Foto: Fabian Kruuse
Det finns föreställningar bland fotbollssupportrar att ett bra lag vinner serien (vilken liga det än gäller) oavsett vad de har för tränare. Detta trots att historien hela tiden motbevisar dem. När vi vann Allsvenskan 2016 hördes detta ofta, såväl bland motståndarsupportrar som hos våra egna: det var laget som vann, Allan Kuhn hade inget med det att göra.
Allan Kuhn hade säkert sina brister. Och det fanns självfallet goda anledningar till att han inte fick fortsatt förtroende som tränare, trots att han vann SM-guld under sin enda säsong hos oss. Och vi hade såklart en suverän spelartrupp som säkert hade vunnit SM-guld även under en annan tränare. Men att han skulle vara en usel tränare är fel. Han vann Allsvenskan. Han vann den dessutom ganska överlägset. Vi säkrade guldet redan i den 28:e omgången. Vi gjorde flest mål, släppte in minst. Såhär i efterhand, om man försöker se på det med lite blidare ögon, så var det hela en ganska elegant affär.
Det största beviset för att Kuhn de facto hade en hel del att göra med vårt 19:e SM-guld är bortamatchen den 16 oktober 2016 mot IFK Norrköping i den 26:e omgången.
Vi ledde serien med fyra poäng tillgodo på just IFK. AIK var trea, sju poäng efter oss. Omgången innan hade bjudit på en delikat situation. Vi spelade på lördagen, borta mot Häcken. Tog ledningen, hamnade i underläge, men vände och vann med 4-2. Notabelt var att Tobias Sana gjorde sitt enda allsvenska mål för oss i just den matchen. Norrköping spelade på söndagen, åkte till Solna och fick med 6-0 i röven. En poängs ledning från omgång 24 hade alltså blivit fyra poäng efter omgång 25. Kunde nu bli sju poäng, men också en igen. Läget var aningen prekärt.
Noterbart var att lagets fyra viktigaste spelare under denna säsong, ryggraden får man säga – Rosenberg, AC, Eikrem och Rasmus Bengtsson – sedan omgång 24, då vi hemma slog HIF med 2-0, varit ute ur spel. AC skulle inte komma att spela mer under säsongen, Rosenberg återkom inte förrän i sista omgångens sista tjugo minuter med ett inhopp (hemma mot Hammarby, där vi vann med 3-0 och han gjorde våra två sista mål), Eikrem satt på bänken men kom inte in (spelade sen en knapp timme i nästa match mot Östersund men försvann därefter helt från laget under resten av säsongen). Rasmus, däremot, hade återhämtat sig och spelade mot Norrköping. Men det var ett sargat lag som åkte till Östgötaporten.
Kuhn ställde upp med ett rakt 4-4-2, och gick in för en elakt taktisk och stenhårt fysisk uppställning. Vi spelade fult, defensivt och det hela kändes som att vi var iväg på en svår europeisk bortamatch där det gällde att grisa och förstöra. Jo Inge Berget stod för en av sina bästa insatser i vår tröja. Han jagade livet ur Norrköpings backlinje på egen hand och de fick aldrig riktigt en chans att spela sitt eget spel. Större delen av matchen fick de istället, sönderstressade av vår hårt arbetande norrman, skicka långt. Och de bollarna vann kapten Kari Arnason enkelt.
Efter en knapp halvtimme var Jo Inge Berget igenom, men skottet räddades till hörna. Den slog Yoshimar Yotun så pass bra att Kari Arnason enkelt kunde nicka den i mål. Han liksom bara böjde sig förbi Linus Wahlqvist och knoppade in den. Det såg ut som när vuxna spelar fotboll med barn. I början av andra halvlek kvitterade Norrköping, genom Nicklas Bärkroth, men det blev aldrig något tryck från östgötarna. Vi kontrollerade matchen. I 69:e minuten spelade Vindheim (som ersatt Safari bara någon minut tidigare) fram Berget som sköt ett fint skott som målvakten parerade. Berget snodde dock åt sig bollen igen, slog ett långt inlägg som Yotun nickade vidare till Alexander Jeremejeff, som kunde axla in bollen i mål. Just framför oss i klacken. Det blev ett sagolikt firande. Resten av matchen såg ungefär likadan ut som de första sjuttio minuterna: Berget sprang sönder Norrköpings försök till konstruktivt anfallsspel. Bara synd att han inte fick göra ett mål själv. En stolpträff med bara någon minut kvar var det närmsta han kom.
Efteråt var Kuhn nöjd och konstaterade: »Vi sa på förhand att vi skulle spela en internationell bortamatch idag och det tycker jag att vi gör«. Sannerligen. Norrköpingsspelarna var ute i tidningarna och, som bortklemade barn, gnällde på Malmös hårda spel. Detta trots att Stefan Johannesson delat ut tre varningar till oss och inga till Norrköping, och att frisparksstatistiken visade på makabra 20-10 till hemmalaget.
Omgången efter, den 27:e, mötte vi Östersund hemma. Då skälvde marken en aning. Vi blev ganska rejält utspelade, förlorade med 3-0 efter att Saman Ghoddos gjort två och Bachirou ett. Men i omgången därpå, den 28:e, så slog vi jumbon Falkenberg borta med 3-0 och fick storma planen som mästare för 19:e gången.
Foto: Tony Ernst