Foto: Peter Lind, Himmelriket
Vi började fint 2010. Tog 14 poäng på de sex första matcherna. Men HIF, hur mycket det än tar emot att säga det, var ruggigt bra i inledningen av serien. Så när det den 20 april (märkligt tidigt för att vara den 7:e omgången… men det här året startade allsvenskan redan i mitten av mars) var dags för årets första derby uppe på Olympia låg HIF två poäng före oss. De hade släppt in ett enda mål, och bara Trelleborg hade lyckats knipa poäng av dem.
Men det började ändå bra. HIF:s mittback Marcus Nilsson fick bollen på hakan. Hands, tyckte domare Strömbergsson och blåste straff. Helt felaktigt, det får erkännas, men Wilton Figueiredo tackade, tog emot och slog in bollen via Pär Hanssons händer. Men Olympia är ju inte sällan en plats för obehagliga skeenden. Så ock denna dag. Vi var inte ens halvvägs genom första halvlek innan HIF vänt. 2-1 slutade också matchen. Den som klarar av att växla till ett objektivt perspektiv vid sådana här matcher kan konstatera att resultatet på intet vis var orättvist. HIF kändes tyngre och liksom mer färdiga som lag.
Året tuffade på. Och det tog sig allt mer. Fempoängsförsprånget HIF hade ryckt åt sig via segern den där aprildagen började ätas upp under den andra halvan av serien, och efter den 21:a omgången övertog vi för första gången serieledningen. Samtidigt var resten av lagen i serien avhängda från toppstriden, som så här dags alltså var en helt och hållet skånsk affär.
Inför den 23:e omgången låg vi och HIF på samma poäng. Det var onsdagen den 15 september och dags för ett av de mest klassiska Skånederbyna i modern tid.
På förhand kändes det skakigt. Båda de ordinarie anfallarna, Daniel Larsson och Agon Mehmeti, hade dragit på sig kort – Agon till och med ett rött – mot Åtvidaberg helgen innan och var avstängda. Roland Nilssons lösning på forwardsproblemet blev att flytta upp Guillermo Molins från yttermittfältet, samt att starta med en blott 18-årig Dardan Rexhepi. Dessutom var Ulrich Vinzents skadad. Markus Halsti ryckte in och formerade fyrbackslinje med Yago, Daniel Andersson och Ricardinho. Centralt mittfält: Wilton och Ivo Pekalski, givetvis. Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad på kanterna. Och Johan Dahlin i mål.
Fullsatt. Elektriskt. Känslan från vårmötet, den att HIF var ett nummer större, var bortblåst. Vi var bestämdare, rörligare, bättre. Molins var nära redan i inledningen. När Dardan slog till i den 17:e minuten var det alltigenom rättvist. Sidledspassning från Hamad, Dardan tog emot, vände bort sin back och fångade Pär Hansson på fel ben. »Har ni sett! Han lirar ju juniorfotboll i vanliga fall« skrek Lasse Granqvist i teve.
Tätt och tufft. Det small i närkamperna. Yago fick gå ut strax innan paus. Pontus Jansson ersatte. I andra halvlek skrapade HIF ihop två stora kvitteringschanser. De kontrade på en rensning och Alexander Gerndt serverade Mattias Lindström. Helt fri. Hjärtan i halsgropar på läktaren, nästan så man hann ge upp i förväg, men Lindström bredsidesskruvade bollen över och sjönk ihop med händerna över huvudet.
Och vi måste ha varit inne på sista tio när bollen letade sig in i vårt straffområde och hamnade framför fötterna på en brasse vid namn Rafael Porcellis. Han återfanns i HIF:s trupp under ett par säsonger och gjorde väl aldrig något större avtryck ens på HIF:are, men här hade han sin stora chans. Dessbättre fick han bara iväg ett lamt avslut som Dahlin enkelt skopade upp. Porcellis joggade lugnt därifrån, lite som om inget särskilt hade hänt. Säga vad man vill om Mattias Lindström, men han hade i alla fall förstånd nog att bli förtvivlad när han missade en stor målchans i ett Skånederby.
Långt in på övertiden drev någon som kan ha varit Jimmy Durmaz upp bollen på vänsterkanten. Snälla klocka, rör dig, tänkte vi på läktaren. Bollen lämnades över till Dardan, som lugnt tog emot den och väntade. Wilton hade en löpning till i sig och kom frustande till höger. En stilla passning i sidled och Wilton mötte, någon meter innanför straffområdet, direkt med ett vristskott av jag-drar-till-för-kung-och-fosterland-för-jag-är-för-trött-för-att-sikta-karaktär. Pär Hansson formerade sin kropp till ett X, men bollen gick förbi honom. Inte riktigt upp i krysset, men i det häradet.
På läktarna förenades vi i den där euforin som bara växer sig större av vetskapen om att nu, nu är det klart, vi behöver inte oroa oss eller vara nervösa mer. Allt, precis allt, kommer att bli bra. På Malmö FF:s bänk var det kramkaos, och Wilton, han liksom kröp ihop i sitt jublande.
Som om glädjen var alltför stor för att hantera i upprätt tillstånd. Den liksom krävde fosterställning.
Ja, lite så.
Foto: Peter Lind, Himmelriket