39: Måljublet efter Erdals 1-0 hemma mot Elfsborg (2016)

Klockan står på 89:48 när Erdal Rakips låga skott letar sig in i Kevin Stuhr Ellegards bortre hörn. Erdal själv inser vad han just gjort och rusar bort mot hörnflaggan, med tröjan svingandes ovanför huvudet och med Alex Jeremejeff tätt i hälarna. På ståplatsläktaren har den nästan bortglömda och numera sällan skådade »lavinen« återvänt: alla har liksom kollektivt rasat ner mot planen av trycket uppifrån. Flera personer vittnar efteråt om att de i princip fått hjärtinfarkt när de sett att bollen gått in. Det är den sortens kollektiva glädje –totalt allomslutande och förbehållslöst genuin – som bara ett riktigt sent, jätteviktigt och rättvis fotbollsmål kan ge människorna.

Det här målet är – med undantag för Markus Rosenbergs sista mål i den himmelsblå tröjan – antagligen också det allra finaste sista-minuten-målet vi gjort under 10-talet. Rosenbergs 3-2 mål borta mot AIK 2014? Nja, det hade faktiskt räckt med oavgjort för att säkra guldet där och då. Erik Fribergs lösa nickmål hemma mot Mjällby 2013? Jovisst, men det är i 84:e minuten. Jiloan Hamads 1-0 på övertid borta mot AIK 2013, tillika det första allsvenska målet på Friends? Kanske, men det var inte speciellt rättvist. Nej, det enda som på riktigt allvar kan konkurrera är Erdals andra viktiga och sena vinnarmål, 2-1 målet mot Östersund 2017, men det ska vi be att få återkomma till. 

Vi är i omgång 23, och det är mitten av september. Vi hade tappat vår serieledning omgången innan, då vi fick stryk borta mot Djurgården med 3-1 efter två Michael Olunga-mål och ett av, jodå, Magnus Eriksson. Vi låg nu två poäng bakom IFK Norrköping, med AIK fem poäng bakom oss. IFK Norrköping hade dessutom vunnit sin match i den här omgången dagen innan. 2-0 borta mot Östersund, bägge målen inprickade av Sebastian Andersson, så de hade nu fem poängs försprång. Guldet höll på att rinna oss ur händerna. 

Vi var tvungna att vinna, men fick inte in bollfan. Jeremejeff var helt ren, men Stuhr Ellegard mirakelräddade. Rakip, inbytt i 74:e minuten mot Lewicki, har också ett friläge, men Stuhr Ellegard räddar ånyo. Hela andra halvlek var spel mot ett mål. Elfsborg slog bara undan. Vi hade ett markant spelövertag och en rad chanser, men det ville sig inte. Nästan 17 000 på läktaren försökte frustrerat mana sitt lag till seger. Vi var dessutom sargade i försvaret: Kari Arnason får utgå efter en timme. Då kommer Pa Konate in, Safari flyttar in i mitten, och Pa blir vänsterback. Men med tio minuter kvar är Safari också skadad, kan inte löpa fullt ut. Vi har gjort alla våra byten så Behrang får bli en sorts stationär anfallare. Konate är nu mittback och Yotun får gå ner på vänsterbacken. Det är rörigt, men vi trycker på. För guds skull, vi måste vinna den här matchen. 

Nu kommer det. Först en frispark från vänster, den lyras in, nickas bort samtidigt som MFF:are faller, flera viftar uppgivet mot domaren, men bollen rinner ut mot höger. Där hinner Anton Tinnerholm först, han viftar inte, han fortsätter att springa. Han tråcklar sig förbi två Elfsborgsspelare och serverar Erdal. Det är fortfarande ingen målchans, Erdal är felvänd och det är fullt av spelare i straffområdet. Men Rakip lyckas, på något märkligt vis, vrida sig förbi två Elfsborgsspelare, och när en tredje ansluter så tvåfotsdribblar han sig förbi honom också. Nu har han skottläge och avlossar ett snabbt, hårt, lågt skott med vänstern. Det är en rejäl röra framför mål, men bollen flyger längs med marken in i Stuhr Ellegards högra hörn. Det är ett episkt ögonblick, det känns som att allt stannar upp under en tusendels sekund i den kalla men friska höstkvällen, sen bryter lavinen ut, och man är lycklig. Så lycklig som man bara kan bli av ett riktigt sent, jätteviktigt och rättvis fotbollsmål.