26: AC pangar in 3-1 borta mot Norrköping och säkrar guldet (2017)

Ingen annan spelare under 10-talet har gjort lika många mål på magnifika långskott som Anders Christiansen. De enda konkurrenterna han har om titeln är Jimmy Durmaz och Wilton Figueiredo, men AC är värre. Och det här målet – hans (hittills) viktigaste hos oss – är hans allra vackraste av dessa långskott. Finns det ens något annat långskott under det senaste decenniet som kan mäta sig med det här? Vad gäller tyngd, betydelse, skönhet? Molins 1-0 mot Elfsborg på Borås Arena i guldmatchen 2013? Ja, där har vi ett. Magnus Erikssons 3-0 mot HIF på Olympia i derbyt 2013? Inte riktigt lika viktigt, va? Yoshimar Yotuns 3-2 hemma mot Djurgården i inledningen av 2017? Lika vackert, men inte samma betydelse, väl? Wiltons 2-2 mot Kalmar på gamla Fredrikskans 2010? Inte samma skönhet. Durmaz 2-0 hemma mot AIK 2012? Ja, det är rasande vackert, men har inte samma betydelse.

Nej, det här målet är ett av de två vassaste långskotten för Malmö FF under 10-talet. Det är oerhört vackert. Först hur AC sliter sig fri från sin motståndare, hur han manövrerar sig i läge, väntar och söker, ignorerar Magnus Wolff Eikrems pockande på bollen, och därefter själva skottet, en projektil som borrar sig in i bortre krysset på det mest utstuderat estetiskt tilltalande vis. Sedan dess betydelse: hur det de facto levererar SM-guldet 2017 till oss. Det står visserligen redan 2-1 till oss, men matchen står ändå lite och väger. Ett mål för Norrköping innebär två tappade pinnar och då leder vi »bara« serien med åtta poäng (med tre matcher kvar att spela). Här, i den 84:e matchminuten på Östgötaporten en kall men klar måndagskväll i ett höstklätt Norrköping, så bestämmer sig Allsvenskans bäste mittfältare för att avgöra hela jävla serien.

2017 var ett lätt besynnerligt år. Vi massakrerade Allsvenskan. Samtidigt som vi kraschlandade i europaspelet. Det var också en säsong då vi tvingades – på grund av skador, formsvackor och försäljningar – spela med flertalet olika startelvor. Några exempel: i början av säsongen startade Pawel Cibicki ofta som anfallare, han var het och målfarlig, vi minns premiärmålet borta mot Göteborg och de bägge målen borta mot Halmstad, men sedan såldes han till Leeds. Ersättaren blev Carlos Strandberg, som anlände från Club Brügge i början av augusti. Vi hade också två olika målvakter denna säsong: Johan Wiland stod fram till och med 16:e omgången, därefter flyttade han till Hammarby, och Johan Dahlin återvände från sitt proffsäventyr. Det finns fler exempel, men ni ser mönstret. Vi hade dessutom hela Kingsley Sarfo-härvan att ta hänsyn till, som ju exploderade i ansiktet på oss i slutet av september.

Inför drabbningen mot IFK Norrköping den 16:e oktober så hade vi tagit två raka hemmasegrar. Först 6-0 krossen mot Elfsborg, matchen där Anton Tinnerholm fick feeling. Därefter 2-0 mot Halmstad, en lite mer städad historia, där Erdal Rakip och Markus Rosenberg gjorde målen. AIK, som låg närmast oss i tabellen, gjorde allt de kunde för att komma ikapp. De slog BK Häcken borta med 6-1 och sedan Elfsborg hemma med 5-2. I den 27:e omgången, som vi nu är framme vid, så spelade de dagen innan oss och vann mot Jönköping med 2-0 hemma på Friends. Men det skulle liksom inte hjälpa. Vi var som en maskin i det allsvenska spelet detta år.

Matchen, vi kan lika gärna kalla den »Guldmatchen«, hade ett skimmer av förväntning kring sig. Många MFF:are hade rest upp till Norrköping denna dag, allihop redo att bärga föreningens 20:e SM-guld. Vi ställde upp helt ordinarie, det vill säga det lag som Magnus Pehrsson kategoriskt valde i allsvenskans andra hälft 2017:

Johan Dahlin – Anton Tinnerholm, Rasmus Bengtsson, Lasse Nielsen, Behrang Safari – Erdal Rakip, Anders Christiansen, Oscar Lewicki, Jo Inge Berget – Markus Rosenberg, Carlos Strandberg.

Första halvlek var reserverad från vår sida. Det var som att vi var tagna av stundens allvar. Norrköping gör 1-0 redan i 9:e minuten, när kvicke anfallaren David Moberg-Karlsson (en spelare med allsvenskans då mest intressanta look; tänk 1910-tal, skomakarlärling med författarambitioner) får fritt utrymme i mitten, avancerar och prickskjuter in bollen till höger om Dahlin. Vi är inte närvarande, skapar inte mycket och ser rädda ut. Det ser, märkligt nog, ut som att det är Peking som har mest att spela för. Vi skapar inte en enda målchans. Det var däremot bra fart på klacken. Man minns framförallt en lång, hetsig »Framåt Malmö – Heja Di blåe« ungefär mitt i halvleken. Men det kändes, från läktaren i alla fall, som att vi nog skulle få vänta med planstormningen till nästa match.

