Foto: Peter Lind, Himmelriket
Under hela 10-talets europaspel så gällde följande: ska man slå Malmö FF hemma på Nya Malmö Stadion så måste man i princip vara rankad bland de 10-15 bästa lagen i Europa. Annars går det inte. Real Madrid, PSG, Atlético Madrid, Juventus, Chelsea? Ja, då kan man slå oss. Alla andra? Ni får pisk.
Vi spelade 37 hemmamatcher i europaspelet under 2010-talet. De där fem lagen som räknades upp just här ovanför var nästintill de enda fem som slog oss. Och de var alla, vid tidpunkten då vi mötte dem, topp 10-15 på UEFA:s ranking över klubblag. Resten av de 32 lagen? 18 vinster (Red Bull Salzburg dessutom som enda lag två gånger, hehe) och 12 oavgjorda. De två förlusterna, och plumparna, då dessa lag inte tillhörde Europas 10 bästa lag: Europa League-gruppspelet 2011 då såväl Metalist Kharkiv som Austria Wien slog oss (1-4 och 1-2 respektive). Men detta var vid en tidpunkt då vi varken var mogna för eller vana vid europaspel.
När vi tog emot Chelsea FC i februari 2019 så var det alltså femte gången på drygt fem år som vi fick ett nytt europeiskt topp 15-lag i lottningen. Snacka om otur! Att vi ännu inte gjort mål på ett av de här topp 15-lagen var dock en källa till förtret (Real Madrid: 0-2 [h], 0-8 [b]; PSG: 0-5 [h], 0-2 [b]; Atlético: 0-2 [h], 0-5 [b]; Juventus: 0-2 [h], 0-2 [b]; inalles vimmelkantiga 0-28). Vad som gällde mot Chelsea var alltså antagligen inte att gå vidare, utan att kunna mäta sig, göra två bra matcher, samt, göra ett mål.
Matchen mot Chelsea hemma på Nya Malmö Stadion följde det färdigskrivna manuset för hur det ser ut när man möter så här bra lag. De tog tag i taktpinnen direkt, skapade kanske inga jättechanser och dominerade, men det kändes aldrig riktigt hotande trots några hörnor för oss och lite kalabalik i deras straffområde. Ja, när vi hade bollen var det nästan ännu farligare, eftersom Chelsea ställde om i rasande fart och med massor av folk. 0-1 kom i 30:e minuten efter att Lasse Nielsen hamnat lite på mellanhand. Ett inlägg av Pedro nådde Ross Barkley, som petade in bollen under Dahlin. Andra halvlek såg i allt väsentligt ut som den första. Vi hade egentligen bara en riktig målchans, när AC:s skott nickas bort av David Luiz i farligt läge. 0-2 i 58:e minuten kom så efter en fin aktion av Willian, som hittade Olivier Giroud inne i straffområdet. Återigen en snabb omställning som vi inte hade en chans att hänga med på.
Men så kom äntligen vårt mål mot ett topp 10-lag. En boll av Carlos Strandberg till Markus Rosenberg, som lurade en Chelsea-back (danske Andreas Christensen?) och hittade AC i djupled. Han höll undan för Mateo Kovacic, som hade följt med i löpningen, och lade in den fint i vänstra hörnet med en ganska enkel bredsida.
Ett suveränt tifo innan match av MT96, en hyfsad insats såväl på plan som på läktaren, och efteråt så skulle David Luiz prisa atmosfären som »brasiliansk« när han konstaterade att »de är så passionerade här och stöttar sitt lag in i det sista«. Inte så illa ändå, när vi nu för första gången gått vidare från ett europeiskt gruppspel.
Man kanske också ska påpeka att vi fick möta Chelsea vid ett väldigt olyckligt tillfälle. Laget hade alldeles nyss fått stryk med 6-0 mot Manchester City i ligaspelet och rasade i tabellen. Tränaren Maurizio Sarri låg pyrt till. Europa League-spelet var räddningsplankan för såväl honom själv som laget. Man kom till spel i dubbelmötet mot oss med absolut bästa lag. Alla spekulationer om att man kanske skulle vila vissa spelare föll platt till marken när man spelade för livet. Chelsea skulle sedan också vinna hela Europa League, och fick, förutom titeln, därmed också en Champions League-plats säsongen därpå.
Foto: Peter Lind, Himmelriket
P.s Glöm inte att anmäla dig och köpa biljett till 100/10 quizet där du kan vinna hånerätten mot andra MFFare angående kunskap om MFFs 2010-tal. Du kan också kan vinna fina priser såsom bortaresor med MFF Support och merch från Supporterhuset. Köp din biljett här: https://supporterhuset.selz.com/categories/nyinkommet