28: Pa Konate dribblar av hela Shakhtars högerkant och spelar fram till 1-0 (2015)

»Det var ju själve fan« var vi nog många som tänkte den 28:e maj 2019, vid ungefär halv åtta på kvällen, när Pa Konate, dråpligt framspelad av Oscar Lewicki och Eric Larsson, kom fri med Johan Dahlin rakt framför norra läktaren och enkelt rullade in 1-0 till sitt nya lag, Gif Sundsvall.

Här hade han spelat i Malmö FF sedan han var fem år gammal, uppvuxen på Lorensborg godammit, aldrig representerat något annat lag innan han, som 20-åring, lånades ut till Öster ett halvår 2014. Hundratals matcher i ungdoms-, junior- och sedermera A-lag. Men aldrig ett endaste mål för oss. Visst, det är inte ofta vänsterbackar kommer i offensiva lägen, men inte ett! endaste! mål! för klubben han fötts in i.

Och så första gången han dyker upp som motståndare, literally 300 meter från där han bott hela livet, så gör han mål. Pa själv såg chockad ut, vek ner huvudet i sorg, och när Giffarnas kapten Linus Hallenius kom fram som förste man för att gratulera så såg han mest av allt förvirrad ut.

Pa Konate är 26 år nu och verkar vara klubblös. Ja, inte för att många andra fotbollsspelare spelar fotboll den här våren och sommaren, men Pa lämnade Sundsvall efter 2019 års slut och har inte gjort klar med en ny klubb. Det borde inte vara svårt att hitta en ny för honom, eftersom han är en suverän spelare som dessutom har 4 SM-guld innanför västen, något inte många andra spelare de senaste 30 åren har lyckats skrapa ihop. Så här ser förresten listan ut i MFF sedan 1990 över de med flest SM-guld:

4 SM-guld: Pa Konate, Guillermo Molins, Erdal Rakip

3 SM-guld: Markus Rosenberg, Anton Tinnerholm, Behrang Safari, Daniel Andersson, Johan Dahlin, Pawel Cibicki, Markus Halsti, Pontus Jansson, Ricardinho

Nå, trots de 4 SM-gulden och ett antal fina matcher under dessa år (Pa gjorde 6 allsvenska matcher 2013, 11 under 2014, 22 under 2016, samt 7 under 2017, så det var inte bara något enstaka inhopp) så kom Konates största stund i den himmelsblå tröjan i hemmamatchen mot Shakhtar Donetsk i Champions Leagues gruppspel 2015.

Vi var framme vid den 21:e oktober och det var en klar men kall höstkväll i Malmö stad. Det hade varit ett besynnerligt fotbollsår för oss. Vi gick in i det som mästare, det vet ni, men efter Champions League-succén 2014 så försvann mer eller mindre hela laget. Nyförvärven var många och trots en fin start i Allsvenskan så låg vi nu, efter att den 28:e omgången just färdigspelats, på en melankolisk femteplats. Åtta poäng upp till tredjeplatsen med bara sex poäng kvar att spela om. Det skulle alltså inte bli europaspel via Allsvenskan nästa år.

Men samtidigt som vi kapsejsat i Allsvenskan så gick vi – återigen – som tåget i Champions League-kvalet. Åge Hareide lyckades sätta laget och vi slog ut – i tur och ordning – Zalgiris Vilnius, Red Bull Salzburg (igen!), och Celtic. Den här gången hade vi dock hamnat i en ännu svårare grupp än 2014. Vi fick mesta mästarna Real Madrid, storsatsande PSG, samt svårnavigerade Shakhtar Donetsk. Såg i princip omöjligt ut, resultat- och placeringsmässigt.

Vi hade också, planenligt, börjat med två förluster. Men ingen av dessa hade burit iväg målmässigt, och vi hade faktiskt hållit såväl spel som ett visst mått av spänning uppe. Premiären i Paris, inför drygt 3 000 ditresta himmelsblå på Parc des Princes, var helt okej. Förlust med 0-2 efter ett tidigt mål av Angel di Maria, och ett senare av Edinson Cavani. Två veckor senare tog vi emot Real Madrid hemma på Nya Malmö Stadion. Ånyo en 0-2 förlust men den här gången dröjde det till sista minuten innan Cristiano Ronaldo tryckte in avgörande bollen.

