Fotograf: Emma Watson
»›Gå po match i en sån rockajävel!‹ Det dödligt trångsynta men också sinnet för detaljens storslagenhet. Av sådant består en hel art av malmöitisk humor, ofta skändlig men aldrig möjlig att förväxla med dumhet hos upphovsmannen.«
Av allt Jacques Werup skrivit är kanske detta det mest ikoniska, dock i konkurrens med en annan strof, som vi ska be att få återkomma till längre ner. Stycket ovan är i alla fall hämtat ur »Hemstaden« från 1981. Den nedsättande kommentaren om rocken hämtade Werup i sin tur från läktaren, under match: på detta sätt avfärdade en medelålders MFF-supporter en gästande yngling som var lite för uppenbar i sitt stöd för HIF.
Vi är såklart många som tar på oss matchtröja och/eller halsduk när det är dags för match. Casual-begreppet må i fotbollssammanhang handla om huliganutstyrsel, men bekväm klädsel tycks gälla för de flesta – förutom möjligen representations- och logepubliken går få på fotboll i kostym eller långklänning. Men visst gäller rent generellt fri klädsel, någon egentlig form av klädkod existerar inte på tribunerna. Eller? Vid närmare eftertanke hittar vi i alla fall en parallell till den unge HIF:arens skabbiga rock. Vid ett derby för några år sedan (det bör ha varit 2015 eller 2016) råkade en kamrat ha på sig en röd t-shirt under huvtröjan. Det blev varmt, han fick ta av sig översta lagret, och stod där som en stoppsignal mitt bland allt det himmelsblå på läktaren. Mycket riktigt blev han också uthängd på sociala medier efteråt: »KOLLA IDIOTEN!«. Kamraten kunde inte göra så mycket annat än att fylla kommentarsfälten med ödmjuka ursäkter.
Men åter till Jacques Werup. Han ligger också bakom den korta dikten »Envoi«. Elva enkla ord, sammansatta till att träffa rätt i hjärtat.
Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.
När Malmö FF och Dynamo Kiev vandrade in för match i november 2019 rullades de båda stroferna fram på övre sittplatsetage, en strof på ömse sidor om ståplats. Framför ståplats högra sida hissades en bild av Markus Rosenberg med blicken riktad snett uppåt. Och på vänstra sidan, ett kollage med huvudpersonen som knattespelare i centrum. Samtidigt viftades det med vita och himmelsblå flaggor. Vi hade väl lite till mans både anat och hoppats att inramningen till Markus Rosenbergs sista hemmamatch skulle bli något utöver det vanliga. Men detta: tonsäkert och magnifikt. Känslofyllt och hantverksskickligt. Det går helt enkelt inte att tacka och bocka tillräckligt djupt åt MT96:s insats*.
Markus Rosenberg berättade själv efteråt att han haft det svårt med känslorna under inmarschen.
»Jag bara såg mitt ansikte, och då brast det. Efter det kunde jag inte titta åt det hållet mer«, sa han på presskonferensen efteråt.
Problemet när en inledning är så här fantastisk är ju att fortsättningen, och slutet, får väldigt svårt att matcha den. Man kan liksom inte riktigt begära att det verkliga livet ska kunna vara hur sagolikt som helst.
Men som alla vet blev det här en afton när alla cynismer kom på skam. Den bistra verkligheten trängde sig inte alls på. Den höll sig undan och vi fick istället en afton vi aldrig tröttnar på att återuppleva.
*Däremot kan man alltid stötta dem genom att swisha på 123 59 23 123.
Foto: Emma Watson