Foto: Martin Grahn
Trots att 10-talet är vårt mest framgångsrika årtionde, kanske genom tiderna, så är det självfallet ändå smockfullt av sinnligt ångestfyllda matcher. Vi menar då matcher där man kastats mellan hopp och förtvivlan, där det under ganska lång tid sett hopplöst ut innan den eventuella frälsningen anlänt, eller för att prata 25/25-språk: där läget varit extremt prekärt.
Den här bortamatchen i början av november 2010 på ett iskallt Grimsta IP tillhör definitivt den kategorin. Och det skulle komma en oväntad räddare, en som trädde fram när såg som allra mörkast ut, och som därmed skrev in sitt namn i MFF-historien. Enter: Jeffrey Aubynn.
Ni kan storyn, ni vet var den här matchen ligger i 2010-kronologin, ni är väl medvetna om betydelsen. Men vi ska ändå gå igenom den kollektivt, som när man samlas runt en vacker brasa på kvällen ute på landet och någon berättar ett favoritminne från den gemensamma släktsägnen. Man vet vad som komma skall, men har hört det tusen gånger, men man älskar känslorna och redogörelsen så mycket att ögonen trots det tåras.
Det är den 29:e och nästsista omgången i Allsvenskan 2010. Helsingborg har spelat dagen innan, och programenligt slagit HBK borta (med 4-2). Vi måste vinna för att hålla försprånget (samma poäng, men ledning på målskillnad) till avslutningsrundan. Molins har självfallet inte kollat på HIF:s match, utan sett på Simpsons istället. Vi andra dödliga har dock gått omkring och våndats men kanske ändå landat i att det var skönt att inte Helsingborg vann med ännu mer (man ledde med 4-0 efter en dryg timme) och kunnat knapra in vår målskillnadsledning. Och BP, jumbo i tabellen, skulle vi väl ändå klara av? Speciellt som de i föregående match fått tre fjärdedelar av backlinjen antingen avstängda eller skadade.
Fast det var också så, ska det noggrant påpekas, att BP hade en hel del att spela för. Man var tvungna att ta poäng för att inte åka ut. Gefle hade spelat dagen innan och fått 2-2 hemma mot Djurgården, och om Brommapojkarna förlorade så väntade Superettan. Man hade såklart inget supervasst lag, speciellt inte med kapten och ikon Pontus Segerström avstängd, men det var ändå så att i den här matchen så spelade Kristoffer Nordfeldt (som var tredjemålvakt i svenska landslaget i VM 2018), Junior (idag ordinarie i Bajen), Nabil Bahoui (lika ordinarie i AIK), och respekterade namn som Mauricio Albornoz, Babis Stefanidis, och Andreas Eriksson.
0-0 efter första halvlek. En usel halvlek. Hade vi ens en målchans? Ja, det där skottet som tar i stolpen, av Guillermo Molins. Men annars? Det såg räddhågset ut. Vilset.
Det gick rykten efteråt om att våra tränare på väg in till halvtidsvilan kommit överens om att spela good cop-bad cop med spelarna. Roland Nilsson tog ett steg tillbaka medan Pep Clotet skällde ut truppen efter noter. Efteråt kunde Rolle glida fram och med några väl valda ord lyfta humöret på spelarna igen. Det har aldrig gått att få det helt bekräftat, men Roland Nilsson log brett en gång när det fördes på tal.
Andra halvlek såg dock inledningsvis ut som den första. Krampaktigt, spelare tyngda av allvaret, fullt utvecklad ångest på läktaren.
Ibland händer det saker från tränarbänken som alla på läktaren – unisont – börjar gnälla på. Vi har ju följt laget i många år, och kan klubben. Vi har dessutom följt säsongen, varit på otaliga träningar, och vet precis vilka spelare som är i form. Vihar taktiken klar för oss, inne i våra små tränarhjärnor. Men vi kan verkligen inte förstå varför de byter in en viss spelare mot en annan, det trotsar liksom all logik. Där och då, på mörka och dystra Grimsta IP, framemot kvart över åtta på kvällen denna måndagskväll, så började det gnällas samfällt i den drygt tusenhövdade klacken.
Nilsson och Clotet hade nämligen fått för sig att plocka av Jiloan Hamad och sätta in Jeffrey Aubynn. Under hela säsongen 2010 så mer eller mindre växeldrog Hamad-Molins-Durmaz på yttermittfältsplatserna. De två som var formstarkast spelade, den tredje fick hoppa in om någon av de två som startade inte riktigt fick till det. I den här matchen startade Hamad och Molins. Ingen av dem hade varit särskilt lyckade. Durmaz satt redo på bänken. Aubynn var en habil truppspelare, med nio starter och nio inhopp så här långt, men inga mål och inga assist, och det var, som åskådare, oerhört svårt att förstå beslutet.
Vi är alltså framme i den 55:e minuten. Jeff byts in, till i princip en hel MFF-klacks suckar och stön, och Hamad byts ut. Det var också så att vi i klacken befann oss på långsidan, just intill MFF:s avbytarbänk. Det är inte svårt att tänka sig att våra invändningar de facto hördes ner dit. Nåja, Jeff var på plan. Och hann inte vara inne särskilt länge innan det hände saker.
Det är ett långt, sublimt inlägg från Ulrich Vinzents som landar vid bortre stolpen. Ulrich hade precis försökt sig på ett likadant inlägg, men det hade blockats. Andra chansen, alltså. Och där dyker – högst oväntat – Jeff upp. Han slängnickar in 1-0, liggandes som ett spjut i luften. Bollen smiter in lågt i bortre hörnet. Vi är framme i den 60:e minuten och Aubynn har alltså varit inne på plan i knappt fem minuter. Alla spelare inser direkt vad som hänt, alla förstår precis hur viktigt det här målet är. Aubynn rusar iväg, som besatt. Han glider förbi Agon, Daniel Larsson och Molins, som en bindgalen slalomåkare. Ivo Pekalski och Yago Fernandez är först framme. Bägge ser mer arga än glada ut, som att de vill skicka iväg världens jävla svordomar åt universum och dess otillräcklighet. Det är ett underbart kramkalas med nära nog hela laget.
På läktaren blir det bengaler och allmänt kaos. Oh my God, vilket förlösande måljubel. Minns ni? Det var som en enda stor kollektiv utandning av lättnad och uppdämd frustration.
Ja, sen gör vi också 2-0, 3-0 och 4-0. Vi behåller inte bara vår målskillnadsledning, vi utökar den. Guldet är på väg hem igen. Jeffrey Aubynn gör sin kanske bästa match i karriären när han sedan får spela innermittfältare med Wilton (eftersom Ivo är avstängd) i guldmatchen mot Mjällby hemma. Han är med oss hela 2011 också, för att därefter, 34 år gammal, lämna för GAIS. Idag är Isaac Jeffrey Eric Aubynn-Obeng tränare för Malmö FF:s U19-lag.
Foto: Martin Grahn