8: Mathias Ranégie trycker in 3-0 mot HIF (2012)

Ett mål betyder så mycket, sägs det ju. Och visst gör det? Inte bara på grund av det som också sägs – att mål förändrar matcher – utan för att målen är vad vi längtar efter (de egna) och fasar inför (de andras). Målen är de fokuspunkter kring vilka allting roterar. Om resten av matchen är stubinerna, är målen explosionerna. När fel lag gör dem innebär de svordomar, sönderbitna insidor på kinderna och släckt livsvilja. När vi själva gör dem är det kramar, primalskrin och förlösning. De där sekunderna just efter att Malmö FF gjort ett viktigt mål är ögonblick då bara nuet existerar. Alla krämpor, funderingar och jobb-deadlines är glömda. Vi bara är där, i stunden, i fullkomlighet.

Men ni såg att det stod »viktigt mål« ovan. Så samtidigt får det erkännas: alla mål är sköna, men alla betyder inte lika mycket. Det var såklart kul när Anders Christiansen gjorde 6-0 på Kalmar 2017. Men det var ett mål vi mer emottog med ett godmodigt skrockande än att en känsla av att nu, nu brister det.

Den här textserien har handlat om viktiga ögonblick i Malmö FF:s 10-tal. Ett antal mål har varit några av de självklara huvudrollsinnehavarna.

Vi har gjort väldigt många mål under det gångna decenniet. I Allsvenskan summeras de till 550*. Vi har släppt in 280, så ration är nästan exakt 2-1. I europaspelet har Malmö FF sammanlagt mäktat med 98 mål under 10-talet (och eftersom ämnet är intressant flikar vi in att våra insläppta europamål är 102 till antalet). 648 mål, och till det kommer cupspel och träningsmatcher. Många mål blir det. Några är ikoniska, men en hel del får kanske inte alltid den kärlek de förtjänar. Så här kommer en liten lista på mål som känns en smula bortglömda.

10. Behrang Safaris 1-0 borta mot Ballymena 2019.
Safari är inte någon stor målskytt. Vad-in mot Sundsvall i början av 2017 är hans enda allsvenska mål det här decenniet (men, nej, låt oss inte glömma att han även gjorde ett par under 00-talet). Så vad hände här? Det var ett dubbelmöte som redan var avgjort, så något viktigt mål var det inte. Men: Safari hade sidan mot målet, en svår halvvolley från långt håll – och bollen satt i krysset, bakom en paralyserad målvakt. Ett makalöst mål.

9. Isaac Kiese Thelins 3-3 borta mot Häcken 2014.
Det var i mitten av september och vi ledde allsvenskan med fyra poäng. Guldet hägrade. Ändå, om laget kändes lite ofokuserat denna eftermiddag, då fick man ha en viss förståelse för det. Tre dagar efter Häckenmatchen stundade nämligen vår Champions League-debut. Inget ont om Hisingen, men att en resa till Turin för möte med mäktiga Juventus slår förmodligen an både nervtrådar och tankegångar på ett lite annat sätt. I paus låg vi under med 3-1. I inledningen av andra halvlek reducerade Emil Forsberg via en Häckenförsvarare, och några minuter senare lyfte Kiese Thelin benet högt, sög in en svår boll och smällde in den. Ett konstnummer, helt enkelt. På övertid hade Oscar Lewicki – som spelade i Häcken då – en jättechans, men Robin Olsen klarade.  

8. Daniel Larssons 2-0 hemma mot IFK Göteborg 2010.
Vi var bra, men Göteborg var inte dåliga. I slutet av första halvlek kunde Daniel Andersson springa in med 1-0, efter misstänkt hands. I 64:e provade Daniel Larsson från långt håll. Bollen gick mitt på målvakten, Markus Sandberg, men den dök på ett lite underligt vis. Och Sandberg fumlade in den mellan benen. Måhända elakt att ta med en ren målvaktstabbe… men mål som vi liksom får till skänks, de är så ovanliga och oväntade att de blir extra sköna. För att vara lite storsinta kan vi erkänna att matchens snyggaste mål var Tobias Hyséns reducering. Han tog ner en långboll, lurade Pontus Jansson och satte den högt med vänster yttersida. Men närmare än till 2-1 kom de inte.