I tredje omgången var det dags att möta ukrainska Shakhtar Donetsk på hemmaplan. Gruppens »lättaste« motståndare. Men ändå alltså ett fruktansvärt bra lag med ett marknadsvärde på spelartruppen på nästan tio gånger vårt. Och trots att de var tredjerankade lag i gruppen så var de vid denna tid rankade som 18:e bästa lag i Europa. Vilket för oss in på vilka som egentligen är de högst rankade lagen vi mött under 10-talet. Jo, här är topp 10-listan:

1. Real Madrid                   (172,0 rankingpoäng)      (rankade 1:a 2015)

2. Atlético Madrid             (119,5 rankingpoäng)      (rankade 7:a 2014)

3. PSG                                 (100,5 rankingpoäng)      (rankade 11:a 2015)

4. Chelsea                          (87,0 rankingpoäng)        (rankade 12:a 2019)

5. Shakhtar Donetsk         (86,0 rankingpoäng)        (rankade 18:e 2015)

6. Juventus                        (80,5 rankingpoäng)        (rankade 16:e 2014)

7. Olympiacos                   (67,5 rankingpoäng)        (rankade 27:a 2014)

8. Dynamo Kiev                 (65,0 rankingpoäng)        (rankade 23:a 2019)

9. Besiktas                         (57,0 rankingpoäng)        (rankade 26:a 2018)

10. Rangers                       (56,0 rankingpoäng)        (rankade 33:a 2011)

Det här är alltså lagens rankingpoäng vid tidpunkten för vårt möte med dem. Just utanför topp 10-listan väntar RB Salzburg med 46,0 (2014) respektive 43,0 (2015) rankingpoäng, AZ Alkmaar med 43,0 (2011), Wolfsburg med 40,0 (2020, så inte riktigt 10-talet) och Celtic med 39,0 (2015). För egen del har Malmö FF aldrig haft högre rankingpoäng de senaste 30 åren än vi har i år 2020, då vi står på 22,0 (och ligger på plats 66 på UEFA:s ranking).

Det är också, när man tänker på det, ganska anmärkningsvärt att vi slagit hälften av lagen på den här topp 10-listan.

Letar man sig bakåt genom åren så märker man att vi faktiskt slagit ut ännu högre rankade lag. Inter var rankade 5:a i Europa 1989, när vi slog ut dem med sammanlagt 2-1 (då var vi rankade 29:a). Själva poängräkningen såg annorlunda ut då, så där kan man inte jämföra. Vår största skalp kommer dock 1978, när Dynamo Kiev, som vi slog ut i andra omgången av Europacupen, befinner sig på andra plats i europarankingen, dessutom bara några decimaler från Borussia Mönchengladbach på förstaplatsen (vi var även då rankade 29:a).

Vår egen högsta rankingplacering genom tiderna är 12:e plats 1982. Något som idag känns närmast osannolikt.

Nå, den här höstkvällen i slutet av oktober när vi alltså slog det högst rankade laget i europaspel på över 25 år. Och vi var värda segern. Visserligen vann Shakhtar bollinnehavet ganska rejält, och de inledande 10-15 minuterna var jämna, men resten av matchen är vår. Vi har fler klara chanser, vi bränner en straff, vi har kontroll. Det blev bara 1-0 men kunde lika gärna slutat 4-0.

Vårt mål kommer i den 17:e minuten. Det är ett underbart vackert fotbollsmål. Och det är gemensamt skapat av två spelare som spelat i klubben sedan de var 5 år gamla; en lite äldre ikon gör målet, en yngre förmåga spelar fram.

Pa Konate får bollen ute på sin vänsterkant, en bit in på ukrainarnas planhalva. Det ser för en kort sekund ut som att han inte riktigt vet vad han ska göra, men sedan tänker han, »ah va fan«. Han går framåt, bestämt och rejält. Sammanlagt så passerar han fyra Shakhtar-spelare innan han elegant viker in bollen i mitten. Där står Markus Rosenberg optimalt placerad och har bara att vinkla in den i närmsta hörnet bakom en överspelad Andriy Pyatov. Ett underbart målfirande vidtar.

Vi borde gjort fler mål, då hade vi kanske haft en chans att hamna före Donetsk i gruppen och knipa den där tredjeplatsen som innebar fortsatt spel i Europa League. I returen i Lviv så visade ju sedan Shakhtar sin klass och mosade oss med 4-0. Men det förtar inte den underbara känslan av den här skalpen, som satt i flera dagar, veckor efteråt. Vi slog ett av Europas 20 bästa lag hemma på Nya Malmö Stadion. Vi gjorde det rättvist, för att vi helt enkelt var det bättre laget. Och vi gjorde det med 6 spelare (av de 13 som medverkade i matchen) som varit i klubben sedan de var små. Vilken fröjd!