Foto: Emma Watson
2018 är enda året under 10-talet då vi inte – någon gång under säsongen – hade ledningen i Allsvenskan. Vi har 5 SM-guld under det gångna decenniet, och de 5 åren har vi såklart, vid något tillfälle, haft ledningen i Allsvenskan. Bara ett av dem, dock, från start till mål: 2014. De andra fem åren då? Jo, 2011 hade vi ledningen från den första till den fjärde omgången. 2012 ledde vi visserligen bara vid ett tillfälle, men det var så pass sent som i omgång 28. 2015 ledde vi serien efter första omgången, och sen igen i omgång 6 och 7. Och 2019 – vilket just den här texten ska fokusera på – ledde vi Allsvenskan mellan omgång 6 och 15, samt efter omgång 27.
Matchen mot AIK, som här anmäls, kom i den 29:e och nästsista omgången. Efter att vi slagit IFK Göteborg med 1-0 (mål med axeln av gamle djurgårdsspelaren Felix Beijmo) i omgång 27, så ledde vi alltså serien. Samma poäng som DIF, men med fem plusmål. Men i omgång 28 förlorade vi borta mot Hammarby med 2-0, samtidigt som Djurgården slog Götet borta med 1-0. Den här segern gjorde att vi fortfarande hade guldchansen kvar i sista rundan.
Det krävdes dock seger för oss och förlust för Djurgården (samtidigt som inte Bajen fick vinna med fler mål än oss) i sista omgången. Nu blev det inte så, det vet ni. Vi gjorde vår plikt och slog ÖSK på Behrn Arena med 5-0 (Hammarby mäktade bara med 4-1 hemma mot Häcken), men IFK Norrköping kunde inte slå Djurgården, trots en 2-0 ledning efter en kvart. Vi blev tvåa i Allsvenskan ifjol.
Men vad den här segern mot AIK i den 29:e omgången framförallt gjorde var att den såg till att vi säkrade europaplatsen för 2020. Nog så viktigt. I och med segern så lämnade vi just fjärdeplacerade AIK tre poäng och 13 mål bakom oss. Därmed var – får man ändå säga – minimikravet för den allsvenska fotbollen 2019 uppfyllt. Och det kändes extra skönt att vi, efter de tunga allsvenskorna 2018 och 2019, i alla fall kunde njuta av just detta: att det nya decenniet i alla fall skulle inledas med europaspel.
När den här matchen spelas så är vi mitt inne i en tung matchperiod. Vi ska spela fem matcher på 19 dagar. Alla viktiga, alla tuffa. Så här ser det ut:
20 okt: omgång 28 i Allsvenskan: Hammarby borta
24 okt: omgång 3 i Europa League: Lugano hemma
28 okt: omgång 29 i Allsvenskan: AIK hemma
2 nov: omgång 30 i Allsvenskan: Örebro borta
7 nov: omgång 4 i Europa League: Lugano borta
Uwe Rösler är pressad. Han mixtrar med lagen och gör fem byten i startelvan mellan Lugano hemma och AIK hemma fyra dagar senare. Det verkar som att han ställer upp med det allra bästa laget mot AIK (bland annat vilas Behrang, Rasmus och Rosenberg mot schweizarna). Allsvenskan går alltså före.
Den här matchen hade alla förutsättningar för att bli en episk fajt. Drygt 21 000 på läktaren, en fin måndagskväll i ett höstvackert Malmö, mycket på spel. Och vi tog tag i taktpinnen direkt. Skapade flera bra chanser. Första halvlekens bästa är Rosenberg som via ett väggspel blir fri i halvbra vinkel, men Budimir Janosevic i AIK-kassen kan rädda. Andra halvlek fortsatte som den första. Bättre och bättre tryck på läktaren, samtidigt som laget därnere tog över mer och mer. Traustasson fick en fin framspelning av Jo Inge Berget, men skottet var mitt på målvakten. En liten stund senare hade Rosenberg ännu bättre läge efter att Bachirou serverat honom, men rakt på målvakten igen.
Skulle det bli en sådan match igen, en sådan som lite grand definierat våra två senaste allsvenska säsonger: att vi inte riktigt når ända fram? Det kändes nästan så. Det var ett hiskeligt tryck på klacken, men man kunde ändå känna frustrationen öka i nivå. Men, nej. Vi skulle bli förlösta. I den 78:e minuten så skulle den alldeles nyinbytte Anders Christiansen panga in 1-0. Upprinnelsen var en bollvinst av Søren Rieks högt upp på banan. Rieks serverade Rosenberg som hittade likaledes nyinbytte Molins i mitten. Molins gled förbi Karol Mets, men hans skott var rakt på Janosevic.
