaktig i det viktiga reduceringsmålet på övertid i och med hans fina nernick till Jo Inge Berget på Tobias Sanas hörna, så låg manegen krattad. Och när Markus Rosenberg så gjorde 1-0 på hörna i den 23:e minuten hemma på Nya Malmö Stadion så var vi vidare i det som engelsmännen så poetiskt säger »on aggregate«. Men Carvalho ville också vara med och leka. På en fin Rodic-hörna, efter att vi haft en galen dubbelchans (Rodic först, Rosenberg på returen) så steg han till väders och knoppade elegant in 2-0.

Ja, och hans första reaktion var alltså att dra rätt upp på läktaren till oss supportrar. Svårt att inte älska en sådan inställning.