15: Jo Inge Berget återvänder till Celtic Park (2015)

Hollywood hade kunnat göra en riktig blockbuster av den här storyn, om man bara twistar den lite så att den passar det amerikanska kynnet: hur den återvändande wide receivern, som en gång lämnade storklubben som ett stort och dyrt misslyckande, kommer tillbaka med sin nya, lite mindre klubb – rejält nederlagstippade – och i de sista döende sekunderna av matchen avgör alltihop.

Jo Inge Bergets vikingayttre – rakad skalle, långt skägg, skarpt skuret ansikte – hade inte skadat berättelsens crescendo heller.

My God, det finns så många sådana här europeiska matcher under 10-talet för oss MFF:are att de ibland går ihop lite. Vad hände egentligen på den resan? Var det på den bortamatchen som vi sjöng just det? Visst spelade han där och då? Ni vet, allihop, vad vi pratar om. Men ändå, mitt i allt detta virrvarr som de 74 europadrabbningarna under 2010-talet är, så står en bortaresa till Skottland återigen ut.

2011 var vi i Glasgow och slog Rangers FC på klassiska Ibrox, festade och sjöng, och levde livet, och 2013 var det dags att inta Edinburgh och Easter Road och massakrera Hibernians och sedan ännu en gång ta del av den styva skotska kulturen. Men bägge de där resorna känns som auld lang syne, en tid före vi etablerade oss i Europa, och mycket riktigt, vi var betydligt fler på plats i Glasgow 2015, vår klubb tog ett större steg, volymen var uppskruvad till nära nog max.

Det var ett besynnerligt år, 2015. Det vet ni och det har vi tröskat förut i den här artikelserien. När vi vandrade in på Celtic Park för play off-match till Champions League den 19 augusti så hade vi halkat efter i Allsvenskan. Fyra dagar tidigare hade vi slagit Gefle hemma med 2-0 (Rodic 1-0 mitt i första halvlek och Rosenberg 2-0 i sista minuten), men vi låg bara 5:a, visserligen bara fyra poäng efter ledande IFK Göteborg och Elfsborg. Tre dagar efter den här matchen skulle det allsvenska guldhoppet dock släckas helt, efter att vi förlorat med 1-0 borta mot BK Häcken. Eftersom såväl Götet som Elfsborg vann sina matcher så var det nu sju poäng upp, med nio omgångar kvar. Vi klarade inte av att dubblera under 2015 som vi lyckats så fint med 2014.

Fast vi hade hankat oss fram i Europaspelet. Till matchen i Glasgow hade vi tagit oss efter att ha slagit ut litauiska Zalgiris Vilnius med sammanlagt 1-0 (Anton Tinnerholm målskytt i en otäck bortamatch), samt Red Bull Salzburg med sammanlagt 3-2 (där vi återigen vänt och vunnit hemma mot de österrikiska läskfabrikanterna med 3-0). Nu väntade antingen Champions League eller Europa League. Men vad värre var: vi hade två av våra allra viktigaste spelare avstängda: Rosenberg på grund av för många gula kort, och Enoch Kofi Adu efter den där utvisningen i andra halvlek mot Salzburg. Vi ställde upp som följer:

Johan Wiland – Yoshimar Yotun, Rasmus Bengtsson, Kari Arnason, Anton Tinnerholm – Jo Inge Berget, Oscar Lewicki, Magnus Wolff Eikrem, Erdal Rakip, Vladimir Rodic – Nikola Djurdjic.

En sorts 4-5-1, där Eikrem skulle hjälpa Oscar och Erdal i mitten, men också kunna understödja Djurdjic på topp. Det gick inget vidare. De första tio minuterna var mardrömslika. Redan i den tredje minuten friställde norrmannen Stefan Johansen Leigh Griffiths, som kunde placera in 1-0 bakom Wiland. Vi såg skräckslagna ut. 2-0 kom i den 10:e minuten, efter en hörna, där den reslige och israeliske mittbacken Nir Bitton nådde högst. Där och då kändes det som att det här omöjligen skulle gå. Celtic matade på och hade flertalet högkaratiga chanser. Men fotboll är en märklig sport. Celtic kände nog själva att de fått sin tvåmålsledning och att det inte fanns någon anledning att gasa på för mycket och därmed riskera något. Vi kunde återhämta oss, även om det inte på något vis fanns något som tydde på att vi skulle göra mål. Celtic var klart bättre än oss fram till pausen.

