Foto: Peter Lind, Himmelriket
I början av 2020 la Simon Thern upp en highlights-video från Tokelo Ranties korta tid i Malmö FF. Han skrev »1 år är han alltså i Malmö, haha. Gjorde ju lätt 4-5 potentiella årets mål på den korta tiden«.
Ja, var det något som karaktäriserade Ranties 13 månader i klubben så var det förmågan att göra vansinnigt vackra och märkvärdiga mål. Han hann med 32 allsvenska matcher för oss och 10 mål. Därtill spelade han 3 matcher i svenska cupen med 5 mål som följd (vi minns alla tävlingsdebuten i cupen borta mot Sandvikens IF den 20 augusti 2012, där han byttes in i paus och vände ett 1-3 underläge till 6-3 efter hattrick och förlängning), samt 6 matcher i Europa League-kval, där han gjorde 1 mål (borta mot Hibs i den famösa 7-0 krossen). Sammanlagt i himmelsblå tröja blev det 41 tävlingsmatcher och 16 mål för Tokelo.
Men av alla Ranties 16 mål för oss var inget lika magnifikt och »potentiellt årets mål« som det han gjorde mot Elfsborg hemma 2013.
Ni minns det? Det var ett mål som hade allt. Det var vackert; det var frukten av en enastående teknisk soloprestation; det var viktigt, ja, avgörande för resultatets utgång; det innehöll ett flertal disparata moment, som var för sig nästan kräver en egen essä; det var ur publik synpunkt optimalt då det omfattade en stigande kurva av jubel som började i svagt mummel och slutade i vansinnesvrål; och så var det, framförallt, absurdistiskt farsartat skojigt. Inget annat mål gjort på Nya Malmö Stadion har haft samma buskisklass. Det kändes som ett mål från en annan era, när spelarna hade smeknamn som »Klumpen«, »Kajan« och »Tejpen«, och man spelade fotboll för att det var kul och hellre bjöd på en tunnel än frispelade en medspelare.
Nå, vi blickar tillbaka till den 24 juni 2013. Det är den trettonde omgången i allsvenskan. Eller tekniskt sett är det omgång 14, framflyttad på grund av vårt europaspel några veckor senare. Vi tar alltså emot Elfsborg hemma och vi ligger trea i den haltande tabellen. Fyra poäng bakom ledande HIF, men med en match mer spelad. Motståndarna Elfsborg ligger tvåa, på samma poäng som oss. Det var således en oerhört viktig match.
Vi spelar bra, dominerar och tar ledningen mitt in i första halvleken. En vacker hörnvariant, där Jiloan Hamad serverar Ricardinho, får tillbaka bollen, och bankar in den lågt vid närmsta stolpen. Men i början av andra halvlek kvitterar så Elfsborg, genom ett slumpartat långskott av Mohammed Bangura. Enter: Tokelo Anthony Rantie. Upprinnelsen är en halvt misslyckad boll framåt av Simon Thern i den 76:e minuten. Rantie är mer eller mindre ensam på Elfsborgs planhalva, och åtminstone fem meter från Niklas Hult, som är sista utpost. Men på något märkligt vis rusar Rantie ifatt Hult, välter honom över ända (eller välter och välter, snarare ser det ut som att Hult väntar sig mer kroppskontakt, lutar över och sedan ramlar när Rantie redan hunnit flytta på sig), och har sedan bollen fri med Kevin Stuhr Ellegard. Rantie gör vad som ser ut som en mycket enkel kroppsfint och Stuhr Ellegard rasar ihop, åt fel håll och med händer och överkropp utsträckta i förtvivlan. Det ser minst sagt komiskt ut. Tokelo har bara att rulla bollen i tomt mål.
Överallt stod folk och gapflabbade. Alltihop såg omåttligtroligt ut: Hult liggandes på marken, Stuhr Ellegard i en hög, Rantie vinkandes till publiken som att det inte hänt något speciellt märkvärdigt. Man tänkte där på läktaren: »det här var ju inte klokt nånstans«. Och man kände instinktivt att man fått vara med om något som man skulle komma att bära med sig hela livet.
2013 var ju ett guldår. Vårt första sedan 2010 och det första för Rikard Norling. Det var samtidigt ett år då vi offensivt spelade med två olika konstellationer. Vi startade med Magnus Eriksson och Tokelo Rantie på topp (i ett ganska rakt 4-4-2) i premiären, hemma mot Halmstad, där för övrigt Rantie gjorde ett av sina absurda solomål i 1-1 matchen. I enskilda matcher valde Norling Dardan Rexhepi före Rantie, men annars var det stadigt samma duo. Detta skulle sedan förändras när Malmö FF tackade ja till ett bud från Bournemouth i slutet av augusti. Samtidigt återvände Guillermo Molins från Anderlecht och de bägge anfallarna bytte plats. Från och med omgång 23 var det Molins/Eriksson som bildade anfallspar.
Tokelo Rantie försvann alltså till Bournemouth efter omgång 22 (borta mot Öster i en ganska dålig 1-1 match där han fick hoppa in med en halvtimme kvar, och var ytterligt nära att avgöra, ett par mirakelräddningar från Östermålvakten Wulff räddade en poäng åt smålänningarna). Han fick inte spela så mycket där, när laget sedermera gick upp till Premier League. Efter Bournemouth väntade MFF-bekantingen Genclerbirligi 2016. Därefter Cape Town City 2018. I sydafrikanska landslaget har han gjort 40 matcher och 12 mål, de flesta av dessa mellan 2012 och 2015 (han spelade bland annat i Afrikanska mästerskapen 2013). Varje år har det gått rykten om en återkomst till Malmö FF för Rantie, men de har aldrig infriats. Hans senaste klubb är sydafrikanska Mamelodi Sundowns (trea i sydafrikanska ligan) men där har det inte gått något vidare. Han försvann från klubben i december 2019 och i början av 2020 så meddelade sydafrikanska tidningar följande: »Mamelodi Sundowns have terminated the contract of AWOL striker Tokelo Rantie, with immediate effect, the club said in a statement«. Tokelo Rantie fyller 30 i september.
Foto: Peter Lind, Himmelriket