Foto: Peter Lind, Himmelriket
Ett fotbollsår är inte alltid ett år långt. Vissa fotbollsår är mycket längre, andra betydligt kortare. Det är svårt att förklara hur det hänger ihop. Man skulle behöva Albert Einstein till hjälp, och hela den där relativitetsteorin och Niels Bohr och teoretisk fysik, brownska rörelsen och Minkowskirummet. Men det har vi inte tid till.
Men erkänn, det gick inte sex år mellan SM-guldet 2004 och SM-guldet 2010? Det gick, snarare, säg, femton? De där ökenlånga åren med Sören Åkeby där vi skulle lyfta skivstång istället för att spela fotboll på träningarna och där spelare som Jonas Sandqvist, Jimmy Dixon, Gabriel, Christian Järdler och Joakim Nilsson (d.y.) skulle vara bärande kolonner. Åkeby var de facto bara huvudtränare för Malmö FF i två år, även om det som sagt kändes som mycket längre.
När vi gick in i säsongen 2010 var det alltså fem år sedan vi vann guld senast. De fem säsongerna hade genererat följande placeringar: 5, 7, 9, 6, 7. Tom Prahl, som var tränare det första av de här åren, fick mycket skit för den där femteplatsen, som då ansågs skabrös, men två år med Sören Åkeby och två med Roland Nilsson hade inte precis korrigerat läget.
Men 2010 blev en otrolig säsong, en av föreningens allra största. 100-årsjubileum, 16:e SM-guldet, ett fantastiskt lag som verkligen knöt sig tätt intill hjärtat på malmöborna. Vi fick verkligen ihop alla delar, och det var också så att summan på något vis blev större än de enskilda bitarna. Vi låg länge efter Helsingborgs IF i tabellen, som mest med 8 poäng, men vi var i serieledning från och med 21:a omgången, då HIF fick stryk av Örebro SK med 3-0 på Eyravallen, nej, förlåt, Behrn Arena, och vi dagen efter hemmaslog Elfsborg med 1-0 (målet intryckt av Daniel Andersson i 79:e minuten).
Vi höll sedan serieledningen in i mål. De sista omgångarna blev dramatiska. Vi spelade efter HIF i omgång 28 och 29, och då Helsingborg vann satte det press på oss. Men vi klarade av pressen, slog Häcken och BP, bägge på bortaplan, bägge med 4-0. Agon Mehmeti hade själv haft en liten svacka. Han gjorde mål i 22:a omgången, i 3-3 matchen borta mot Åtvidaberg, den 11:e september. Matchen efter, det stora skånederbyt, var han avstängd efter två gula kort och utvisning i Åtvid-matchen. Därefter skulle han gå mållös i fem matcher, trots att han startade i samtliga. Sedan prickade han in 2-0 borta mot BP (målet där han lånar Sydsvenskans fotograf Hussein Al-Alawis kamera och plåtar sina lagkamrater) och var tillbaka i protokollet.
I guldfinalen hemma på ett fullspikat Nya Malmö Stadion skulle han komma att spela en av huvudrollerna.
Agon Mehmeti gjorde sin första A-lagsmatch 2008, som 18-åring. Då hade han redan varit i föreningen i sex år. Han kom som 12-åring, från IFK Malmö, där han såklart inte trivdes. Han har haft många roller att spela för Malmö FF. Alla, var för sig, fascinerande och betydelsefulla. Det är svårt att tänka sig en mer älskvärd människa än Agon, och trots att han idag är kontrakterad av Örebro SK så vet alla av kvinna födda vilken klubben i hans hjärta är.
Det första stora minnet man har av Agon Mehmeti är hans inhopp mot Kalmar FF hemma på Malmö Stadion den 27 juli 2008. Han blev inbytt vid ställningen 1-2 i 83:e minuten och vände sedan matchen till 3-2 med två vackra mål. Nästa stora hågkomst är invigningen av vår nya arena. Han gör inte premiärmålet på Nya Malmö Stadion 2009, den äran tillfaller Labinot Harbuzi, men Agon fyller på med såväl 2-0 som 3-0 inför 23 347 åskådare.
2010 är hans stora år, då bildar han ett dödligt anfallspar med Daniel Larsson. De två står för 11 (Agon) respektive 10 (Daniel) mål under guldsäsongen. 2011 har såväl han som laget ett sämre år, men man minns ju med välbehag det storartade 1-1 målet i Champions League-kvalet borta mot Dinamo Zagreb. Där och då kändes det viktigt, betydligt viktigare än det sedan blev. Läktarjublet nere på Stadion Maksimir var monumentalt i det ögonblicket.
Efter säsongen 2011 så försvinner han till Palermo. Där får han mycket lite speltid och lånas ut – i två omgångar – till Novara i Serie B, och till Olhanense i portugisiska högstaligan. Sommaren 2014 är han tillbaka hos oss. Det kändes mer som en plikt då. Vi hade redan ett starkt lag, vi hade gjort våra spelarinköp (Tinnerholm, Adu, Kiese Thelin) och man fick intrycket att Mehmeti fick kontrakt av nostalgiska skäl. Men det säger något om hans attityd och kapacitet att han faktiskt också gör ett avtryck de kommande åren. Han är kanske ingen viktig spelare för oss, men han finns där, redo att träda in.
