29: Eric Persson-tifot, eller egentligen alla tifos det året (2010)

2010 var nog egentligen ett år som blev »för bra«. Att vi under föreningens 100-årsjubileum fick fira med pompa och ståt, SM-guld och fantastiskt spel, över 15 000 i publiksnitt samt magnifika tifos i nära nog varenda hemmamatch, ja, det kan inte många ha räknat med.

2009 lovade ju inte precis mer. 4 hemmasegrar på 15 matcher, mediokert spel, en förnedrande sjundeplats i tabellen, och en ny Stadion som till en början var svår att känna sig hemmastadd på.

Så vad var det som hände? Vad skedde mellan 2009 och 2010 som gjorde att vi så markant kunde höja oss? Det kändes verkligen som att vi var ett annat lag 2010, som att vår självbild var starkare, och som att alla kollektivt trodde på föreningens kraft.

Vi hade inga nyförvärv, snarare tvärtom: fullt med spelare, låt vara inga bärande, lämnade oss. Harbuzi, Dixon, Gabriel, Sandqvist, etc. Påfyllningen kom underifrån. Antingen egna unga spelare som blommade ut eller lika unga spelare som vi hämtat utifrån. Molins, Ponne, Jille, Jimmy, Ivo, Agon, Dardan, etc.

Kanske var det så enkelt att allting klickade? Roland Nilsson sparkade Hans Gren och tog in en okänd men synnerligen lämplig assisterande tränare, de unga spelarna klickade i varandra, de äldre nådde sin topp, vi på läktarna understödde med full kraft och helheten blev större än de enskilda delarna. Vackert var det i alla fall.

Nå, förutom SM-guldet, spelet och stämningen på läktaren så fylldes också 2010 av tretton tifos som gemensamt berättade historien om vår älskade klubb. Alla tretton var utsökta i sin utformning, utomordentligt utförda, och bildade en sorts ram runt 2010 som alla i föreningen kunde samlas kring. MFF Tifosi 96 plöjde ner all kärlek, allt sitt kunnande, all energi och Carlo Nilsson skrev suveräna tillhörande texter, och det var en ynnest som supporter att få ta del av alltihop.

Det började i hemmapremiären mot Örebro med en hyllning till bildandet av klubben. En målning på restaurangen på Malmö IP täckte hela norra läktaren, samtidigt som de 19 grundarnas namn hängde runt hela arenan. Och så flaggor i vitt/himmelsblått över hela Stadion. Det kändes som en ny era, som att vi nått nästa nivå. Det skulle inte förvåna om spelarna också kände så.

Och det fortsatte under hela året. I fjärde hemmamatchen, en 2-1 vinst mot Djurgården, så hyllade vi vår hövding, Eric Persson. Flaggor över hela ståplats, en lång textbanderoll med Erics namn och så en enorm bild på huvudpersonen, i keps och slips, bort mot Roys hörna till. I det famösa derbyt mot HIF så var det, passande nog, fokus på Bob Houghton och det framgångsrika 1970-talet. Vita och himmelsblå flaggor i fält över hela norra läktaren (och SM- och cupgulden längst ner i fonden) byttes ut mot en stor målning av hela gänget: Bosse, Krister, Puskas, och med Bob Houghton i mitten med armarna kaxigt i kors över bröstet. Att vi samtidigt spelade en av våra största – och bästa – matcher genom tiderna kändes nästan för bra för att vara sant.

Avslutningen kom i början av november, hemma mot Mjällby, i vår första guldmatch på sex år, där hela arenan igen blev skådeplatsen för ett tifo. De 19 grundarnas namn över fonderna mellan de två etagerna över hela Stadion hade nu bytts ut mot 2010 års spelartrupp. Flaggan över hela norra läktaren var gjord som en fiktiv sida i MFF:s årsbok 2020 där det »vändes blad« och rubriken, profetisk som vore den skriven av Nostradamus, löd: »MFF tillbaka i Europatoppen«.

Inte ett öga var torrt. Vi plockade hem vårt 16:e SM-guld den här kvällen. Och pekade ut riktningen för de kommande åren med dominans inom landet och betydande europaframgångar utöver detta. Vår förflyttning på europarankingen från plats 194 inför säsongen 2010 till plats 66 inför säsongen 2020 är bevis nog.