Foto: Fabian Kruuse
Gemensamma nämnare för guldsäsonger? Tja, det finns flera. Men en är känslan av flyt. Att det kan se mörkt ut i matcher, men att det ändå ordnar sig till slut. Mötet med Mjällby hösten 2013 var en sådan match.
Men först, en rekapitulation av läget. Strandvallen var fortfarande en mardrömsarena på den tiden. När lagen möttes där i maj blev det 2-2. Tokelo Rantie skulle haft straff, fick det inte, och Mjällby tog ledningen i slutet av första halvlek. Simon Kroon kvitterade ur, milt uttryckt, misstänkt offsideläge en bit in i andra. Två minuter senare återtog Mjällby ledningen efter bök och stök i straffområdet. Man behöver inte vara fullblodsestet för att rynka på näsan åt en situation där folk krockade och föll, Johan Dahlin fick spelare över sig och bollen till sist på något sätt studsade in, delvis på Dahlin och delvis på den liggande Mjällbyforwarden Marcus Ekenberg. Med knappt tio kvar fick vi i alla fall en straff efter att Rantie gått omkull igen. Den satte Magnus Eriksson och vi räddade en poäng.
Drygt fyra månader senare var det dags igen. Det var den 26:e omgången, vi låg etta. Inför omgången hade avståndet ner till Göteborg på andra plats varit en ynka poäng. Men dagen innan vår måndagsmatch hade Kalmar haft den goda smaken att vinna över IFK. I potten nu låg alltså ett ryck och en fyrapoängsmarginal.
Mjällby gjorde förresten en hyfsad säsong och låg nia.
Matchen var inget vidare. Vi var bättre, men chanserna relativt få. I andra halvlek försökte vi trumma på men fastnade allt som oftast. Guillermo Molins nickskarvade ett Ricardinho-inlägg, men Mattias Asper i Mjällbymålet sträckte ut och klarade. Jiloan Hamad fick chansen, alldeles vid straffpunkten, efter en misslyckad rensning. Felträff och utanför. Minuterna tickade på. Det riktigt osade 0-0 om tillställningen. Men så var det ju det här med guldsäsongsflytet. Det skulle komma ett mål. I den 84:e minuten.
På något vis blir det extra illustrativt när den här typen av sena 1-0-segrar inte är frukten av ett distinkt avslut från en typisk målskytt. Det känns liksom mer i hjärtat när målet är lite halvskräpigt, bollen sakta passerar över mållinjen och den som varit sist på den är en mittfältsarbetande slitvarg. Och, som ni förstår: här var det exakt så.
Erik Friberg har väl kanske aldrig profilerat som någon nickspecialist. På svenskafans.com kommenterade han själv sitt huvudspel, och det faktum att han här gjort mål på nick, så här:
»Nä, jag är bedrövlig där, alltså. Så det var chockerande, faktiskt. Bollen bara dök upp och jag tänkte ›va fan, vi prövar‹ … och den tar på huvudet och det blir nån skruv på bollen också och den går in i bortre. Det var nog chockerande för oss alla, inklusive mig själv«.
Jo. Chockerande på ett bra vis. Det var alltså så att Asper boxade undan en hörna, Ricardinho samlade upp, Filip Helander rörde sig framåt och drog med sig markering samtidigt som Friberg backade och blev fri vid bortre stolpen. Bollen svepte över högen av spelare i mitten, Fribergs nick blev lös men Asper hann inte ner och den rullade långsamt in i bortre gaveln, just innanför stolpen.
Och så jublet efteråt. Friberg ställde sig ute vid reklamskyltarna med armarna utåt, men när Magnus Eriksson kommer framrusande till honom rör han sig ut mot hörnflaggan. De andra följer efter och det blir väldigt fina bilder av det där, ett koppel av spelare som springer efter varandra, några hoppar, glädjeskuttar (hade man kanske kunnat säga, om det inte förtar digniteten i det hela litegrann) innan de samlas ute i hörnet.
Mjällby orkade inte skramla ihop någon kvitteringspress. Istället var Simon Kroon en hårsmån ifrån att utöka ledningen i slutminuterna när han sprang igenom och prickade innerstolpen. Det slutade 1-0, och fyrapoängsledningen var vår.
Och till sist, för att återvända till det där med »typisk målskytt« ovan. Det slirar kanske lite, för Erik Friberg gjorde faktiskt sex mål det året. Mot slutet av säsongen fick han också epitetet »Mr 100 %«, då det upptäcktes att alla de avslut han haft som gått på mål också gått i mål.
»Det är alltså ingen målvakt som räddat något skott från mig i år«, konstaterade Friberg iskallt när Aftonbladet berättade detta för honom.
Erik Friberg lämnade Malmö FF i januari 2014, då han hastigt och lustigt blev klar för Bologna. De blev näst sist och åkte ur det året, men nåt spel i Serie B blev det inte för Friberg. Klubben missade att registrera honom och han hamnade i karantän hela hösten. I början av 2015 blev han sedermera klar för Esbjerg, och på sommaren återvände han till Seattle Sounders (klubben vi värvade honom från i slutet av 2011). Där blev han MLS-mästare 2016. Nuförtiden utför han som bekant sitt värv i BK Häcken.
Foto: Fabian Kruuse