Foto: Peter Lind, Himmelriket
En högerback från Brokind i Östergötland fick en vacker septemberkväll feeling, vilket i sin tur ledde till att en gammal tredjemålvakt från Halmstad fick sparken. Huh? Vi ska strax förklara.
Låt oss först storsint och beredvilligt erkänna att den ende spelare som gjort fyra mål på Nya Malmö Stadion i en tävlingsmatch är den retlige, men sylvasse, lille anfallaren Moestafa El Kabir. Hattricks har några stycken klarat av: Markus Rosenberg, Emil Forsberg, Vidar Örn Kjartansson. Men fyra mål, det är en nivå till. El Kabir gjorde det i fjärde omgången av svenska cupen 2010, en sommarmatch inne på Nya Malmö Stadion, inför 2 393 betalande, där vi fullständigt rasade ihop och Mjällby kunde vinna med 4-1. Alla fyra mål av El Kabir, alltså.
Eller, allt det här var sant fram till och med ljuvlig septemberkväll 2017, då en viss Anton Tinnerholm hade show hemma mot Elfsborg.
Det är sant att Tinnerholm inte står antecknad för 4 mål i den här matchen, eftersom två av dem väl är bokförda som självmål, men vi som var där, på plats, och fick se uppvisningen, vi vet i våra själar och våra hjärtan att Anton gjorde 4 mål, nästan helt på egen hand.
Vi ska snart prata om den här matchen och de fyra målen och hela faderullan. Vi ska bara kolla in Antons CV en liten stund först.
Anton Tinnerholm skrev på för Malmö FF den 11 juli 2014. Dagen efter mötte vi hans gamla lag Åtvidaberg på Nya Malmö Stadion (vinst med 3-0, hattrick av Emil Forsberg) men Anton var inte spelklar förrän sommarfönstret officiellt öppnade den 15 juli, så Anton satt på läktaren, säkerligen med mixed feelings. Debuten skedde därför borta mot Kalmar den 19 juli (1-1, målet av en annan debutant, Isaac Kiese Thelin). Det var inte en alltigenom succéartad första match; vi minns ett och annat felpass, några bolltapp och förlorade närkamper av försmädlig dratta-på-ändan-karaktär, men som helhet, en nåja, OK, debut. Resten av 2014 var Tinnerholm mer eller mindre ordinarie när det nykomponerade laget vann SM-guld, tog sig till föreningens första Champions League-gruppspel och gick fram som en slåttermaskin över svensk fotboll. Sagan fortsatte 2015, 2016 och 2017. Anton gjorde inalles 98 allsvenska matcher för oss över tre och ett halvt år, plockade hem 3 SM-guld och spelade två Champions League-gruppspel. Han är med största sannolikhet den bäste högerbacken i den himmelsblå tröjan sedan Magnus Andersson.
Det bästa med Anton var att han – nästan omedelbart – var så MFF-kompatibel. Här kom en nästan okänd ytterback från en mindre östgötsk by och visade sig passa perfekt ihop med malmöitisk kaxighet och storklubbsattityd. Det var som att han var född till att spela hos oss. Det nästbästa med Anton var att han var så sabla bra. Man hade i princip aldrig hört talas om honom, och han hade bara lirat i ett bottenlag i Allsvenskan, men ändå gick han in och höll rent och satte till mot såväl Pogba, Ronaldo, Zlatan som Hysén, Goitom, Elm.
Nå, den här matchen. Den här matchen där Anton Tinnerholm hade show. Vi är framme vid den 25:e omgången i Allsvenskan 2017. Vi har i omgången innan tagit en poäng borta mot Östersund efter att Johan Dahlin räddat en straff på övertid. Vi leder serien med sex poäng till godo på Djurgården, men har en match i handen eftersom DIF kryssat mot Bajen dagen innan (1-1). Vinst över Elfsborg, som är inne i en djup svacka och bara har en seger på de nio senaste och parkerar på nionde plats i tabellen, så leder vi Allsvenskan med 9 poäng, med bara 5 matcher kvar att spela. Vi kan alltså stänga dörren för Allsvenskan 2017 här.
Det är en alldeles underbar septemberkväll i Malmö. Drygt 16 000 på läktarna. Vi var helt ordinarie och kunde ställa upp med bästa laget.