I andra halvlek kändes det aningen lugnare. Skulle Celtic kanske nöja sig med 2-0? När Berget bankar in 1-2 i den 52:a minuten så är det väl vår första chans i matchen? (Ja, kanske att man kan räkna det där skottet av Rodic i första halvlek som målvakten gör en bra räddning på.) Det är Eikrem som slår en lång crossboll som sveper över på andra sidan. Där står det en vikingahövding och tar ner den på bröstet, och bara klipper till. Ett 1-2 mål i en vanlig match hade ju aldrig gett de här reaktionerna. Men i europaspelet så betyder ett bortamål så mycket. Alla vet om det. Man märkte det inte minst på Celtic själv – spelare och publik – att det här var ett viktigt mål.

Tyvärr kommer 3-1 till Celtic bara tio minuter senare. Det är ett onödigt mål. Vi håller ställningarna, Celtic skapar inte mycket, och målet är slumpmässigt. En boll in från kanten som Tinnerholm nickar rakt upp i luften. Där kommer Griffiths igen och liksom lobbnickar den mot bortre. Wiland står på hälarna och det är mål. Uj, vad irriterad man var på läktaren. Och uj, vad man svor över naiviteten. Att ingen bara skickade iväg bollhelvetet upp på läktaren långt tidigare.

Men Jo Inges totala revansch på klubben som köpte honom 2014 skulle komma. Klubben som bara lät honom spela fyra ligamatcher innan han kastades bort, och där han bland supporterskaran var ansedd som en av 10-talets sämsta värvningar.

Det är en hörna i 95:e minuten. Tobias Sana, inbytt i den 81:a minuten istället för Erdal Rakip, slår den jättefint. Den curlar sig och Felipe Carvalho, inbytt i den 72:a minuten istället för Eikrem, går upp ensam mot två Celtic-försvarare (bland annat Virgil van Dijk, idag i Liverpool och ansedd som världens bäste mittback) och nickar ner den till Berget. Jo Inge står med ryggen mot mål och måste vända om, samtidigt som han tar ner bollen. Det går utmärkt. I en enda sublim rörelse så tar han emot, dämpar, vänder på kroppen och skickar bollen rakt upp i taket bakom en chanslös Craig Gordon i Celtic-målet.

För oss i den drygt tusenhövdade malmöskaran så var det här en oerhörd match att få vara med om. Dels själva marschen till arenan, sen att få stå inne på klassiska Celtic Park och njuta av atmosfären, därefter trycket från Celtics fans efter deras fina inledning, och så, såklart, våra två måljubel. Visserligen var Bergets 2-3 mål i de sista döende sekunderna större och viktigare än hans 1-2 mål, men matchen tog ju slut direkt efter. Man hann inte jubla och sjunga så länge. Vi skulle vilja ranka måljublet vid Jo Inges 1-2 och kanske framförallt de 10 följande minuternas sång (innan Celtic utökade till 3-1) som topp 5 i europaspelet under 10-talet, vad gäller eufori, sångstyrka, och allmän hänryckning. Det var så inihelvete underbart att stå där, i hörnan på en berömd arena, nederlagstippade, och sjunga rösten ur kroppen som en jävla dåre. Att man har fått vara med om det!

Inför returen i Malmö så var såväl skotsk media som en gammal Celtic-spelare lite sura. Den gamle anfallaren Chris Sutton – som ju spelade med Henke Larsson i de grönvita – var förbannad över att Åge Hareide efter matchen nu kallade MFF för favoriter. Han menade att detta bara kom att »motivera Celtic-spelarna«. Även Daily Mail surnade till och skrev att »Åge is no respecter« och sen dissade de vår hemmaborg: »Deras beundran för sig själva och tro på deras 24 000 platser stora hemmaarena kan mycket väl bli deras fall«.

Nåja. Några bra tippare lär inte skottarna bli. Men är duktiga på haggis och whisky, i alla fall.

Får man förresten inte känslan också av att Jo Inge Berget är en lite underskattad spelare? Trots att han är inne på sin femte säsong (2015, 2016, 2017, 2019, 2020) i Malmö FF så känns han aningen förbisedd. Han bara springer där på ena kanten, upp och ner, som en dåre, och det verkar vara det han är ihågkommen för? Men han är en oerhört lojal lagspelare, en ledargestalt, och dessutom en förvånansvärt fin målskytt.

Vi tittar på hans målskytte för oss under 10-talet och hittar följande. Bäste målskytt i svenska cupen för Malmö FF med sina 12 mål, fjärde bästa allsvenska målskytt på Nya Malmö Stadion med 14 stycken, bäste målskytt i allsvenskan för oss 2017 med 10 mål, tredje bästa allsvenska målskytt överhuvudtaget med 27 mål, och tredje bästa målskytt även när man räknar alla tävlingsmatcher med 42 mål, samt: på sjunde plats vad gäller flest allsvenska matcher för Malmö FF under 10-talet.

Jo Inge Berget: en underskattad himmelsblå hjälte. Som hade sin allra största stund under 10-talet då han återvände till Celtic Park.