Foto: Fabian Kruuse
Varför tittar vi människor egentligen på skräckfilmer? Varför attraheras vi av rädsla? Som vanligt är svaret bara en googling bort. En skräckforskare och lektor i litteraturvetenskap som heter Mattias Fyhr kan på svt.se berätta att det är en form av övning. Är vi i grunden trygga innebär skrämselupplevelsen att vi övar på att uppleva obehag, en känsla som tydligen finns i den så kallade reptilhjärnan. Det bottnar i det fina gamla på-stenåldern-skälet: våra förfäder var tvungna att kunna bli rädda, reagera och agera för att överleva vulkanutbrottet eller attacken från den sabeltandade tigern eller vad det nu kunde vara.
»Att skakas om i en trygg miljö innebär ofta att vi skrattar efteråt«, förklarar Mattias Fyhr.
En annan teori är att det handlar om rent sökande efter adrenalinkick. Och åter en annan, som i och för sig tangerar det Mattias Fyhr säger ovan, är att det skrämmande förstärker alla andra känslor. Att det känns så himlarns skönt och positivt efteråt, när skräcken domnat.
Och där någonstans får man ju känslan: nu, ja nu, nu pratar vi.
För att titta på Malmö FF innebär ju inte helt sällan att man är orolig. Ja, rentutav rädd. Man våndas. Det är plågsamt, utdraget, och obegripligt att en så linjär och alltigenom orubblig sak som tiden kan upplevas som så stillastående. Men så står man där i skör ledning och ängslas, igen, drar handen över ansiktet, trampar med fötterna, sjunger för full hals för att skrämma iväg tidsbromsardemonerna, svär över domarens orimligt många tilläggsminuter – och så tar det då slut, till sist. Och är detta slut då lyckligt infinner sig ett tillstånd som är… ja, faktiskt oöverträffbart. Det är lycka, förstås, men framförallt en plötslig och omfamnande lättnad, allt släpper, och det paras med känslan av att världen ibland, inte särskilt ofta men i alla fall ibland, kan vara en rättvis plats.
Där nånstans var vi i kvällningen den 8 augusti 2014. Det var en makalös kväll, elektrisk stämning (Markus Rosenberg har till exempel nämnt denna afton som den europakväll då stadionatmosfären fördes upp till nya höjder) och en match som gick vår väg. Det var andra rundan i Champions League-kvalet. Sparta Prag var en tuff lott, men vi visste att vi vid avancemang var garanterade en höst i Europa, skulle vi ta oss till playoff var vi garanterade minst Europa League (nu blev det ännu bättre, men som ni gissar är det en annan historia). Ni minns ju också att uppförsbacken var tuff. Vi har pratat om det i text nummer 61, men en snabb repetition: ledning i paus med 1-2 nere i Prag, men det rasade i andra halvlek. Att slutresultatet inte blev värre än 4-2 ska vi nog vara lite glada för. Två mål att hämta upp, således. Svårt. Men omöjligt? Inte med stormen i ryggen.
Rosenberg gjorde 1-0 i 35:e. 2-0-frisparken innebar sammanlagt 4-4, och att vi var vidare på bortamål. Så dags in i matchen hade det bara gått knappt tio minuter av andra halvlek.
Över 35 kvar, alltså. Fruktansvärt länge.
Mycket Sparta-bollinnehav. Inte lika många klara målchanser, dessbättre. Några kontringslägen för oss. Krampkänningar. Adu och Tinnerholm blev liggande i olika omgångar. Den i princip orörliga klockan nådde den 82:a minuten. Magnus Eriksson bytte av en tröttkörd Isaac Kiese Thelin. Fortfarande JÄTTELÄNGE kvar. Till sist, 90 minuter. Rosenberg med kramp nu. Wilner Registre rullade med händerna på det där sättet som betyder byte. Sex minuters tillägg. Sex!? Vi svor. Stadionklockan stannade såklart på 90.00, som den alltid gör vid Europamatcher. Idiotisk bestämmelse, det där. Trams. Vad ska det tjäna till? Upp med telefonen ur fickan och på med tidtagarursappen. Farlig djupledsboll från tjeckerna, men inbytte centertanken Bednar missade mottagningen och sprang istället ner Robin Olsen. Nytt spelavbrott. Vi fredade oss, Rosenberg mästerlig på att hålla i, och så slog Magnus Eriksson en djupledsboll till Forsberg. 94:e minuten, Emil tryckte undan sin back och stack iväg. Dags för avgörande? Nej, passningen snett inåt bakåt var aningens aning bakom Enock Kofi Adu, och avslutet blev en lös fösning med vänstern, som ändå bara var någon decimeter från att rulla in. Adu tog sig om huvudet. Retade sig. Rosenberg gick till sist av. Ersattes av Pawel Cibicki. Tjeckerna i frustrerad väntan, otåligt med händerna på höfterna, såg detta rinna iväg. 96:e minuten. Sparta försökte bita sig fast på vår planhalva, passning ut mot vår högerkant. Agon Mehmeti fläkte sig och bröt, bollen till Magnus Eriksson. Ner till Pawel, nere vid hörnflaggan till, och han lyckas ordna en frispark. Och som grädde på moset, en tjeckisk utvisning. Klockan passerade 96 minuter. Men visst, det hade varit ett byte, och Robin hade legat ett tag. Någon minut till kanske. Agon rullade bollen till Mange igen, han stack ner mot hörnflaggan, väntade – och slog bollen på en anstormande Sparta-spelare och ut till hörna. Och jublade behärskat. Fruktansvärt frustrerande när en motståndare grisar bort tid på det sättet, och underbart ljuvligt när en egen spelare gör det.
Hörnan hann aldrig slås. Domaren gick ner och hämtade upp bollen. Och blåste av. Klockan – tidtagarurappen då alltså – stod på 97.20.
Detta hade man inte riktigt sett komma efter 0-0 hemma mot Ventspils några veckor tidigare. Men resan var påbörjad. Och än roligare skulle det bli.
Foto: Peter Lind, Himmelriket