Foto: Fabian Kruuse
Det pratas ibland – eller till och med ganska ofta – om den vinnarkultur som härskar i Malmö FF. Att vinna, det sitter i väggarna här. Sägs det. Och tittar man på det decennium som just tagit slut är det svårt att invända. Vår tuppkam äger substans. Vår höga svansföring backas upp av våra många triumfer; särskilt om man utöver rena seriesegrar också räknar kvalificering till europagruppspel som segrar (och det gör man ju).
Samtidigt kan man med visst fog hävda att självförtroendet, det där som så självklart säger att vinnandet är en del av Malmö FF:s DNA, inte är fullt så konstant och tidlöst som vi gärna vill tycka. Visst, Malmö FF har genom åren alltid återkommit till vinnarspåret. Men vi har också kunnat höra en så Konfucius-vis man som Tom Prahl berätta att det inte alls satt någon vidare vinnartradition inmurad i Stadionbetongen när han anlände till föreningen inför säsongen 2002. För 90-talet hade kostat. Då hade vi-är-bäst-mentaliteten fått sig en törn.
Men förlorandet då? Det går det också att filosofera kring. Det går att tänka tillbaks på perioder där det varit mer eller mindre otänkbart, och det går att hitta år då man … ja, inte kanske precis vant sig, men i alla fall fått uppleva det alldeles för ofta.
Hursomhelst, med risk för att låta som Alfons Åbergs farmor, hon med tjafset om att man inte kan ha roligt jämt: Kanske är det inte heller nyttigt att vinna för jämnan. Kanske. För att vinna är ju inte något som man önskar känna mättnadskänsla inför. Kan det också finnas nåt lite smått perverst tilltalande med förlusten; detta att låta världens orättvisor tynga en; detta att få vältra sig i hundraprocentigt berättigad självömkan?
Nja. Knappast, va?
Men det är definitivt så, att det finns tillfällen vi lämnat Stadion som förlorare; men där den dominerande känslan ändå varit stolthet.
Den 4 november 2014 mötte vi Atletico Madrid på hemmaplan. Allsvenskan var sedan länge vunnen, och vi hade under hösten visat att vi förtjänade vår plats i Champions League. Vi var framme vid den fjärde matchen och hade så långt egentligen bara klappat igenom i en halvlek – i den andra mot Atletico borta. De fem bollar MFF släppt in då, två veckor tidigare, gjorde oss smärtsamt medvetna om vilket otäckt bra lag det var vi nu skulle möta igen.
Hemma blev det emellertid en annan match. En helt annan match. Vi var det alltigenom bättre laget. Bäst på plan var gossen från Brokind, Anton Tinnerholm. Spanska tidningen AS skrev (översättningen är hämtad från Aftonbladet):
»Atletico blev offer för en klon, en motståndare som var skoningslös med sitt presspel och stormade fram längs högerkanten med Tinnerholm som en blond Juanfran«.
Fast fullt ut hjälpte det inte. Efter en halvtimme blev Ricardinho överspelad på vår vänsterkant, och inspelet klackade Koke in. I andra halvlek kunde vi fått straff ett par gånger om. Isaac Kiese Thelin blev nedriven på straffområdeslinjen, men domaren valde att döma frispark. Frisparken slog Rosenberg på en spansk arm. Ingen avblåsning, och returen krutade vår kapten i stolpen.
Just dessförinnan hade Anton Tinnerholm mött ett Ricardinho-inlägg på volley. Moya i Atleticos mål var helt överspelad, men en spansk back räddade – eller snarare, fick bollen på sig – just innan mållinjen.
Spanjorerna avgjorde i 78:e. Raul Garcia pricksköt in 0-2 och vi orkade aldrig resa oss.
UEFA:s officiella statistik berättar att vi vann skottstatistiken med 12-6. Bollinnehavet med 55-45. Antal passningar: 395-273. Detta mot ett topplag från spanska La Liga, som dessutom varit tre sekunder från att vinna Champions League några månader tidigare. Surrealistiskt. Det var en match vi måhända lämnade i besvikelse över resultatet, men med bröstkorgar fyllda av stolthet.
Och apropå det där med att resa sig: det gjorde ju däremot Arda Turan. Efter att ha ramlat, och efter Anton Tinnerholms uppmaning. För hur var det nu med det? En höjdboll på mittplan, en skarv mot Turan, Tinnerholm i ryggen på honom och ett lätt fall framåt. Och Tinnerholm, med armarna längs sidorna, ett ilsket och snabbt skrik som fångades av kameran:
»Res dig upp!«
Efteråt sade Tinnerholm att han inte ens kom ihåg händelsen. Och verkade inte alltför stolt över den, när han påmindes via Twitterpubliceringar. Fast han har all anledning att vara stolt. För även om ropet inte skedde på skånska finns det nåt genuint malmöitiskt över det hela. For jävelen. Skärp dig. Kom inte här och kom.
Ropet förevigades också i en banderoll. Bild på när Anton själv – och hans flickvän för den delen – poserar med den kan lätt hittas på internet.
Anton Tinnerholm lämnade oss efter säsongen 2017. I sin sista allsvenska match, Sirius borta, gjorde han mål då han hann först på en ribbretur från en Berget-frispark. Det var i den 29:e omgången och vi hade redan säkrat seriesegern. I säsongsavslutningen var han sedan avstängd. Han spelar sedan 2018 för ett annat ljusblått lag, New York City FC.
Foto: Peter Lind, Himmelriket