Foto: Tony Ernst
Den korrekta danstermen för det som utspelade sig på EasterRoad den 25 juli 2013 är nog »conga line«. I höjd med timmen spelad, ungefär när Tokelo Rantie petade in 5-0, så fick delar av de cirka 250 MFF-supportrarna feeling och började bilda ett dansande led, som efterhand ringlade sig runt på vår läktare, ibland ut ur gångarna för att sedan vända tillbaka igen. Vissa av hemmalagets stewards gillade inte idén och försökte stoppa den, men feelingen var helt enkelt för stark och South Stand fick uppleva ett riktig conga-led för första (och antagligen sista) gången.
Congan, ja, den kom med slavarna från Afrika till Kuba. Den dansades överallt på sockerrörsplantagerna, men blev sedan förbjuden för att den lite för ofta urartade i bråk och stök, något som slavägarna absolut inte ville ha. Den kom till USA när La Conga Nightclub öppnade 1929. Men tog egentligen inte riktig fart förrän den slog igenom i Montmartre i Paris 1936. Året efter var det den populäraste dansen i New York. Då hade Desi Arnaz fått tag i den. Desi, som sedermera gifte sig med Lucille Ball och stadigt medverkade i hennes oerhört omtyckta teveshow »I Love Lucy«, var en omåttligt populär musiker och skådis på 30-, 40- och 50-talet.
Var var vi?
Jo, på Easter Road. Vi hade åkt dit med 2-0 från hemmamatchen. Ett bra resultat, om än inte fantastiskt. Det fanns viss oro för att skottarna skulle kunna hota oss. Det här är andra kvalrundan i Europa League, i första rundan avfärdade vi Drogheda från Dublin med sammanlagt 2-0. Vid vinst väntade Swansea, som då hade ett synnerligen kompetent lag under Michael Laudrups ledning.
De första 15-20 minuterna var relativt skakiga, men det skulle såklart aldrig riktigt bli match av det här. I den 21:a minuten passade vi oss fram på vänsterkanten. Emil Forsberg till Simon Thern, vidare till Tokelo Rantie som hittade Magnus Eriksson. Ett lågt, hafsigt skott till höger om målvakten och det var 1-0 till oss. Nu var Hibernians tvungna att göra 4 mål. Direkt efter vaskade Hibs fram några småchanser, och de hade till och med en boll i nät, men linjemannen höjde påpassligt sin flagga.
2-0 kom i 26:e minuten, Emil Forsberg med ett solonummer efter en skarv av Simon Thern. Däremellan hade Tokelo Rantie, som för övrigt var suverän i den här matchen, bränt ett friläge och dessutom frispelat Magnus Eriksson, som prickade stolpen. Simon Thern skulle dagen efter i en av de stora skotska dagstidningarna konstatera att Hibs »played like kids«. 3-0 gjorde Markus Halsti i den 30:e minuten på ett inte särskilt hårt långskott. Fram tills nu kändes det som att målvakten i Hibs liksom inte var målvakt på riktigt? Alla skotten var lösa, ganska mitt i mål, en bit utifrån, och han hade fri sikt. Ändå var han inte i närheten av att ta dem. Det kändes som att de kastat in nån – vem som helst från gatan utanför – i mål och sagt till honom att göra så gott han kunde.
4-0 kom i 42:a minuten, ett lite hårdare och pricksäkrare långskott av Miiko Albornoz tätt intill stolpen. Paus. Nu behövde Hibs göra 7 mål för att slå ut oss. Det här kändes klart. 5-0 kom i 60:e minuten, när Tokelo Rantie petade in en målvaktsretur efter ett Jiloan Hamad-skott. 6-0 gjorde Hamadsjälv, i 64:e minuten, på en frispark i rätt så dålig vinkel. Nu började det kännas aningen pinsamt på läktaren. Det var 15-16 000 på plats när matchen startade, men efter 6-0 så gick skottarna i drivor. Inte många var kvar när slutsignalen ljöd.
7-0 gjorde inhopparen Simon Kroon i 73:e minuten, elegant framspelad av Rantie. Då låg det fyra-fem Hibs-spelare inne i straffområdet, utslagna och uppgivna. BBC skulle på kvällen, efter matchen, skriva att det var »a savage display« av Malmö FF.
Ett rekord slogs denna kväll, och det kunde mycket väl ha varit två. Inget skotskt lag har någonsin fått stryk med sju bollar förut i europaspel. Samtidigt är det så att Ajax har rekordet för flest olika målskyttar i en och samma match i europaspelet; sju stycken. Det tangerade vi där och då. Men vi kunde ha blivit ensamma om rekordet. Pawel Cibicki hade till exempel en fin chans i slutet, när det redan stod 7-0. Nåja, man kan inte få allt. Förutom congan, de sju målen, och vackert väder i fagra Edinburgh så fick vi ditresta MFF-supportrar också denna julikväll se och höra Hibs-publiken sjunga sin inmarschsång, The Proclaimers ljuvliga »Sunshine on Leith«. Ett sublimt ögonblick.
Jo, i en riktig, klassisk conga line så ska de dansande som följer varandra likt en ringlande orm, ta stegen 1-2-3 (vänster fot först) för att därefter göra en sväng med rumpan. Vår conga line på Easter Road var aningen mer oortodox. Det är inte säkert att Desi Arnaz hade godkänt den. Men vi skulle å andra sidan vidare i Edinburgh-natten, där andra fröjder väntade.
Foto: Tony Ernst