Foto: Fabian Kruuse
Klockan var lite i åtta måndagen den 28 oktober 2013. Det var paus i Borås, i vår bortamatch mot Elfsborg. Allsvenskan var framme vid den 29:e omgången och vi spelade för guldet. Vinst och det var klart, och även vid oavgjort eller förlust satt vi kvar i förarsätet. Vi hade nämligen två poäng ner till AIK på andra plats, och de hade spelat sin tjugonionde match på lördagen.
Mer då? Samtidigt mötte Norrköping och Öster, en match mellan ett lag som plaskade runt i mitten och ett som befann sig på fel sida nedflyttningsstrecket. En spelare vid namn Isaac Kiese Thelin hade gett Norrköping ledningen i första halvlek.
Men den, eller andra eventuella matcher i andra divisioner och på andra ställen i världen, spelade så klart ingen roll. För här stod vi i kylan på Borås Arena och stampade, hoppades och spekulerade. Det var ett hopp som fått kraftig näring av att Guillermo Molins tryckt in en rackarrökare med knappt tio minuter kvar av första halvlek. Jiloan Hamad intervjuades av CMore på innerplan i pausen. Bland annat sade han att det var »bra tryck på läktarna« och att det var »en skitrolig match att spela«. Det är sådana saker som får en att inse hur mycket elitidrottsmäns psyken måste skilja sig från vad som uppfyller skallarna på oss vanliga dödliga. »Skitrolig«? Det tyckte han alltså? I paus? Matchen var väldigt mycket, men där på läktaren kunde vi svårligen etikettera den som rolig. Det var mer en känsla av bristningsgräns. Vaporisering, rentutav. Nervositeten var så fysiskt allomslutande att det kändes som att kroppen hade svårt att hänga samman.
Nåja. Vi hade gjort en riktigt fin första halvlek och ledde helt rättvist.
Och än så länge var vädret anständigt. Stormen Simone rasade längs södra Sveriges västkust, men Borås skulle den inte drabba på riktigt allvar förrän klockan nio ungefär. Det hade SMHI sagt.
Andra halvlek började lite avvaktande. Kanske kände laget stundens allvar, blev lite försiktigt och passivt. Elfsborg hotade med ett par otäcka inlägg där framför vår bortaläktare.
Tjugo minuter kvar. Ricardinho hade bollen på Elfsborgs planhalva och slog in den i banan. Hamad mötte och direktvinklade ner en bredsida i djupled, mellan Elfsborgsbackarna. Perfekt till Molins, men offside? Nej. Han fångade upp bollen till vänster om målet. Vinkeln var dålig, Stuhr Ellegaard kom ut. Det såg för någon halvsekund ut som om bollen fastnade för Molins, att han sprang ifrån den, men han stannade upp, fick den under kontroll, och avslutade med en liten lyftning. Stuhr Ellegaard fick se den passera sig på sin högra sida och studsa… ja, vart? Utanför och bakom mål? Inte lätt att se. Och Molins vände bort från mål. Joggade lugnt därifrån. Det kändes som om lång tid passerade… men vad vi bevittnade var nog ett sånt där märkligt, utdraget slowmotion-i-verkliga-livet-ögonblick. För egentligen dröjde det ju inte alls länge förrän vi insåg att bollen bekvämt lagt sig till rätta där den trivs allra bäst: i motståndarmålets nätmaskor.
Hamad var först framme hos Molins. Magnus Eriksson näste man. Men jubelscenerna var, med tanke på målets dignitet och betydelse, förhållandevis lugna. Det finns också någon TV-bild som visar en Erik Friberg som inte heller riktigt verkar på det klara med var bollen blivit av. »Var det mål?«, ser det ut som om han säger, mest till sig själv.
Att säga att avslutningen handlade om defilering vore inte riktigt sant. Elfsborg hade bollen en hel del, men saknade kraften att hota på riktigt.
Knappt tio kvar, och Thern och Eriksson byttes ut. In kom Forsberg och Cibicki. Ny energi, mycket spring i benen på Pawel.
Minuterna segade sig fram. Supportrarna flyttade in på banan. Stod alldeles vid, nästan på, planens linjer. Och så planstormning. För tidigt! Det var inte slut än! Domare var Jonas Eriksson, och han höll huvudet kallt. Heder åt honom för det. För han bröt inte matchen. Tvingade inte ut spelarna i omklädningsrummen.
Med spelarnas hjälp makades supporterskarorna ut utanför linjerna igen, och de sista sekunderna spelades av.
Planstormning igen. Nu på riktigt.
Omedelbara jubelscener, och som brukligt är sprang spelarna in i omklädningsrummet. Det dröjde en stund innan de kom in på plan igen. Och när de väl gjorde det hade stormen friskat i.
Regnet öste ner, vinden ven. Vägen hem var lång. Men allt kändes lätt.
Att cykla till jobb morgonen därpå var som att åka genom en illustration av uttrycket Lugnet Efter Stormen. Det var nu nästan vindstilla, men på gatorna och i villaträdgårdarna syntes kringblåst skräp och brutna grenar. I Slottsparken hade ett träd knäckts på mitten. Kronan hade ramlat ner i dammen mittemot Stadsbiblioteket.
Och guldet var bärgat.
