Foto: Fabian Kruuse
I november 2013 var det mesta frid och fröjd. Vårt unga lag hade med en teknisk och possession-orienterad fotboll just vunnit SM-guld under Rikard Norling. Men redan 2012 hade det rapporterats om en ansträngd relation mellan Norling och Per Ågren (sportchef på den tiden), och Malmö FF hade gjort sitt bästa för att tona ner det hela och gjuta olja på vågorna.
En symbolhandling var till exempel att Norling och Ågren kom in hand i hand när bucklan skulle lyftas efter säsongsavslutningen hemma mot Syrianska. 22 november berättades det dessutom att ett större ansvar väntade Rikard Norling. I fortsättningen skulle han rapportera direkt till VD Per Nilsson, och inte längre vara underställd sportchefen.
Manegen krattad för 2014, således. Vi satt där i novembermörkret och såg fram emot nästa säsong med tillförsikt. Men så, som det så ofta gör när det mesta känns lugnt och behagligt, kom ett blixtnedslag från klar himmel. Blott fem dagar efter det att organisationsförändringen kommunicerats kallade MFF till presskonferens. Där meddelades det att Rikard Norling hade sagt upp sig med omedelbar verkan.
»För oss är det här både olyckligt och oönskat. Vi har tagit guld tillsammans och vann även Supercupen. Vi är mycket förvånade. Vi är tagna på sängen, vi fick beskedet igår. Vi har haft ett fantastiskt år tillsammans och såg fram emot nästa«, kommenterade Per Nilsson det hela.
Några dagar senare kom beskedet att Rikard var klar för Brann i norska Bergen. Fystränaren Simon Hollyhead återförenades med honom där kort därpå.
Därmed startades jakten på ny tränare. Ett av de hetare ryktena var norrmannen Ronny Deila. Kvällsposten skrev bland annat att MFF varit nere på »detaljnivå i förhandlingarna«. Hur det nu än var med detta valde Deila i början av 2014 att förlänga med sin norska klubb Strömsgodset. Där stannade han för övrigt bara fram till sommaren – den 6 juni blev han istället klar för Celtic. Därmed fick han ju också uppleva vad han missat, om det nu verkligen var så att han nobbat Malmö FF, när hans skotska mästarlag ställdes mot oss i Champions League-playoff 2015.
Det norska spåret övergavs emellertid inte. Ny presskonferens den 9 januari. Där berättades det att Daniel Andersson utsetts till ny sportchef – Per Ågren blev istället ansvarig för MFF i samhället – och att ryktena som växt sig allt starkare under de senaste dagarna stämde. Vår nye tränare hette Åge Hareide.
En ytterligt imponerande meritlista, det kunde lagets nye bas visa upp. Som spelare hade han en mångårig karriär i Molde, med några säsonger i England – Manchester City och Norwich – insprängda i mitten. 50-faldig landslagsman för sitt Norge därtill.
Som tränare var han guldmakare i tre olika nordiska länder. Han hade blivit mästare med HIF, Bröndby och Rosenborg. Efter guldet med Rosenborg var han norsk förbundskapten 2004-2008. Efter ett tämligen misslyckat sistaår med det norska landslaget gjorde han ett nytt inhopp i allsvenskan. I juni 2009 tog han sig an Örgryte, som då låg hopplöst sist efter att ha tagit två poäng på det första tolv matcherna. I Åges tredje match kom årets första seger för göteborgarna, borta mot Bajen. Den urusla inledningen satt som en kvarnsten runt Örgrytehalsen, men laget ryckte upp sig och låg på kvalplats med två rundor kvar. Till sist passerades de ändå av Djurgården och åkte ur tillsammans med Hammarby. Under Åges ledning tog laget 23 poäng på 18 matcher.
Åge återvände också till HIF för en kort sejour, efter att Conny Karlsson sagt upp sig i juni 2012. HIF låg då femma. Åges 18 matcher ledde till 32 poäng, vilket inte gav bättre än en slutlig sjätteplats.
Meritlistan till trots; alla var inte helt övertygade. Här, i början av 2014, var det ett tag sedan Hareide avslutat sitt senaste tränaruppdrag. På forum och i kommentarsfält uttrycktes tvivel. Var han inte lite gammal? Och trött? Och detta med HIF-historiken, sånt är ju sällan till någons fördel?
I inledande intervjuer intygade han att hungern fanns kvar. Och Daniel Andersson formulerade det så här när han beskrev sitt första möte med den 60-årige norrmannen: »Det tog tio sekunder för mig att inse att han hade glöden«.
Organisationen återuppbyggdes. Olof Persson och Ben Rosen anslöt ett par veckor senare, som assisterande respektive fystränare.
Melodin skulle bli ett något rakare spel. Degerfors, Ängelholm och Hammarby avfärdades i senvinterns cupgruppspel, BP besegrades i kvarten, men i semifinalen hemma mot HIF tog det stopp. Förlust 0-2. Vi som skriver detta hade det oerhörda privilegiet att få en pratstund med Åge Hareide i slutet av 2017. Då, nästan fyra år senare och trots alla de framgångar han kom att röna med Malmö FF, retade han sig fortfarande något alldeles oerhört på denna förlust och cupnesa. Vi förstod sannerligen vad Daniel Andersson menat när han pratade om glöd.
Men efter cuputtåget föll allt på plats. De tvivel som eventuellt funnits kvar skingrades som frön för vinden. Åge Hareides två år med Malmö FF är historiska. Det går möjligen att anföra att slutet blev lite smådystert, med femteplats i allsvenskan och 0-8 mot Real Madrid. Men det finns få MFF:are som inte håller Hareide extremt högt. Han ledde laget till allsvenskt guld 2014, efter att ha säkrat seriesegern redan i den 27:e omgången. Och, framförallt, han bröt alla barriärer och förde upp klubben på en ny nivå genom att kvalificera oss till två Champions League-gruppspel i rad. Och han gjorde det med geniala taktiska drag (Halsti som tredje mittback mot Salzburg, till exempel) och mästerligt tryckande på psykologiska knappar under kvalspelets presskonferenser (uppfångandet av Salzburgs dystra Champions League-kvalfacit, till exempel).
Som hans sång, med »Walking In A Winter Wonderland« som melodi, löd:
Åge Hareide, Åge Hareide,
Mot Sparta vi vann
Och Red Bull försvann
Åge är en psykningarnas man
Åge Hareides framgångar bärgade honom ett nytt jobb. Efter två år i Malmö FF blev han förbundskapten för det danska landslaget.
Han lämnade oss som en av våra största tränare någonsin. Han syns fortfarande på Stadion då och då, var såklart tillfrågad i Jon Dahl Tomasson-anställningen, och det märks tydligt att han fortfarande känner starkt för Malmö FF. Vad mer kan sägas?
Ja, i alla fall en sak som tål att upprepas: Tack för allt, Åge.
Foto: Peter Lind, Himmelriket