Foto: Henrik Zackrisson
Det hade gått ungefär 14 månader sen sist, och nu var vi tillbaks i Madrid. Den här gången var vi fler än någonsin. Uppgifterna i tidningarna pratade om någonstans runt 3 500 nedresta malmöiter. Stämningen var på sätt och vis bitterljuv. Det var Åges sista match – veckan innan hade det meddelats att han skulle lämna Malmö FF för att bli förbundskapten för det danska landslaget.
Luften hade gått ur Malmö FF under hösten. Vi hade aldrig lyckats hoppa upp på det allsvenska guldtåget, och efter en med beröm godkänd första halva av vår ohemult svåra Champions League-grupp hade det blivit jobbigare. Match fyra och fem hade slutat i svidande brakförluster: 0-4 borta mot Shakhtar och 0-5 hemma mot PSG. Ändå levde, åtminstone i teorin, hoppet om avancemang. Skulle vi i denna sista gruppmatch lyckas knipa poäng av de blivande CL-mästarna från den spanska huvudstaden, samtidigt som PSG vann över Shakhtar, då skulle vi bli trea. Och få spela vidare i Europa League.
Vad talade då för oss? Nja. Inte särskilt mycket. Men Real Madrid var redan klara gruppsegrare, så kanske skulle de lufta lite bänkspelare (ett flortunt hopp att hålla fast vid, Reals bänk höll, det visste vi alla, en FRUKTANSVÄRT hög klass). Samtidigt var både Markus Rosenberg och Rasmus Bengtsson avstängda. Och Johan Wiland var högst tveksam till spel, eftersom han ådragit sig en hjärnskakning i en träningsmatch mot Molde en knapp vecka tidigare. Det såg alltså ut som om Fredrik Andersson skulle få hoppa in. På Santiago Bernabeu. Mot Ronaldo och kompani. Nåja, åtminstone något av ett inget-att-förlora-läge.
Men det blev Wiland ändå som ställde sig mellan stolparna. Iförd en sån där hjälm som Petr Cech brukar bära. Även laget i övrigt innehöll ett par överraskningar. Pa Konate och Franz Brorsson hade startat mot PSG, men nu var Yoshimar Yotún vänsterback och Felipe Carvalho formerade mittförsvar med Kari Arnason. På högerbacken, som alltid, Anton Tinnerholm. Centralt mittfält, också som väntat. Lewicki och Enock Kofi Adu. Men kanterna? Erdal Rakip till höger. Och Tobias Sana, som inte startat någon Champions League-match tidigare, på vänsterkanten. Jo Inge Berget var uppflyttad i anfallet. Och där startade också Nikola Djurdjic. Vladimir Rodic, som agerat startman i de fyra senaste Champions League-matcherna, inledde nu på bänken. Hade det något att göra med att han vid hemmamatchen påståtts ha stått och väntat utanför Reals hotell, för att få en glimt av Ronaldo? Nej. Det hade det sannolikt inte. Och Rodic själv hävdade för övrigt att det var en ren slump att han befunnit sig där. Han hade tagit en kaffe med en kompis i närheten bara, sade han.
Det var december, men på läktaren var det orimligt varmt. Kanske ångade det från publiken, men sannolikt berodde det mest på arenans infravärme. Domaren blåste igång. Vi höll ut i tolv minuter. Sen ryckte Ronaldo ifrån Rakip nere vid hörnflaggan och skickade in bollen till en kriminellt fri Isco. Yotún stod ivägen för avslutet, men rakade ut bollen rakt i gapet på Karim Benzema. 1-0.
Samme Benzema nickade in tvåan drygt tio minuter senare. Såg inte otagbart ut, men Wiland stod på hälarna på sin mållinje och såg inte ens ut att försöka ta den. Inte heller trean, en studsande frispark från Ronaldo, kändes som någonting en Johan Wiland i högform hade släppt förbi sig. Fast de tre målen var ju förvisso inte de enda målchanserna Real skapade i första halvlek. Johan Wiland hann med att rädda ett par bollar också.
På läktaren då? Att läget var prekärt var såklart bara förnamnet. Vi insåg såklart att det var råkört. Men det sjöngs. Och vi pratade om att den visslande rökare Oscar Lewicki avlossat inte alls varit några mil från krysset. För det blir ju lite som när man själv spelar nånting. Padel till exempel (populärt nuförtiden). Man går in i matchen med ambitionen att vinna. Och när man märker att motståndet är bättre sänker man sig till att vinna ett set. Och sen ett game. Och sen två bollar i rad. Och sen… ja, ni förstår. Som gossarna från YouTube-kanalen »COPA90 Football« jublade i sin videoskildring av supporterperspektivet från matchen, då vi vid ställningen 0-6 fick en hörna: »Yeees! Corner!«
För det blev värre. Och det trots att Johan Wiland tog av sig sin Cech-hjälm i paus. Efter en knapp kvart hade Ronaldo gjort tre mål till, allihop ackompanjerade av hans genomtöntiga jag-spänner-mig-som-en-superhjälte-målgest.Det andra av dem såg inte heller otagbart ut. Men det vore såklart orättvist att skylla allt på Wiland. Genomklappningen skedde på alla fötter.
Framåt fick i alla fall Vladimir Rodic, som avlöst Nikola Djurdjic, iväg ett skott som tvingade Casillas i Real-målet att sträcka lite på sig.
På läktaren sjöngs det.
Wiland fick hämta ut två bollar till. Åttan kom i 74:e, och tvåsiffrigt kändes där och då som en realistisk framtidsutsikt. Men Real hade den goda smaken att slå av på takten. Det blev inte värre än så. Och därmed är vi i alla fall inte ensamma om att ha utsatts för den största Champions League-förlusten någonsin. Även Besiktas Istanbul har fått stryk med 8-0, mot Liverpool 2007.
»Vi följer vårt blåa lag« ekade. Slutsignalen gick. Hymnen sjöngs. Åge kom in på plan och vinkade en sista gång. Han såg lite förlägen ut. Spelarna var molokna, skamsna, bad om ursäkt, efteråt. Nikola Djurdjic skrädde inte orden: »We were disgusting out there. No fight, no will. No excuse. Only plus tonight: the MFF fans. Big thank you to them. They did their job«.
Andra svenska lags supportrar var givetvis överlyckliga. Kommentarsfält fylldes av skadeglada inlägg om hur MFF skämt ut svensk fotboll. Ja, kanske det. Men vi fick ju några miljoner för besväret. Och det sades då, och det tål att sägas igen:
Förutsättningen för att kunna bli förnedrad i Champions League, det är att först ta sig till Champions League.
Foto: Fabian Kruuse