1-0 kommer tidigt, redan efter åtta minuter. Tinnerholm spelar vägg med Markus Rosenberg efter eget inkast och drar sig ner mot kortlinjen, och slår sedan ett hårt, lågt inlägg som Elfsborgs Jörgen Horn styr in i eget mål. 2-0 dröjer till 40:e minuten. Det är ett mål som liknar det första intill förväxling. Nu är det Anders Christiansen som kastar inkastet. Anton drar iväg på egen hand, tråcklar sig förbi två-tre Elfsborgs-försvarare och skjuter in ett inlägg. Den här gången är det vår gamle Jon Jönsson som styr in den i eget mål. Tinnerholm fullbordar sitt hattrick i den 72:a minuten när han knallar in en målvaktsretur från ett skott av Rakip.
Däremellan har Markus Rosenberg gjort 3-0 på straff i 53:a minuten efter att Adam Lundqvist fällt AC, och Erdal Rakip tryckt in 4-0 i 62:a minuten på en fin framspelning av, javisst, Anton Tinnerholm. Dessutom har Elfsborgs Jörgen Horn hunnit bli utvisad.
Men Anton Lars Tinnerholm sparade det bästa till sist. 6-0 målet i den 76:e minuten är en gåva till mänskligheten. Tinnerholm driver själv upp bollen, passar Erdal och får tillbaka den (ja, han till och med pekar åt Rakip var han vill han den). Han är mitt på Elfsborgs planhalva, helt ensam MFF-spelare, och med fyra försvarare mellan sig själv och Kevin Stuhr Ellegaard. Han bestämmer sig för att köra. Det är inga vackra dribblingar, bollen studsar lite överallt, men den sista dragningen, när han redan är inne i straffområdet och har tre backar kring sig, är av högsta klass. Han viker liksom bort alla tre med en enkel förflyttning.
Det är ett mål som pågår länge. Ljudnivån hinner stiga allteftersom folk inser vad som håller på att ske. När Anton till sist kroppsfintar ner Stuhr Ellegaard och viker in bollen med vänstern så är det ett kaotiskt oväsen.
Folk runt omkring en på läktarna blev som galna. Vi har haft många stora stunder på Nya Malmö Stadion under 10-talet där publiken har gått apskit. Men oftast är det samma sorts glädje som ligger i botten: glädjen över ett viktigt mål, glädjen över en vinst, glädjen över ett avancemang. Det är en glädje som är lika mycket stolthet, lössläppt ursinne och inre tillfredsställelse. Det här var något annat. Folk tjöt av skratt, skrek av upphetsning. Det var som att Anton Tinnerholm hade berättat världens roligaste historia och alla – kollektivt – brast ut i slå-sig-på-knäna-och-vika-sig-dubbel-gapflabb. Inget annat mål på 10-talet har haft samma effekt. Det var hysteriskt och varade i flera minuter, långt efter att spelet återupptagits igen.
Det var Nick Hornby som skrev det: »There is an argument which says that goals begin to lose their value in particularly easy victories, but I have never found this to be a problem«. Bägge artikelförfattarna till de här 100 texterna delar Hornbys inställning till fullo. Och av många mål vi gjort under 10-talet som kan anses »onödiga«, det vill säga mål som fyller på en redan stor ledning till en ännu större, finns det inget som berett en lika stor glädje som detta.
Då ska det ändå påpekas att vi gjort en hel del sådana här mål genom 10-talet. 17 gånger har vi vunnit en allsvensk match det senaste decenniet med minst fyra måls marginal. 27 gånger har vi gjort minst fyra mål själva.
Jo, så var det ju här med högerbacken från Brokind som fick feeling. Det är Anton Tinnerholm såklart, som stammar från den lilla hålan i Östergötland (folkmängd: 524, upplyser Wikipedia oss), och ett bättre sätt att beskriva hans insats den här ljuvliga septemberkvällen än att han fick feeling känner vi inte till. Men att en gammal tredjemålvakt från Halmstad fick sparken? Visst är det Elfsborgs tränare Magnus Haglund som i slutet av 80-talet och början av 90-talet var tredjemålvakt i HBK. Och två dagar efter att Tinnerholm (och anhang) hade mosat Haglunds Elfsborg så fick han sparken av klubben. Man kan alltså säga att Antons största show på samma gång blev Haglunds sista show.
Idag spelar Anton Tinnerholm i New York City FC. Årets säsong – när den nu än återupptas – blir hans tredje raka i Big Apple-klubben. Han har gjort 67 MLS-matcher och 5 mål. Han fyllde 29 i februari. Magnus Haglund är tillbaka i Halmstad, denna gång dock inte som tredjemålvakt, utan som tränare.
Foto: Peter Lind, Himmelriket