40: Det där målet av Molins borta mot Götet (2014)

Haha, alla vet direkt vilket mål vi menar, eller hur? Vi hade inte ens behövt sätta ut årtalet. Och kanske inte ens målgörare, lol. Det hade räckt med »Det där målet mot Götet«. Få andra Malmö FF-mål under 10-talet har samma sorts sublima perfektion. Allt stämmer i ett underbart sammanhängande lyckorus. Alla kuggar hakar i varandra i en felfri magnifik maskin. Man kan bara häpna inför det gudomliga man bevittnar. 

Det finns viktigare mål i MFF:s 10-talshistoria. Det finns vackrare. Det finns de som är mer euforiska, galnare, mer häpnadsväckande. Men det finns inget som från början till slut så fullständigt och allomslutande når så upplyftande höjder. 

(Hmmm, möjligen att det där 2-0 målet borta mot Elfsborg 2010 kan komma i närheten, där bollen går som på ett snöre från Johan Dahlin, via Ricardinho, Molins och några till, hela vägen fram till Wilton Figueiredo som rullar in bollen under Joakim Wulff i boråsarnas bur, men det är ändå inte riktigt lika hänförande som detta mål). 

Vi är framme vid andra omgången i Allsvenskan 2014. Det är ett delvis nytt lag som står på planen, jämfört med det gäng som tog SM-guld 2013. Dahlin, Friberg, Rantie, Hamad, och Daniel Andersson är borta. Nya: Markus Rosenberg. Det var lite svårt att veta var vi stod. Det här var pre-Champions League, före Mackans ikoniska status, långt före vi trätt fram som 10-talets dominanter. Vi hade visserligen tagit oss fram till semifinal i svenska cupen, efter att ha vunnit gruppen och sedan slagit ut BP i kvartsfinal hemma på Nya Malmö Stadion. I Allsvenskans första omgång hade vi vunnit över Falkenberg med klara 3-0, men målen föll inte förrän sista kvarten och det första var en ganska grov målvaktstavla. Nå, i andra omgången var det upp till bevis: ärkerivalen på ett fullsatt Gamla Ullevi. 

Guillermo Molins hade varit avstängd i premiären, efter en ganska ful stämpling och direkt rött kort i sista gruppspelsmatchen i svenska cupen. Han var spelsugen. Redan i den sjunde minuten väggade han sig fram med Miiko Albornoz och smög in från högerkanten. Han avlossade ett elegant vänsterskott, som vackert skruvade sig i en följsam båge, och så stod det 1-0. 

Åge Hareide hade redan börjat med sina kluriga uttagningar, och bänkat Emil Forsberg för en ung och helt oerfaren Erdal Rakip. Han skulle hålla rent på sin kant, så att vi kunde gå framåt med den andre yttermittfältaren (Molins) samt våra två anfallare (Rosenberg och Magnus Eriksson). Det fungerade, som så ofta under Åge, till punkt och pricka. Våra tre offensiva spjutspetsar forsade fram över banan. 

De här minuterna, mellan Molins 1-0 mål och 2-0, från den sjunde till den 28:e minuten, illustrerar på ett ganska fint vis skillnaderna mellan Norlings vision att spela fotboll och hur Åge Hareide ville att laget skulle uppträda. Vi ledde och kunde därmed falla lite i banan. Den där ganska extrema possession-fotbollen som vi visade upp under 2013 var borta. IFK Göteborg tilläts ha minst lika mycket boll. Men vi stod rätt, alla ställde upp för varandra, och när väl tillfälle gavs så slog vi till på ett brutalt effektivt sätt. Vilket såklart gjorde att motståndarlaget aldrig riktigt vågade gå för fullt med alla spelare. De visste att de skulle bli straffade.

Åh, man liksom ryser inombords när man tänker på det här målet? Det går som en skälvning genom kroppen, visst? Men vi ska ta det sakta, och noggrant gå igenom vartenda element av utförandet. Det är ingen brådska. Vi ska njuta av det här gemensamt. 

Det börjar egentligen just framför vår avbytarbänk, en bit in på vår planhalva. Albornoz och Rakip håller på och sliter och försöker få loss bollen från Sam Larsson. Plötsligt träder Markus Rosenberg in i handlingen, trycker bort två göteborgare och är loss. Magnus Eriksson har fallit lite i banan för att erbjuda spelalternativ, samtidigt som Guillermo Molins smugit in från sin kant och gett sig iväg i djupet. Nu slår Mackan den ljuvligaste av djupledsbollar. Med höger yttersida, i trångt läge, kalibrerad som vore han en erfaren rymdtekniker. Det är så vackert att ögonen tåras. 