7. Magnus Wolff Eikrems 1-0 borta mot Elfsborg 2015.
Det här är en match som främst kanske fastnat i minnet på grund av två saker: det långa bengalavbrottet, och att den spelades under en period då Anton Tinnerholm sportade ett rejält skägg. Och så hade Wolff Eikrem kommit igång riktigt rejält. Målet? Wolff höll i bollen utanför straffområdet, skottfintade, drog sig inåt och slog ut den till höger. Där väntade Tinnerholm. Tillbaks med kulan in i straffområdet, Wolff tog emot och nöp till med en snabb och hård tåfis. Stuhr Ellegaard i Elfsborgsmålet klarade, men Wolff var först framme på returen, höll i bollen, iskall, väntade… och så chippade han in den. Vårt norska passningsgeni gjorde ett mål till i matchen, men Elfsborg klarade uppenbarligen det där långa avbrottet bättre än vi och kvitterade sent.

6. Guillermo Molins 1-1 hemma mot Örebro 2011.
Ingen jätterolig säsong, och det år under 10-talet vi haft klart svårast att göra mål – 2011 gjorde vi bara 37 (som en jämförelse är 2012 näst sämst på 49). I den här vårmatchen tog Örebro ledningen i första halvlek. En dryg kvart in i andra slog Molins till. Från vansinnigt långt håll, »nej, skjut inte«, hann man tänka på läktaren, upp i kryssribban, och via målvaktens nacke och rygg in i mål. Och minsann, var det inte gamle vännen John Alvbåge som stod? Jodå. Festen fullbordades när Molins tryckte upp en boll till i andra krysset. Vi vann med 2-1.

5. Alexander Jeremejeffs 2-1 borta mot Sundsvall 2018
Vi hade bara nått allsvenskans tredje omgång, och var ännu lyckligt ovetande om vilken prövning våren 2018 skulle komma att bli. Uppe i Sundsvall såg det inte särskilt bra ut alls. Än värre blev det när hemmalaget, med mindre än en kvart kvar, sköt 1-0 via både Egzon Binaku och Behrang Safari. Carlos Strandberg kvitterade direkt, och i 84:e slog Jeremejeff till: han fick bollen en bit utanför straffområdet, tog sin tid, såg ut att tveka, och curlade till sist in den intill målvaktens vänstra stolpe. Men lykken vaerede kun kort, som den gamle danske tevekommentatorn Niels-Christiansen skulle sagt. Efter ett skolboksexempel på taffligt försvarsspel kvitterade Sundsvall några minuter senare, och matchen slutade 2-2.

4. Agon Mehmetis 1-1 borta mot Dinamo Zagreb 2011.
Eftersom vi tenderar att inte gärna prata om förlustmatcher, blir eventuella mål i dessa inte besjungna i någon större utsträckning. Men här: en nästan fullsatt Maksimir-stadion i ett fuktigt och varmt Zagreb. Dinamo tog ledningen mer eller mindre direkt. Vi lät oss inte nedslås. Markus Halsti vikarierade som högerback. Det firade han genom att slå en subtil boll i djupet. Agon Mehmeti löpte, och krutade in den vid närmsta stolpen. Andra halvlek blev, i motsats till det vi just berättat, ingen rolig historia.

