Foto: Fabian Kruuse
Vissa spelare är mer älskvärda än andra. Och ingen är mer älskvärd än Markus Halsti. Försök komma på någon mer älskvärd spelare i Malmö FF under 10-talet, bara försök. Vi svär på allt som är heligt, det går inte! 7 säsonger i föreningen, där han pendlade i såväl speltid som position på planen, men aldrig ett ont ord om klubben. Varenda minut han representerade oss så gav han allt för tröjan och skölden, och efteråt så har han alltid tagit sig tid för varenda supporter som hört av sig. Och han har tre SM-guld för oss, det är fler än de flesta spelare för andra svenska klubbar någonsin kan drömma oss.
Halsti skrev på för oss i mars 2008. Han hade egentligen värvats av GAIS några månader tidigare, men inte hunnit spela en tävlingsmatchminut för klubben innan vi köpte över honom. Panikvärvningen kom sig av att Anders Andersson just skadat sig på träning och vi snabbt behövde en ersättare. Halsti är bördig från Helsingfors och det var också i HJK som han slog igenom.
Han anlände som mittback, men fick ofta spela högerback de första åren. Efter att Rikard Norling testat honom som central mittfältare under en träningsmatch sommaren 2013 var detta hans position under resten av tiden hos oss. Och det var där han var som bäst. Han var lugn och trygg med bollen, blev aldrig stressad, och hade en förvånansvärt fin passningsfot. Han var en del skadad hos oss, kanske mest i början, men slår man ut hans allsvenska matcher hos oss under de sju säsongerna så gjorde han ändå 16 matcher per säsong.
2013 uppträdde han som central mittfältare tillsammans med Erik Friberg och Simon Thern. De tre växeldrog genom hela säsongen. Det resulterade i ett välförtjänt SM-guld. Året efter var det samma visa, men när det var dags för Champions League-kval så lyckades Åge Hareide med genidraget att få ur det allra bästa ur Markus Halstis alla var för sig imponerande kvaliteter. I det avgörande hemmamötet mot Red Bull Salzburg flyttade han ner Halsti i en mittbacksroll så att uppställningen mest liknande 5-3-2. Halsti var ohygglig matchen igenom, vann alla dueller, och Robert Laul på Aftonbladet beskrev det så här: »Markus Halsti måste beskrivas som Finlands svar på Berlinmuren, fast med snabba fötter. Matchen igenom var Halsti alltid på rätt ställe och röjde undan bollar och spelare, tid och rum.«
När vi skulle möta Juventus i första gruppspelsmatchen satsade vi på samma uppställning. Juventus var såklart bättre än Salzburg och vi förlorade som bekant med 2-0, men höll stången i nästan en timme. Halsti var en av våra bästa spelare, och gjorde vad han kunde för att städa undan. Men hans finaste stund i matchen, och en av hans finaste stunder överhuvudtaget i vår tröja, var snarare en teknisk och raffinerad fint värdig en brasiliansk dribbler.
Det är en bit in i andra halvlek när bollen är ute på höger sida, ganska långt ner på vår planhalva, ute vid sidlinjen. Markus Halsti har den, och ska spela upp den i banan, men målskytten (det står 1-0 till Juve då), den lille argentinske kuben Carlos Tevez, kommer farande som ett jehu, och med några meter kvar till boll och Halsti så satsar han på en spektakulär glidtackling. Halsti ser det, såklart, och gör en enkel men slugt sinnrik rörelse med höger fot, där han drar bollen bakåt och sen åt sidan. Tevez far förbi boll och Halsti, och glider ut mot läktarbyggnaden. Markus har bollen under kontroll och blickar framåt, uppåt. Att han just fullständigt gjort bort en av världens då bästa anfallare verkar inte bekomma honom. Det är fullt fokus på nästa uppgift.
Det hör också till saken att det här var vår absoluta Champions League-premiär. Man stod där i kurvan på Juventus Stadium mitt bland tusen andra ditresta MFF:are, flaggor överallt, och Pontus Jansson längst fram, och kände stolthet i bröstet när Champions League-hymnen ekade över nejderna. Vi fick dessutom möta ett riktigt klassiskt fotbollslag i vår Champions League-premiär, inga nyrika klubbar med oljeshejker eller ryska oligarker i skuggorna. Nä, det här var Alessandro del Pieros och Edgar Davids Juventus, det var Paolo Rossis och Marco Tardellis Juventus, det var La Vecchia Signora, mesta italienska mästarna med scudetton fastsydd på den svartvit-randiga tröjan. Gianluigi Buffon vaktade målet och Giorgio Chiellini och Paul Pogba sprang omkring på planen. Det kändes stort, ja, andäktigt, att få vara med om det. Och Markus Halsti, denne finske gentleman, stod alltså för matchens i särklass mest utstuderade tekniska nummer.
Foto: Tony Ernst