Foto: Fabian Kruuse
Markus Halsti har vi varit inne på förut (se text nummer 67), men vi återvänder så gärna till denne sympatiske finländare. Som ju, helt rättmätigt, åtnjuter en väldigt hög status bland oss supportrar, även om det egentligen var först under hans två sista säsonger som han verkligen blommade ut och kom att betraktas som helt ordinarie.
Han kom till Malmö FF 2008. Gjorde sin allsvenska debut mot Halmstad i den 6:e omgången – ett minutlångt övertidsinhopp under vilket han aldrig rörde bollen. Första startmatchen kom några omgångar senare, i en 3-0-seger borta mot Örebro, då han bildade mittlås tillsammans med Gabriel. Mot slutet av säsongen tog Jimmy Dixon tillbaks mittbacksplatsen och Halstis första allsvenska säsong i klubben stannade vid 15 matcher. Det blev ännu mindre spel 2009. Under 2010 års inledningsomgångar var Ricardinho skadad och Halsti fick vikariera på vänsterbackplatsen. Här gjorde han också sitt första allsvenska mål, då han i femte omgången med sin 2-3-nick avgjorde mot Kalmar. Men så blev Halsti själv skadad. I omgången efter viktorian på Fredriksskans var Ricardinho tillbaks och Halsti gjorde bara ett par matcher till det året. Återigen rörde det sig då om insatser av hjälpgummekaraktär, bland annat täckte han upp för Ulrich Vinzents på högerbacken i det legendariska hemmaderbyt mot HIF i september.
Två år till följde, då han var och förblev en stabil spelare som alltid gick in och utan några större åthävor gjorde sitt jobb, en uppskattad och lojal lagspelare – men en given startman var han riktigt aldrig. Än. I en träningsmatch mot West Bromwich sommaren 2012 provades han så som innermittfältare. Härmed öppnades nya dörrar.
I december 2012 förlängde Markus Halsti sitt kontrakt med två år. De sista säsongerna i klubben blev hans bästa.
Och det var ju inte bara hans sportsliga insatser som fick oss att så reservationslöst ta honom till våra hjärtan. »Född i Finland, men han är en Malmöpåg«, sjöng vi, och det mainfesterades i hela hans sätt att vara; och att »sämpa«. Det såg aldrig ut som om det brände till för honom, men ändå kunde han stiga in i situationer på ett skoningslöst vis. I en Kvällspostenintervju från oktober 2013 pratade han om sina »idiotgrejer« och sade så här om en situation från hemmareturen i Europa League-kvalet mot irländska Drogheda:
»Bollen var långt borta men jag såg att det var den där stora gubben, nummer 27 (Alan Byrne), som jag hade haft ganska många och hårda dueller med veckan innan i bortamatchen. Jag var inte ens i närheten av att kunna vinna bollen men satsade fullt och gick upp i nickduellen ändå. Jag trodde att mitt ögonbryn hade spruckit och jag var på väg till avbytarbänken när jag upptäckte att det var svett och inte blod som rann i ansiktet. Då tittade jag mot honom och skrattade när han låg där utslagen«.
Läs om den sista meningen, och försök gärna härma Halstis mjuka, lugna finska brytning när du gör det. Det kontrasterar en smula, eller hur? Men det var så det var. Han lyckades kombinera ett avslappnat kolugn med ett granithårt duellspel. Lite som en i grunden vänlig men smått desillusionerad, och kanske en smula motvillig, kontraktsmördare. Att han spelade i vårt lag gick det inte att göra annat än att älska.
2013 var alltså ett år där Markus Halsti utgjorde ett verkligt fundament i laget. Han spelade i 28 av de 30 allsvenska matcherna, och han gjorde två mål. Det andra kom i den betydelselösa säsongsavslutningen mot Syrianska. Det första var däremot desto tyngre.
Vi hade nått den nittonde omgången, och för motståndet stod AIK. Bortamötet mot Solnalaget, i början av säsongen, hade vi tursamt vunnit med 1-0, efter att solnaiterna fått ett mer eller mindre regelrätt mål bortdömt för offside och Jiloan Hamad sedan avgjort på övertid. AIK hade inlett serien dåligt, men så här dags, framme i augusti, hade de fått upp ångan. De kom till Malmö med tio förlustfria matcher i rad i bagaget. Tabelltoppen var knallhård: HIF ledde på 37 poäng, vi och AIK skuggade på 35 var. Oerhört tunga poäng på spel, med andra ord.
Och AIK var bra. Namnkunnigt. Alexander Milosevic och Nils-Eric Johansson i backlinjen. Costa Ricas VM-spelare Celso Borges och senaste EM-kvalets succéman Robin Quaison på mitten. En ung Nabil Bahoui på ena kanten, Henok Goitom och Kennedy Igboananike där framme, för att nämna några. Igboananike hade för övrigt den första halvlekens stora chans, helt fri mitt framför mål, vid straffpunkten ungefär. Avslutet var hyfsat, men Johan Dahlin klarade.
Första halvlek var en typisk tungviktsmatch. Inte så mycket hände nere vid målburarna. Det kändes som om lagen stod och hängde på varandra, flåsande och tungt, utan att komma nån vart så värst ofta. Men så: i första övertidsminuten fick Emil Forsberg bollen uppe i hörnet av straffområdet. AIK-försvaret var samlat. Markus Halsti rörde sig in mot mitten, Emil slog en femmeterspassning bakåt, och Halsti mötte direkt. Ett lågt, pressat skott som överraskade en förmodligen skymd Kenny Stamatopoulos i AIK-målet och smet in vid närmsta stolpen.
Under sina år i Malmö FF hände det förstås att Markus Halsti deltog i de kramkalas som allt som oftast uppstår vid ett mål. Men många gånger såg man honom också lugnt rätta till sitt hårband och stillsamt vagga tillbaks till egen planhalva. Det var helt enkelt sällan han tappade koncepterna.
Men nu då, när han själv gjort mål – någonting som i ärlighetens namn inte skedde särskilt ofta? Nja. Han tog det så nätt. Han lyfte armarna lite lätt i luften, vände om, men hann inte så långt innan han blev överhopad av lyckliga medspelare.
AIK försökte trycka ner oss i andra halvlek. De lyckades stundtals, men de klara målchanserna var få. Och de som skapades tog Johan Dahlin hand om. En blytung seger bärgades. Samtidigt kryssade HIF mot Norrköping. Vägen fram mot seriesegern var krattad.
Efter säsongen 2014 gjorde Markus Halsti ett par år i DC United. Därefter flyttade han tillbaks till Skandinavien och Midtjylland. Där stannade han till sommaren 2018. I en Sydsvenskan-intervju i augusti samma år, inför Malmö FF:s Europa League-playoffmöte med detta danska, storvuxna inkastkonceptlag, tillfrågades Halsti vilket av de båda lagen han egentligen höll på.
»Ja, det är ju Malmö. Alla vet ju. Det är inget att snacka om det«, svarade han.
Markus Halsti spelar numera i Esbjerg. Men han är och förblir en Malmöpåg.
Foto: Fabian Kruuse