Foto: Fabian Kruuse
Det var en underlig dag. Som så många gånger förr trampade man ner till Stadion, parkerade cykeln i stället och gick runt till kön. Men utan tillstymmelse till nervositet.
Kalendern visade den 3 november 2013 och det var dags för allsvensk slutomgång. Men allsvenskan, den var redan avgjord. Sex dagar tidigare hade vi säkrat seriesegern via 2-0 uppe i Borås. Vi skulle komma att få uppleva samma typ av skönt avslagna slutomgångar 2014, 2016 och 2017, men just det här året var känslan oerhört ny. Där och då hade vi fått bläddra tillbaks till 1977 för att hitta något liknande.
Det var fullsatt – publiksiffran skrevs till 23 758 – och på andra sidan stod ett sedan länge nedflyttningsklart Syrianska. Stämningen? Festlig. Bekymmersfri. Nära till skratt. Samtidigt lite lojt kamratlig, kanske en smula bakrusartad, men ändå så långt efter partajet att ingen mådde tjyvtjockt längre. Kärlek i luften.
Sammanfattningsvis: det var fantastiskt.
Och även om Syrianska vaskade fram någon chans i matchupptakten började det på samma vis som det borde. I 12:e minuten frispelade Ricardinho Guillermo Molins. Misstänkt offside, men linjemannens flagga stannade nere. Molins vinklade kroppen, alla, inklusive Dejan Garaca i Syrianskas mål, såg att det skulle bli en bredsida i bortre. Spelade ingen roll. Självklart gick den in.
Bara ett par minuter senare var det dags igen. Simon Thern pinnade fram i djupled, på det där sättet han var så bra på, och slog en yttersida fram till Erik Friberg. Snett inåt bakåt, och där mötte Magnus Eriksson. Bollen upp i närmsta krysset. Då hade det gått en kvart. Och klockan hade inte ens passerat tjugo minuter innan det var dags för trean. Frispark från högerkanten, och i mitten mötte Markus Halsti. Konstig halvträff upp i Garacas högra kryss, och Halstis firande var i vanlig ordning… ja, återhållsamt. Rentav förläget.
Vi gjorde inga fler mål. Det gjorde inget. Det gjorde heller inte så mycket att Guillermo Molins blev utvisad med tjugo minuter kvar. En fasthållning efter en hörna. Lolo Chanko bejakade feststämningen genom att skicka straffen i överkanten av ribban och upp på läktaren. Domarteamet gjorde för övrigt också sin sista match och bidrog till stämningen. När vi sjöng »linjeman, hallå« efter en hårfin offsideavvinkning svarade linjemannen med att vinka tillbaks till oss.
Johan Dahlin var på väg till Genclerbirligi och skulle inte återvända på några år. Robin Olsen, då fortfarande andremålvakt, bytte av i paus. Han fick inte hålla nollan. Syrianska lyckades trycka in en reducering i 87:e.
Ett par minuter tidigare hade Daniel Andersson bytts in. Hans 460:e match, den sista någonsin (får man väl anta i alla fall). Vackert och tårfyllt.
Och så, efter match, bucklan i luften. Fulländning.
Foto: Fabian Kruuse