Foto: Ola Solér
En av artikelförfattarna till den här 100/10-serien skrev så här i ett fanzine om upplevelserna i Glasgow 2011: »Allting sammanstrålade dessa dagar i slutet av juli för att skapa en helhet som såhär i efterhand nästan känns overklig: vädret i Skottland var av högsommarkaraktär (20-25 grader och oavbruten sol), whiskyn var delikat, den allestädes närvarande kulturen av synnerligen intressant natur, människorna genuint och oförfalskat trevliga och vi vann alltså på Ibrox med 1-0 och långa stunder så hördes vår sång över hela västra Glasgow«.
Så mycket har hänt för oss MFF-supportrar under 10-talet, inte minst i europaspelet, att de första åren, säg 2010-2013, har bleknat en aning. Men vi är många som fortfarande tänker på de där julidagarna, och för all del -kvällarna och -nätterna, i Glasgow och hur mycket de betydde för ens uppfattning om fotbolls- och läktarkulturen. Och hur starka banden blev som man knöt på just den resan. På något vis var det starten för den kultur vi har idag. Den enda rimligt likvärdigt stora resan innan Glasgow 2011 är Inter 1989, och då fanns inte alls samma kollektiva bortareseorganisation, och det gick inte att bygga vidare på upplevelserna.
Så, var ska vi ens börja?
Vi börjar med matchen. Vi vinner alltså med 1-0 efter ett mål av Daniel Larsson i 18:e minuten. Ett fräsande skott från ganska nära håll, upp i närmsta taket, assisterat av Wilton Figueiredo med en elegant klack. Vi kom till match i lite rörigt tillstånd. Rikard Norling satt på tränarbänken, det hade han inte gjort särskilt länge. Han fick ta över efter att Roland Nilsson, hastigt och lite olustigt, lämnat oss för FCK under våren. Dessutom hade vi förlorat mark i den allsvenska tabellen, och låg 9:a (visserligen med en match mindre spelad) när den här matchen spelades. Vi hade nyss fått oavgjort borta mot HIF, 2-2 på ett regnigt Olympia, som ledde tabellen. Mycket av oron i och kring klubben kunde såklart tillskrivas kaoset vid Kevin Hagens planstormning i hemmamötet mot HIF. Efterdyningarna blev besvärande för vår förening.
Men vi gör en riktigt jävla bra match på Ibrox. Vi spelar ett sorts 4-5-1 med en ganska oortodox laguppställning eftersom såväl Johan Dahlin (skadad) som Ricardinho (avstängd efter två gula kort i dubbelmötet mot färöingarna i Havnar Boltfelag Torshavn 1904) saknas:
Dusan Melicharek – Markus Halsti, Daniel Andersson, Pontus Jansson, Jiloan Hamad – Agon Mehmeti, Ivo Pekalski, Miljan Mutavdzic, Wilton Figueiredo, Jimmy Durmaz – Daniel Larsson.
Jiloan Hamad spelar alltså vänsterback, för första och antagligen sista gången i sitt liv, Agon är yttermittfältare och Wilton en sorts länk mellan mittfält och anfall. Wilton är oerhörd, han är matchens absoluta förgrundsfigur. Norling prickade taktiken perfekt och sa så här efter matchen: »I och med att de spelade 3-5-2 och vi flyttade fram Agon ganska högt i planen så hade vi hela tiden möjlighet att sätta över den på bortre ytterback. Eftersom deras vingspelare i det där 5-mannamittfältet följde med Agon så kunde vi lira ut på vår ytterback som var helt fri«.
Målet gjorde ju av Daniel Larsson, och det här var antagligen hans största stund i den himmelsblå tröjan. Han är utan tvekan en av de mest underskattade spelarna under 10-talet hos oss. Han var kanske ingen spektakulär spelare, men han gjorde sina mål, var viktigt under guldåret 2010 och vann matchen åt Malmö FF på klassiska Ibrox. Idag är han väl mer eller mindre bortglömd? Synd, tycker vi.
Det här var en europamatch innan våra framgångsrika Champions League- och Europa League-äventyr. Och rent ranking- och statusmässigt så kan den naturligtvis inte matcha RB Salzburg, Celtic, Sparta Prag, Olympiacos, Shakhtar Donetsk, Juve, Atlético, Real, PSG, Besiktas, Dynamo Kiev, etc. Men, det här var oerhört stort, alltihop.
Först och främst: själva lottningen. Att vi fick Rangers FC från Glasgow. En klassisk brittisk klubb som spelar på en lika klassisk arena, byggd 1899. De allra flesta av den äldre stammen MFF-supportrar har fått sin inspiration från den brittiska läktarkulturen, det går inte att bortse från. Vi växte upp med det, och att få komma till Glasgow, få känna på rivaliteten mellan de två lagen i staden, få stå på Ibrox och sjunga hjärtat ur kroppen, det var snudd på en religiös upplevelse.
Ja, allting som skedde under denna europaresa har ett skimmer kring sig. Möjligtvis med undantag för antalet närvarande bortasupportrar. Vi var drygt 250 man, vilket ju var direkt svagt för en match av den här digniteten. Visst, det här var före den stora europaboomen, och visst, matchen spelades sju dagar efter att lottningen fastslagits, men det förtar inte det svaga uppbådet. Vi som var där sjöng dock högt och hårt och efteråt så konstaterade missnöjda Rangers-fans att vi var »noisy bastards«.
Det var så mycket som underbart med den här resan: uppladdningen inne på den skabbiga IRA-puben, den minst sagt stökiga lokalbefolkningen, skylten med »All pints £2«, vandringen till och från arenan, alla medhavda flaggor, MFF Supports chartrade flyg, »Viva Espana«-sången åt det spanska domarteamet, det vansinniga måljublet, hyllningarna från alla Celtic-supportrar (inte minst dagen efter när man i matchtröja kunde gå på Celtic Park för att se träningsmatchen mot Wolves).
Mer? Vi käkade haggis, vi kollade in Charles Rennie Mackintoshs School of Art, vi tog ett dopp i Loch Lomond, vi käkade indiskt, vi gick rundtur inne på Ibrox, som mest av allt kändes som en konservativ brittisk boarding-skola med mahogny och putsat silver överallt, vi drack single malt. Ja, ni hör ju.
De skotska tidningarna hade naturligtvis en field day efter att en ny Larsson avgjort på Ibrox mot Rangers. The Scottish Sun körde med »Pain in the Lars« som rubrik, medan Scottish Daily Mail drog till med »Not Again«. Det var såklart en symbolik som var omöjlig att inte dra fulla växlar på.
Vi som var där kommer aldrig att glömma den 26 juli, dagen, kvällen och natten 2011, i Glasgow.
Foto: Tony Ernst