På läktaren var det svårt att riktigt uppfatta vad som pågick, men i tevesändningen, som man ju sett och sett om ett hundratal gånger, så är det alldeles solklart vad som håller på att ske. Jens Fjellström, som är expertkommentator i den här matchen för C More, märker att Rosenbergs magnifika boll är på väg att friställa Molins, och säger, liksom för sig själv: »ojojojojoj«. 

Molins mottagning i steget är bortom alla ord. Bollen fastnar på skon som vore den magnetiserad. Men han har fortfarande två spelare i ryggen. Och John Alvbåge i IFK Göteborgs mål har gått ut, ganska långt, för att skära av alla upptänkliga skottvinklar. Men Guillermo vet självfallet vad han ska göra. En lobb. En underbar lobb. Det är en lobb i ganska hög fart, och det är en lobb från långt avstånd (Molins är utanför straffområdet), och det är en lobb med en väldigt hög och spetsig båge. Alvbåge når den nästan. Men bara nästan. Och Mattias Bjärsmyr, IFK Göteborgs kapten, inser vad som håller på att hända. Han rusar mot mål och försöker sparka undan bollen, men lyckas bara, i en akt av formidabel klantighet, sparka den via stolpen in i eget mål. 

Nu ligger bollen i målet. Vi fryser bilden. Det är så många olika, var för sig hundraprocentigt underbara, saker att ta in. Var ska vi börja? Med att målet görs rakt framför Blåvitts ståplatsläktare? Ja, vi börjar där. De står tätt intill och tittar på bedrövelsen: de tvingas uppleva den utdragna katastrofen i realtid. Eller att Molins liksom glider ut från händelsernas centrum i en båge och hela tiden har blicken på bollen och dess bana, men att han inte verkar orolig, utan bara lugnt följer förloppet, tills han ser att den är inne: först då kommer den uppsträckta armen och firandet. Fler favoriter: hur John Alvbåge får yttersta fingertoppen på bollen, men i sin desperation att nå den antagligen bara ökar och skyndar banans kurva så pass många promille att den hinner smita in. Och såklart, bäst av allt: hur Mattias Bjärsmyr ligger fastklämd i målet som en sorgsen kassler, och alltmedan han försöker komma loss skäller på sina lagkamrater, trots att det alldeles uppenbart är hans eget fel. Ja, herre-gud vad härligt livet kan vara ibland!

Det finns en liten, knappt upptäckbar, smak av bitterhet kvar längst bak i munnen när man ser på det här målet. Guillermo Molins är en av våra allra största under 10-talet, men han kunde faktiskt ha varit ännu större. Korsbandsskadan i den där ödesdigra träningsmatchen nere i Belgrad sommaren 2014 ligger hela tiden som något strävt mot tungan. 

Under hösten 2013 och våren 2014 så är Guillermo så pass bra att han egentligen bara har två konkurrenter om titeln som vår »vassaste offensiva spelare under 10-talet«: Emil och Mackan. Forsbergs höst 2014 var ju osannolik, han gjorde som han ville med de allsvenska ytterbackarna, gled förbi dem som en slalomåkare passerar portarna, och sköt från höften, lätt lojt, så att det sjöng i målburarnas nät. Visst hade han sett lovande ut 2013 och våren 2014, men hans förvandling var oerhörd. Mackan hade sin egen sorts förvandling. Visst var han bra under våren 2014, men det var i och med europaspelet efter sommaren som det plötsligt blev tydligt att han var huvudet högre än alla andra, inklusive motståndarna. Och han lyckades dessutom behålla sin kvalitet, år efter år, europaspel efter europaspel, hela 10-talet ända fram till 2019 års slut. 

Men Molins var en otrolig spelare hösten 2013 och våren 2014. Otrolig. Vi kollar in hans stats: under den här perioden spelade han 22 allsvenska matcher och gjorde 16 mål. Ser ni? Det är 0,73 i målsnitt. Det är Messi-nivå, för fan. Det är svårt att komma på någon annan spelare vi haft under 10-talet med samma snitt och effekt. Till detta kommer fem assister, och en påverkan på lag, motståndare, supportrar och moral, som nog inte kan underskattas. Ibland kan man bli ledsen över fans som tycker att han ska bort från klubben, att han inte håller längre, att han har gjort sitt. Han är en Malmö FF-legendar, fortfarande bara 31 år, och med ett hjärta för klubben som få andra kan matcha. Vi borde visa vår uppskattning. 

Nå, Rosenberg skulle i andra halvlek göra 3-0, hans första i Allsvenskan efter återkomsten, efter en fin framspelning av Magnus Eriksson. Han fick fira rakt framför en kaotisk klack och vid sidlinjen blev Hareide så glad att han hoppade, dansade och skuttade. Det får man lov att förstå.