Hans stora insats är när han får ersätta Rosenberg, då denne tvingas gå ut skadad i 53:e minuten, nere i Turin mot Juventus i vår officiella Champions League-debut. Men också de två målen (1-1 och 2-1, rakt framför oss i bortaklacken) när vi sommarslog Falkenberg med 5-2, en match då Åge vilade storstjärnorna eftersom den låg mitt i Champions League-kvalet. 2015 gör han återigen sitt jobb: 15 allsvenska matcher (varav 11 är inhopp), och 2 mål (varav en viktig kvittering till 2-2 hemma mot ÖSK långt in på övertid). Han får också speltid i Champions League, bland annat är han på plan under kölhalningen på Santiago Bernabeu.
Efter säsongen 2015 så lämnar han för norska Stabaek, sen blir det Genclerbirligi i Turkiet, Oxford United (hos Pep, Ivo och Ricardinho) och därefter 2019 ÖSK. Agon Mehmeti står antecknad för 140 tävlingsmatcher för Malmö FF, och 30 mål.
Dessutom är det så att ingen annan spelare, kanske någonsin, haft en lika fenomenal sång till sin ära. Skriven av Christopher Overton (kallad »Kåffe«), och introducerad på försäsongen 2008. Byggd på arian »La Donna e Mobile« ur operan »Rigoletto« av Giuseppe Verdi, och textsatt med lika delar skånsk stolthet och malmöitisk humor och, på något udda vis, oerhört passande för en unge vars familj fått fly Kosovo 1992 under Kriget på Balkan, för att hamna på Bellevuegården. Mehmetis gängliga fysik, den rögade ålen, målgarantin: allt samverkar i skön harmoni.
2010, ja. Vilket jävla fotbollsår. Var det längre eller kortare än ett vanligt år? Det är nu det blir komplicerat. Och det är nu vi lämnar Albert Einstein och hans relativitetsteorier från första hälften av 1900-talet. Vi rör oss framåt i tiden, mot betydligt svårare och besynnerligare terräng. Vi ser framför oss strängteorier, multipla universum, och kvantfysik. För visst är det så att tiden under det här året rörde sig med olika hastighet? Ta till exempel tiden mellan slutsignalen efter 4-0 segern borta mot BP i 29:e omgången, fram till avspark i hemmamatchen mot Mjällby i den 30:e omgången. Tittar man i kalendern så var den nästan exakt sex dagar lång. Men för oss MFF:are tog den en halv evighet.
Alla spekulationer (vem ska ersätta avstängde Ivo på innermittfältet?), all ångest (hur fan ska vi stoppa Moestafa El Kabir?), all oro (var har jag lagt mitt årskort?). Den första veckan i november 2010 hasade sig fram, tiden mellan måndag och söndag drogs ut likt ett gummiband, alltmedan ens hjärna fantiserade ihop allehanda skräckscenarier.
Till råga på allt så sprang det omkring en galen rasist i stan och sköt ihjäl invandrare. Det här hade pågått länge, men kulminerade just den här veckan. Rykten florerade att polisen hade ringat in honom, och samma dag som själva guldmatchen skulle spelas så kom beskedet att Peter Mangs satt bakom lås och bom. Desto skönare att kunna visa världen att ett integrerat lag framför en integrerad klack i en integrerad stad också skulle komma att bli stolta svenska mästare.
1-0 kommer i 17:e minuten. Daniel Larsson jobbar fram en boll till Jiloan Hamad, som tar den på uppstuds. Bollen får en märkligt bana och smiter in just intill Mattias Aspers vänstra stolpe. På läktaren var det vild glädje, men samtidigt steg ångestnivån: nu hade vi något att förlora. Många hade direktkontakt med HIF:s match. De spelade samtidigt, hemma mot Kalmar, och där var det ännu mållöst.
Att det var Agon Mehmeti som skulle få avgöra det här året kändes rimligt. En egenproducerad spelare, som kändes som en av oss i klacken, och lagets bäste målskytt. 2-0 börjar nere hos Jeffrey Aubynn, som ju fått ersätta Ivo Pekalski på innermittfältet sedan denne dragit på sig en avstängningsvarning i nästsista matchen, borta mot BP. Vi är framme vid första halvlekens sista minut. Jeff tittar upp och slår en sublim långboll med sin känsliga vänsterfot i djupet på en sprintande Daniel Larsson. Han tar emot den snyggt och fortsätter mot mål, tittar upp, ser sin anfallskollega i bättre läge och lägger in den, lite avigt med högerfoten, till en helt fri Mehmeti.
Alla stod upp vid det här laget. Publik, avbytarbänk, rubbet. Men Agon visar ingen nervositet. Han rakar in bollen iskallt med högern och på väg ut mot klacken för att ta emot jublet så tar han tag i bollen, som studsat ut, och kastar in den i målet igen med armen bakom ryggen. Vi leder 2-0, snart halvtid, vi kommer att vinna det här. Euforin är nära kokpunkten. SM-guld nummer 16 kan snart nedtecknas.
Foto: Peter Lind, Himmelriket