Foto: Emma Watson
Lottningen till Europa League-gruppspelet 2019 skedde den 30 augusti. Malmö FF:s lottningsboll låg i skålen för de tredjerankade lagen. På förhand visste vi därmed att vi skulle slippa lag som Rosenborg, Getafe och gamla Tipsextragiganterna Wolverhampton Wanderers. Vi drog Lugano ur fjärde skålen – hyfsad lott – och Dynamo Kiev ur den första (kanske inte det mest spektakulära laget, men inte det sportsligt värsta heller, resonerade vi pudelklokt). Från de andrerankade lagens skål då? Där hämtades FC Köpenhamn. Slaget om Skandinavien väntade. En kamp, om man så vill och om man inte skyggar för att sätta på sig de mest självrättfärdigande och polariserande av glasögon, mellan två åskådningar. Då skulle man kunna säga att det på ena sidan stod detta: en inkluderande, i folklig mylla rotad och föreningsdemokratisk förening. Och i andra ringhörnan, en aktiebolagsklubb – en sådan som vi gärna med en fnysning och lätt skakning på huvudet avfärdar som en representant för »den moderna fotbollen«.
Hursomhelst var det en lott som väckte känslor. Härligt, tyckte många. Praktiskt taget ett derby. En kort resa. Invasion av Köpenhamn. Fast okomplicerat var det ju inte. Det fanns, och finns, en historia.
Dagen efter lottningen gick FCK:s förre ordförande och starke man Flemming Östergaard, »Don Ö«, ut och bad Malmö FF:s supportrar om ursäkt för händelserna vid Royal League-matchen 2005. Att polisen gått loss med batonger på MFF-sektionen skyllde Östergaard vid tillfället, och långt därefter, på bortasupportrarna. Nu hade han insett att han haft fel. Många år hade gått, Flemming Östergaard var längre inte formellt inblandad i FCK, men visst. En ursäkt är som bekant i princip alltid på sin plats.
Men det var inte FCK som var vår första motståndare i Europa League 2019. Vi inledde gruppspelet i Kiev. Höll länge 0-0, men i 84:e minuten kilade Vitaliy Buyalskyi igenom och avgjorde. Försmädligt, men inte orättvist. Ett par veckor senare var det dags för första hemmamatchen. På andra sidan stod nu ett något skadedrabbat FCK. Danskarnas senegalesiske centertank Dame N’Doye kom exempelvis inte till spel.
Det var den 3 oktober. Som vi numera vant oss vid stred vi på två fronter. I allsvenskan hade det spelats 26 omgångar. Vi låg tvåa, hade tre poäng upp till Djurgården och skulle spela mot IFK Göteborg tre dagar senare – självklart en livsviktig match för att hålla guldstriden vid liv.
Men vi kunde inte låta det splittra våra tankar. Nu behövdes idén om avancemang från Europa League-gruppen bränsle. Förlust hade vi inte råd med. Matchen blåstes igång. Sprakade det? Fritt blås åt båda håll? Nej. Det var låst, det slogs långt, och det bökades om andrabollar. Blodvite uppstod från Anders Christiansen mun efter en kvart, och Sören Rieks skadade sig i slutet av halvleken. Strax därefter kom en kalldusch av det brutalare slaget. På övertid sprintade FCK:s högerback Guillermo Varela fram på sin kant och slog in bollen mot Michael Santos. Lasse Nielsen var före, slängde sig och fick foten på bollen – och träffade den så illa att den rullade in via stolpen.
Det finns vissa lag som liksom inte behöver förtjäna de mål de gör. Det känns som om de bara sparkar bollen framåt, och så plötsligt ligger den i nätet utan att nån riktigt förstått hur det gått till. Malmö FF är självklart själva antitesen till detta, vi har aldrig fått uppleva någonting sådant och vet följaktligen inte hur det känns. Men att vissa lag har denna eviga tumme med Fru Fortuna är både märkligt och mycket irriterande. Nu hade vi återigen fått ett sådant arketypiskt pissemål mot oss. Igen.
Rieks gick ut i paus. Eric Larsson kom in och Berget flyttade över på vänsterkanten. Därifrån låg han bakom vår kvittering. Det började med att Larsson skickade in en boll från sin högersida. Rosenberg fick Varela i ryggen och gick omkull. Ingen signal från domaren, och så här i efterhand kan vi storsint erkänna att det var helt rätt. Nej, det var inte straff. Istället fångade Berget upp bollen innan den rann ut över kortlinjen, vände upp, såg sig för, måttade och skickade in den i straffområdet igen.
Där inne hade Antonsson backat och dragit med sig markering mot bortre stolpen, och FCK:s nummer 25, Victor Nelsson, tappat bort Rosenberg. Som hade rest sig upp och tämligen omarkerad nu kunde stiga upp och med huvudet styra in bollen i bortre hörnet. Ett riktigt fotbollsmål, tillsmitt av hantverksskicklighet och fina prestationer.
Vi var bättre sista halvtimmen. Berget var nära med en lobbnick, men Köpenhamns svenske målmand Karl-Johan Johnsson klarade. Antonsson hade också ett fint läge, framnickad av Rosenberg, men träffade alldeles snett och vint och bollen gick långt utanför.
Det blev bara en poäng. Men det innebar att gruppen levde. Och det betydde också att Markus Rosenberg gett oss ännu ett tjusigt glimmande europaminne.
Foto: Emma Watson