3. Guillermo Molins 2-0 hemma mot Gefle 2016.
Det här skulle visa sig bli Molins sista match i MFF-tröjan under denna hans andra sejour hos oss. Han tog ett ståtligt avsked. Först nickade han in 1-0, vilket följdes av ett sant mästerstycke. Anton Tinnerholm brottades med en Gefle-försvarare på sin högerkant, vann bollen och skickade in den. Där mötte Guillermo Molins med en volleyklack. C More:s Patrik Westberg trodde inte sina ögon. »Så där ska inte gå att göra! Hur vackert är detta… vi som tittar på bockar och bugar och tackar för uppvisningen. Det är ju så löjligt vackert att man inte vet om man ska skratta eller fälla en tår.«

2. Simon Kroons 1-1 borta mot Olympiakos 2014.
Ingen superspektakulär strut, detta. En kontring, Emil Forsberg sprintade ifrån sina motståndare och spelade in bollen i mitten. Där hade även Simon Kroon lyckats skaka av sig sina förföljare. Han mötte med en enkel bredsida, såg bollen gå i nät, vände och joggade lugnt därifrån. Filip Helander var först framme hos honom och gav honom en glädjeknuff. Mest av allt var det så fantastiskt skönt att vi fick göra mål i Champions League igen. Att vi visade att vi var med i matchen. Simon Kroon är fortfarande vår ende CL-målskytt; förutom Markus Rosenberg då naturligtvis. Han gjorde också mål i den här matchen, som till sist slutade med en hedersam 4-2-förlust.

Därmed är vi framme vid nummer 1. Här hittas ett inte direkt bortglömt mål, men inte heller något avgörande. Trots det är det ett av våra absoluta favoritmål under hela decenniet. Det är ett mål som på ett närmast Håkan Lindmanskt vis tröskar sönder allt motstånd, ett mål som bara skriker »här ska jag fram!«, ett mål som är både formidabelt och skoningslöst.

Datumet var den 10 maj 2012. Vårt motstånd var Helsingborgs IF, vi spelade hemma och vi var totalt överlägsna. Daniel Larsson gjorde 1-0 efter en knapp kvart och Ivo Pekalski knoppade in en hörna sju minuter senare. Vi hade inte nått längre än till minut 26 då det fantastiska 3-0-målet kom. Upprinnelsen var en lite för lång boll bakifrån. Mathias Ranégie löpte på den ändå, HIF-målvakten Pär Hansson kom lite fel och tycktes inse att den inte skulle hinna in i straffområdet, Ranégie fick huvudet på den samtidigt som han krockade med både Hansson och mittbacken Loret Sadiku. Båda HIF:arna stöp som klubbade oxar, bollen studsade långsamt mot mål, den andre HIF-mittbacken (norrmannen Erlend Hanstveit) satte efter den och såg ut att vara först. Men Ranégie hade inte stannat upp. Bollen studsade i stolpen och vår väldige anfallare vräkte sig fram och glidtacklade både den och Hanstveit in i mål.

Begreppet överkörning har aldrig illustrerats tydligare.

»Jag är grymt stolt över det målet, jag tycker det är skitsnyggt. Jag fullföljer, jag är grymt nöjd över det målet«, sa Mathias Ranégie själv efteråt.

Vi läser gärna in mer symbolik i det hela. Vi väljer att se det som att det var här vi satte ner foten, efter några års jämbördig kamp. Vi vann serien 2010, HIF i överlägsen stil 2011, men från och med denna match cementerade vi definitivt vår plats på Skånetronen. Och HIF:s era som topplag tog slut. Kanske inte i och med just denna match, men från och med säsongen 2012.

För att föra detta i bevis avslutar vi väl med lite statistik? Sånt gillar vi ju. Så här:

Mellan 2012 och 2019 är HIF:s tabellrad 6-5-9-8-14-Superettan-Superettan-10. Efter derbyt vi pratar om ovan har Malmö FF och Helsingborg mötts 11 gånger i allsvenskan. Av dessa matcher har vi vunnit sju. Tre har slutat oavgjort och vi har alltså bara förlorat en. Målskillnaden är 20-6 i vår favör.

Och då räknar vi inte ens med den magiska aftonen i maj 2012.

* Det är på sin plats att påpeka att vi inte gjort 550 mål – i denna sammanräkning ingår de 3-0 vi fick oss tilldömda efter bortamötet med Göteborg 2016.