Här nådde frustrationen på läktarna sin absoluta kulmen under 2019, gissar vi på. Tre frilägen inom loppet av en kvart, men alla skott rakt på keepern? Mot AIK, som ju seglat upp som en sorts ny fiende det här decenniet (mer eller mindre beroende på att de konstant varit ett topplag)? I en hyperviktig match? Nej, fy för den lede.
Vi låter bollen ligga där, fri i straffområdet, efter att AIK-målvakten räddat Molins skott. Och så minns vi tillbaka: retar det en fortfarande att vi inte vann SM-guldet 2019, Markus Rosenbergs sista år? Ja, naturligtvis. Varför vann vi inte då? Det finns många anledningar. Sex missade straffar på de sex första försöken är självklart en. Att vi från juli och framåt spelade 14 matcher fler än alla andra lag (förutom AIK) är en andra. Att vi hade såväl AC som Bachirou skadade vid synnerligen viktiga perioder är en tredje. Men mest irriterar nog de fyra raka oavgjorda matcherna i svit, i omgångarna 15-19, i ett läge när vi leder Allsvenskan. Vi är värda att vinna alla fyra, men tar alltså bara fyra poäng istället för 12. Och det värsta är att det hade räckt att vinna enkom en av dem.
I omgång 15 spelar vi 1-1 borta mot Djurgården. Där leder vi matchen och DIF:s kvitteringsmål är ganska klar offside. Bittert. I omgång 16 möter vi Sirius hemma och får bara 1-1. Vi ligger under men kvitterar genom ett akrobatiskt mål av AC redan i den 38:e minuten. Vi skapar sedan tillräckligt med chanser för att vinna matchen, men icke. Bittert. I omgång 17 spelar vi 0-0 borta mot Östersund. Då spelar vi ändå 11 mot 10 i en dryg halvtimme efter en ÖFK-utvisning, och skapar massor av chanser. Bäst minns man ett otroligt läge i matchens döende sekunder där Rosenberg bara har att lägga in bollen i tom bur, men på något märkligt vis missar. Bittert. Och i omgång 19 möter vi BK häcken borta, leder med 1-0, bränner (ånyo) en straff, samt gör 2-1 just i slutet men får det bortdömt på ett horribelt vis av en fullständigt barock Mohammed Al-Hakim. Bittert.
Ja, ni ser. En vinst på dessa fyra kryss, och guldet är vårt. Men samtidigt: man kan leda hart nog allting inom fotbollen i bevis om man ältar tur och otur tillräckligt länge. Vi har såklart haft vår beskärda del av flyt de åren vi vunnit Allsvenskan. Och även 2019 fanns det tillfällen då vi hade medgång. Vinsten uppe på Olympia (1-0, mål av Rosenberg) stod och vacklade när HIF tryckte på i andra halvlek. Segern mot AFC (1-0, mål av AC) räddades med nöd och näppe i slutminuterna. Och vinsten uppe i Falkenberg (2-1, bägge målen av Rosenberg) bärgades efter att Johan Dahlin räddat ett friläge i sista sekunderna.
Nå, man får ta allt med en nypa salt. Livet blir så mycket enklare då. 5 SM-guld (2010, 2013, 2014, 2016, 2017), samt 3 placeringar (3:a 2012, 3:a 2018, 2:a 2019) som innebär europaspel; det är ett bra facit. Det är bara 2011 (då vi slutade 4:a) och 2015 (en ännu försmädligare femteplats) som vi inte har hamnat topp 3 under det gångna decenniet.
Nu tillbaka till den 78:e minuten på Nya Malmö Stadion i slutet av oktober. 0-0 fortfarande, mot AIK, i en match vi helst ska vinna. Vi har dominerat, skapat flertalet stora chanser, men bolljäveln vill inte in. Nu har Molins precis avlossat ett skott som Janosevic räddat och så har bollen rullat ut och lagt sig, nästan mitt på straffpunkten. Det är sju AIK:are inne i straffområdet, och fem MFF:are. Jo Inge Berget är närmst, men den passerar försmädligt bakom honom. Såväl Enoch Kofi Adu som Anton Saletros för AIK ser ut att hinna dit först. Men, då kommer AC.
Det är en lång löpning han har tagit. Han stormar in i straffområdet, och trycker till med vänstern, så hårt han bara kan. Per Karlsson står på mållinjen och försöker nicka undan den, men når inte. Man ser på spelarna hur mycket det här målet betyder. AC rusar bort mot oss på norra läktaren, Rieks och Traustason tokfirar och Rosenberg ser sjövild ut. Uppe på läktaren är det ren och oförfalskad eufori. Ett av våra vildaste målfiranden under 2019. I 87:e minuten har sedan Guillermo Molins lekstuga ute på kanten och glider förbi två bevakare, serverar Arnor Traustason i mitten, som bara har att raka in 2-0 i tom bur. Extas.
Foto: Emma Watson