Men andra halvlek skulle bli något helt annat. Magnus Pehrsson var en man och en tränare vars eftermäle har smutsats ner en hel del av den urusla inledningen på 2018 års säsong. Och det var ju, det måste man erkänna, en katastrof. Men om Magnus Pehrsson ska hängas för 2018, och det ska han nog till viss del, så ska han också hyllas för 2017. Ska man hållas ansvarig för laget när det går dåligt, så ska man också göra det när det går bra. Oavsett om man råkar prata stockholmska. Och kom ihåg: Magnus är född i Malmö. Och han är ju en guldtränare. Och som sådan ska han behandlas med samma respekt som andra guldtränare: Roy, Tom, Åge, you name it.

Magnus Pehrsson åstadkom otroligt många bra saker med guldlaget 2017. Det var ett annat sorts lag än guldlaget 2016. Hans största bedrifter var att passningsspelet förbättrades, att presspelet intensifierades, och att vi liksom aldrig gav oss. Hur många matcher avgjorde vi i absoluta slutsekunderna det året? Många. Och varenda gång kunde man höra från avundsjuka fans till andra lag, och också ibland från media, om vilken tur vi hade. Yeah, right. Det var Ingemar Stenmark som en gång myntade det: »Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag«. En annan av Magnus styrkor var hans förmåga att individuellt utveckla spelare. Erdal Rakip blev en stor spelare det här året. Yoshimar Yotuns förvandling från back till mittfältare kan också tillskrivas Pehrssons vilja. Och vad gäller Oscar Lewicki så vet vi att Magnus la ner åtskilliga träningstimmar på att få upp hans blick i luften och se framåt i banan.

Nåväl, vi är nu framme vid pausen i matchen i Norrköping. Glenn Nyberg har blåst och spelarna går in för halvtidsvilan. Det som nu händer vet vi på plats inget om, det är först senare man får läsa om det i tidningarna. Men den vanligtvis timide och lugne Magnus Pehrsson ska i spelargången in till omklädningsrummen plötsligt ha trängt sig på Norrköpings tränare Jens Gustafsson, och väst: »We will fucking kill you in the second half«. Det är ett underbart citat, faktiskt så pass underbart att när man läser det i skrift, nu knappt tre år senare, så tror man nästan inte på det. »We will fucking kill you in the second half«. Helvete, vilket psykbryt.

Tydligen ska Pehrsson ha retat sig på att Oscar Lewicki inte fått straff (det var förvisso solklar straff) just i slutet av första halvlek. Eller, rättare sagt, han ska ha retat sig på att Gustafsson hade skrattat åt hans straffivrande. I C More-intervjun efter matchen så säger också Pehrsson, fränt och glatt: »Vi körde över dem i andra halvlek, precis som jag lovade Jens Gustafsson i paus«. Lovade, hahaha. Tänk ändå att Magnus Pehrsson lovade Jens Gustafsson det. Och också höll det.

Nå, Magnus Pehrsson har just skällt ut Jens Gustafsson. Inne i omklädningsrummet så ska Markus Rosenberg ha undrat om inte spelartruppen är intresserad av att vinna SM-guld. Det är retligt, irriterat, stirrigt. AC har mest ägnat första halvlek åt att springa omkring och bråka med Norrköpings Gudmundur Thorarinson. I andra halvlek så ska dock hela laget – kollektivt – lyckas kanalisera all denna frustration till poänggivande spel.

Det börjar direkt. Andreas Vindheim (som ersatt Safari i slutet av första halvlek och tagit Tinnerholms högerbacksplats, Anton över på vänster sida) stormar fram och serverar Carlos Strandberg, som helt fri missar bollen. På returen så får såväl Berget som AC fina skottlägen. Då har vi inte ens spelat 20 sekunder. 1-1 kommer i 49:e minuten. Vi transporterar boll snabbt och Norrköping hinner inte med. Vindheim till Lewicki, snabbt vidare till AC, som vrickar in den till Carlos, som direkt skjuter in den bakom Mitov-Nilsson i målet. I teve kan sedan Olof Lundh, som befinner sig nere mellan tränarbänkarna, konstatera att: »Magnus Pehrsson vände sig mot Norrköpings bänk och signalerade sin triumf efter Malmös kvitteringsmål«. A man possessed.

Minuten efter 1-1 har Oscar Lewicki ett jätteskott som smiter tätt utanför ena stolpen. Matchbilden är helt förändrad. På bara några minuter har vi helt tagit över, dominerar totalt och skapar massor av chanser. Fotboll är konstigt.

2-1 kommer i 61:a minuten. En vacker hörna av AC styrs elegant in av Lasse Nielsen. Därmed är det två spelare som gör sina första allsvenska mål i Malmö FF i den här matchen. Målbengaler, jubel, sång. Ibland, ofta, är bortaresor det allra bästa som finns. Sådana här kvällar är det magiskt. Minuten efter målet så har Rasmus Bengtsson öppet mål efter ännu en hörna, men bollen räddas på mållinjen. Returen knäar Carlos, sopren framför en tom bur, just precis över. De kommande 25 minuterna är lite mer försiktiga från oss. Vi har mer att försvara nu. Vi står rätt, alla hjälps åt, ingen går bort sig. Norrköping skapar inga egentliga chanser. Vi väntar på slutsignalen.

Och så då AC:s 3-1 mål i 84:e minuten. Hur han driver bollen, hur han letar utrymme för skott, hur han vrider upp den i bortre krysset. Magnifikt. Därefter planstormning, kaos och för första gången fick vi sjunga SM-guldsången hela vägen upp till 20.