Foto: Fabian Kruuse
Rikard Norling presenterades som ny tränare för Malmö FF den 25 maj 2011. Stämningen var knappast på topp i och kring föreningen just då. Dagen innan hade Skånederbyt mot HIF avbrutits. En banger hade kastats in på plan och fått Pär Hansson att sjunka ner på knä, och därefter promenerade en yngling in på plan och gav sig på HIF-målvakten. Det var ledsamt, beklämmande, overkligt, och det innebar förstås också att HIF tilldömdes segern i matchen. Vilket var en bisak i sammanhanget, och såklart helt rätt.
Att guldtränaren från 2010, Roland Nilsson, var på väg till FC Köpenhamn stod klart redan i mars. Vi började ändå allsvenskan med fyra raka segrar innan det började gå trögare. Och efter att Norlings första allsvenska match som MFF-tränare slutade i 0-2-förlust uppe i Solna var tabellen en sällsynt trist syn: vi, de regerande mästarna, parkerade på åttonde plats.
Sommaren var inte över innan nästa läktarincident inträffade. Hemmamötet med Djurgården avbröts efter nya bangers från läktarplats. Disciplinnämnden menade att det »mycket starkt tydde« på att smällarna kastats från bortaläktaren, men det kunde inte bevisas bortom »allt rimligt tvivel«. På nåt vis andades formuleringarna i den där domen en känsla av att den som skrivit dem visste att utfallet var fel, men vad fan, med gällande regelverk fanns det inget hen kunde göra. Det blev omspel, en match som klämdes in på ett sätt som innebar att vi framåt höstkanten fick spela tre matcher på fem dagar.
Så det var på alla sätt en stökig tid. Samtidigt ledde Rikard Norling laget i ett europaspel, och var bara en vansinnig kroatisk fantomräddning ifrån att ta oss till Champions League. Det blev Europa League istället, holländskt, ukrainskt och österrikiskt motstånd, blott en poäng i gruppspelet och en del kritik för ett alltför naivt spel. I allsvenskan var vi förstås aldrig inblandade i nån guldstrid, men viss uppryckning skedde. Till sist slutade vi på en fjärde plats.
Rikard Norling var en tränare som det rådde delade meningar om. Det fanns de som ansåg att han var alltför blomsterflummig, att hans förkärlek för att uttrycka sig i metaforer gjorde honom obegriplig, och, såklart, ovanpå det fanns de gamla vanliga invändningarna mot att spelet var för lättläst, possessionspelet ineffektivt, laguttagningarna fel och coachningen bedrövlig; alltså exakt samma kritik som alla tränare får stå ut med. Samtidigt var han en tränare som lade sig vinn om att vara närvarande. Han tog sig tid. Pratade. Tycktes angelägen om att lyssna in supporterröster. Var det bara ett spel som han lärt sig från maktkamper i AIK? Vet inte. Kanske. Hösten 2012 gick vågorna höga i media. Per Ågren (då sportchef) och Norling drog inte jämnt, sades det.
Det hindrade inte Malmö FF från att utkämpa guldstrid. Men initiativet slarvades bort i näst sista omgången. Tidig straffmiss, guldfrossa och trots ett efterlängtat ledningsmål i början av andra halvlek, bara 1-1 hemma mot ett redan nedflyttningsklart Örebro. Vi slutade, efter förlust i avslutningen mot AIK, trea.
Norling ryktades bort, men klubben lyckades i alla fall gjuta så mycket olja på vågorna att både Per Ågren och Rikard Norling fanns kvar på sina respektive poster när 2013 års säsong inleddes. Precis som året innan sparkade man igång med ett träningsläger i Bradenton. Efter 1-1 mot DC United kommenterade han ett av årets nyförvärv, Benjamin Fadi, så här: »Jag tycker Benjamin visar väldigt fin kvalitet. Han är bara 17 år… men bra, bestämda passningar, det klyddas inte här inte«.
Detta slank ur honom till synes helt naturligt. Inga menande blickar, inga grimaser, ingen särskild betoning på »klyddas« för att visa att det här, det sade han minsann för att skoja lite. Man kan välja att se ordvalet på olika sätt. Vi väljer att se det som att Rikard Norling tog sin skånska assimilation på allvar.
Vi hade ett ungt lag 2013. Förutom Fadi presenterades två nyförvärv från nedflyttade klubbar – Emil Forsberg från Sundsvall och Erik Johansson från GAIS. Till det, Petter Thelin från Kramfors-alliansen (han lånades sedermera ut) och Magnus Eriksson, som återvände till Sverige efter ett misslyckat utomlandsäventyr i Belgien. Får ändå sägas vara en hyfsad hit rate på det årets nykomlingar.
På sommaren såldes Tokelo Rantie. Guillermo Molins kom hem och sköt guldet till oss, och pokalöverlämnandet firades med att Norling och Ågren symboliskt vandrande in tillsammans och lyfte varandras händer mot skyn. Sen försvann Rikard Norling, hastigt och mindre lustigt, till norska Brann. Där gick det inte alls bra.
Som sagt, det råder delade meningar om Rikard Norling. Trots att han numera är tillbaks i sitt hjärtas klubb är han inte befriad från kritik nuförtiden heller. Det knorrades om en alltför riskminimerande och tråkig fotboll när AIK vann guldet 2018, och de negativa rösterna blev inte gladare efter solnaiternas misslyckade europaspel och fjärdeplats i allsvenskan ifjol.
Hursomhelst var Rikard Norling en tränare som alltid var intressant att lyssna på. Tillgänglig. Tillmötesgående. Och inte minst, en guldtränare. Det kan ingen ta ifrån honom, och för det är han värd evig respekt.
Och hans språkbruk lever ju kvar här, i läktarsången »Min far han sa«. Strofen »vacker som få« är hämtad från en intervju gjord av Viasats Amanda Fredin efter hemmamatchen mot Dinamo Zagreb.
Rikard Norlings allsvenska facit i Malmö FF är 45 vinster, 21 oavgjorda och 14 förluster. Sammanlagt 80 matcher, således. Han ansvarade för laget under 18 europamatcher. Facit från dem blev sex vinster, fem oavgjorda och sju förluster.
Foto: Fabian Kruuse