59: Emil Forsberg skjuter flegmatiskt, från höften, mål på Göteborg (2013)

Emil Forsberg blev klar för Malmö FF i december 2012. Han var då 21 år gammal och kom från GIF Sundsvall, som han varit med och spelat upp i Allsvenskan året innan. Återkomsten till högsta serien blev inte särskilt lyckad för norrlänningarna. De fick en del beröm för trevligt spel. Men, som Forsberg själv konstaterade i en intervju på Himmelriket just efter att han anlänt till Malmö, var Sundsvall »för dåliga på att stänga matcher, helt enkelt«.

2012 slutade Forsbergs dåvarande lag på 14:e plats. I kvalet blev Halmstad för svåra, och Sundsvall återvände till Superettan efter en blott ettårig allsvensk sejour. Men Forsberg flyttade alltså söderut och blev kvar i Allsvenskan.

Emil Forsberg hade – har – en lite underlig stil. »Flegmatisk« används i rubriken här ovan. Svensk Ordbok definierar ordets betydelse som »lugn och sävlig till sinnelaget, med långsamma reaktioner«. Ett inte alltigenom rättvisande epitet alltså… men något sävligt fanns det onekligen över honom. Det såg liksom inte ut som om det gick särskilt fort, eller som om han egentligen tog i, eller som om han ens brydde sig särskilt mycket där han flöt fram på plan. Men fort kunde det gå, tog i gjorde han säkert och även om han inte var – är – de stora känslofyrverkeriernas man utanför plan finns det ingen anledning att anta annat än att han var engagerad i sitt fotbollsspelande.

Han exploderade inte från dag ett. Tvärtom matchades han ganska sparsamt under sin första vår i MFF. Några enstaka starter, desto fler inhopp. Hans första allsvenska MFF-mål kom borta mot BP. Då var vi framme vid den 11:e omgången. I en match där skadeläget var sådant att Daniel Andersson fick ta av sig tränaroverallen och åter tejpa på sig benskydden, så smällde Emil Forsberg in två mål. Efter det etablerade sig det sundsvallska nyförvärvet i startelvan. Dock såg uppenbarligen inte Norling honom som en 90-minutersman under detta hans första år. Han gjorde 20 allsvenska starter och blev utbytt i 18 av dem.

När vi nått den 21:a omgången hade vi just tagit över serieledningen. HIF, som bara några veckor tidigare haft fem poäng ner, hade hamnat i en svacka. Vi ledde nu på 41 poäng. Bakom jagade ett koppel bestående av just HIF, IFK Göteborg och AIK, alla på 38 pinnar. Det var Göteborg som stod för motståndet denna augustisöndag. En detalj i sammanhanget gör att det här känns som väldigt länge sedan. Så här innan säsongsstart 2020 leder vi maratontabellen med 99 poängs marginal, men just där, i augusti 2013, var gapet blott nio poäng stort. Och som grädde på maratontabellsrivalitetsmoset var 2013 året som Jonas Thern kallade IFK:s spelstil för brottarfotboll. Medan vi då representerade ett mera finlemmat possessionspel.

Jaja. En match mot IFK Göteborg kräver hursomhelst sällan någon extra tändvätska. Men det började trist. Vi höll i bollen, men de kontraslog knivskarpt och tog ledningen. Pontus Farnerud hittade Lasse Vibe i djupet, utanför Ricardinho. Snett inåt bakåt till Robin Söder, och det var 0-1.

Dessbättre tog det bara tre minuter innan ordningen var återställd. Göteborgs norske mittback Kjetil Waehler tryckte till Magnus Eriksson, som visade upp en plågad min, sjönk ihop och fick frispark. Den skruvade Jiloan Hamad in på Pontus Janssons skalle. 1-1.

Just innan paus kom då målet som står i centrum för denna text. En svepande cross från Miiko Albornoz landade hos Forsberg just vid straffområdeskanten, ute till vänster. Emil plockade ner den på sitt arketypiska lite-i-förbifarten-vis, avancerade fram ett par steg mot Emil Salomonsson, som kröp ihop, gjorde sig redo för att hänga med den dragning han visste skulle komma. Det blev nån liten vickning med höften, och sen: från ingenstans, en fruktansvärd högerslägga. Salomonsson hann inte flytta på sig och bollen for på häxpipevis upp i nättaket, förbi en hjälplöst sprattlande John Alvbåge.

Smack. Det var ett mål som gjordes i bortre målburen från ståplats och Roys sett, och ett sådant mål man under någon inledande sekund har svårt att ta in. Vad nu? Stämde det där? Satt den? Och sen, ett glädjerusigt skratt med en liten tesked misstro i – för det är ju svårt att fatta att den där typen av mål verkligen är verkliga.

Andra halvlek blev jämn. Göteborg var alls inte dåliga. Till exempel hade Daniel Sobralense en otäck boll i ribban. Och Forsberg byttes i vanlig ordning ut. Både han och Simon Thern gick av i 62:a och ersattes av Erik Friberg och den nyligen hemkomne Guillermo Molins. De hade varit på plan i en knapp kvart när de ordnade upprinnelsen till 3-1. Molins sökte Friberg i djupled, Mattias Bjärsmyr kom emellan men blev stirrig och petade tillbaks bollen till Alvbåge, som kommit för nära och såg sig tvingad att skopa upp bollen. Solklar indirekt frispark. Den petade Magnus Eriksson till Jiloan Hamad, som hittade utrymmet mellan muren och ribban.

I intervjun efter match var Göteborgs tränare Mikael Stahre i alla fall mer nöjd med sitt lags spel i andra halvlek. Men sen hade den där, citat, »jävla skitfrisparken«, slut citat, kommit och förstört kvällen för honom.

Emil Forsberg däremot, han såg alltmer ut som en riktigt fin värvning. Och det tyckte vi då, utan att ens veta vad som väntade 2014.