11: Molins drar in 1-0 från distans borta mot Elfsborg (2013)

1-3, 2-4, 1-1, 0-4, 0-1, 2-2, 0-3, 1-4. Det har numera ändrat sig, men det är inte särskilt länge sedan Knalleland var allt annat än en favoritbygd för Malmö FF. Siffrorna ovan är vår resultatrad borta mot Elfsborg för åren 2005-2012.  Vi hade alltså åtta raka bortamatcher utan vinst där uppe, när vi var framme i slutet av oktober 2013 och det var dags för allsvenskans 29:e omgång.

Elfsborg hade ju länge varit ett stabilt topplag, med guld både 2006 och 2012. Men kanske hade europaspelet tagit sin tribut under 2013. Boråsarna hade orkat hänga sig fast i toppstriden genom ungefär halva serien. Sedan hade resultaten uteblivit och gapet upp till den absoluta toppen växt sig allt större. Ute i Europa gick det däremot bättre. Champions League-kvalet inleddes med att enkelt avfärda lettiska Daugava (inte blott en Lars Winnerbäck-skiva utan även ett ängagäng, således). Därefter blev det stryk med uddamålet mot Celtic, men vinst över Nordsjälland i det efterföljande Europa League-kvalet. Tvåfrontskrig, alltså – i oktober var man var mitt uppe i ett gruppspel. Fyra dagar innan matchen mot oss hade Elfsborg spelat mot Esbjerg. Det kändes inte som om detta var en nackdel för oss. Som en liten parentes kan vi också konstatera att man i samma grupp också kunde hitta Red Bull Salzburg, ett lag som skulle få återvända till Sverige året därpå.

Elfsborg hade ett namnkunnigt lag. Anders Svensson var kvar. Ungdomar och blivande landslagsspelare som Viktor Claesson, Marcus Rohdén och Niklas Hult fanns i truppen. Det gjorde även mittbacken Sebastian Holmén, som nyligen blev utsedd till årets spelare i holländska Willem II av klubbens supportrar.

Men med två omgångar kvar av allsvenskan parkerade de på sjätte plats. Ingenmansland, för att fortsätta med fältslagsmetaforerna.

Malmö FF då? Vi nämnde ett antal unga spelare i Elfsborg, men faktum är att Malmö FF, med en medelålder på 23 år, hade yngst trupp av alla allsvenska lag denna säsong. Spelmässigt hade året börjat bra, därefter hade det hackat i maj, och sen hade hjulen börjat kugga i varandra igen. Möjligen bör det erkännas att vi hade visst flyt med att de andra topplagen var ojämna, men med två omgångar kvar ledde vi med fem poäng ner till AIK. I 28:e rundan hade det osat guldfrossa i hemmamatchen mot Brommapojkarna, men till sist hade det gått vägen – en Guillermo Molins-chipp i 86:e frälste oss.

Guillermo Molins, ja. Tokelo Rantie hade avyttrats för stora slantar under sommaren. Det gastades och bölades om att guldet därmed var sålt, men med en övergångssumma som sades ligga på en bra bit över 30 miljoner fanns det såklart inga möjligheter att tacka nej. Molins hämtades hem från Belgien, efter ett proffsäventyr som fick en sorglig start – korsbandskadad redan i första matchen för sin nya klubb Anderlecht – och som sedan aldrig riktigt tog fart. Men fart, det tog det i Malmö FF. Mål direkt i inhoppet mot Kalmar, tunga kassar mot HIF och Norrköping, och så detta fundamentalt viktiga avgörande mot BP. I en match där han även stått för det första målet.

Vi spelade på måndagen. AIK satte viss press på oss genom att två dagar tidigare vinna sin näst sista match med 6-0. Återigen var det Brommapojkarna som fick spela en lite otacksam förlorarroll, om än på ett annat sätt den här gången: om de tappert hållit ut till slutminuterna i Malmö, var de snabbt sönderbombad kanonmat här.

Göteborg låg trea, sex poäng efter. Med två rundor kvar hade de därmed, trots allt, fortfarande en teoretisk chans, men de söllade bort sig genom att få stryk mot Mjällby. De kunde inte längre nå oss. Så Elfsborgsmatchen oaktat: det mesta talade för oss. Läget var tacksamt. Seger och vi var mästare. Och i sista matchen väntade ett avsågat Syrianska, så även om vi inte skulle vinna i Borås var inte allt fullständigt förlorat. Tvärtom, faktiskt.

Fast självklart ville vi alla att det skulle avgöras så tidigt som möjligt.

I helgen blandades ytterligare en ingrediens in i mixen. En klass 3-storm (orkanstyrka) vid namn Simone var på väg in och hotade att omöjliggöra spel. Det var ett besked som inte kunde tas emot på annat sätt än med ett snett leende. Domarna, motståndarfusk, otur, lagen om alltings jävlighet – det är alltihop sånt vi fått lära oss att leva med. Nu bestämde sig alltså även vädrets makter för att motarbeta oss.

Men så meddelade SMHI att vindarna skulle ta riktig fart först framme vid niotiden. Precis när slutsignalen skulle gå, med andra ord. Och under eftermiddagen kom klartecknet. Jodå, det blir spel, annonserades det.

Rapporterna säger att nånstans runt 4-5 000 malmöiter trotsade stormen och tog sig upp till Borås. Det fanns ju onekligen en viss episk kvalitet över denna inramning.

Malmöklacken fyllde ena kortsidan och en bra bit in på ena långsidan. På plan, Dahlin i mål. Som vanligt. Albornoz, Pontus Jansson, Filip Helander och Ricardinho i backlinjen. Simon Thern hade spelat innermittfältare en del under året, men nu inledde han på kanten. Friberg och Halsti i mitten och Jiloan Hamad till höger. Forsberg inledde alltså på bänken. Längst fram, den allsvenske poängkungen Magnus Eriksson samt Guillermo Molins.

Vi borde nog tagit ledningen redan i den första minuten. Ricardinho hittade Eriksson i djupet, men friläget brändes via en alltför lam bredsida. Bara några minuter senare snurrfintade Jiloan Hamad sig till ännu ett friläge, men avslutet? Det såg ut som om han blev stirrig, förivrade sig, tog i för mycket. Vänsterskottet gick både över och utanför.

Ganska öppet spel. Böljande. Elfsborg bjöd upp. Och stormen höll sig lugn, som i vördnad inför det som utspelade sig. De där vädermakterna hade kommit på bättre tankar. Hade inte längre mage. Insåg kanske det småaktiga i att försöka hindra Lennart från att komma hem.

I 36:e minuten exploderade det, både på plan och läktare. Ny djupledsboll från Ricardinho. Magnus Eriksson mötte men touchade bara bollen lätt och lät den rulla vidare. Guillermo Molins hämtade upp den, vände inåt, förbi Sebastian Holmén, och tryckte till med vristen, en bollträff ren som den klaraste fjällbäck, upp mot närmsta krysset. Den nuddade ribban lite lätt innan den satt. Kevin Stuhr Ellegaard i Elfsborgsmålet stod som fastnålad. Hann inte reagera. Det var ett makalöst mål, en boll som liksom förflyttat sig genom en annan tidsmatris. För tiden det tog mellan det att den lämnade Molins fot till dess att den smackade in i nät, den tiden var noll. Allt skedde i samma hundradels sekund. Vi hann liksom inte riktigt uppfatta vad som höll på att hända förrän det redan hänt.

Och detta i en sån här match.

Man tog sig åt pannan, man skrattade, man skakade på huvudet.

Och man började hoppas.