7: Jiloan Hamad gör 1-1 på Rangers (2011)

2011 var en i många avseenden stökig säsong. Guldtränaren Roland Nilsson gjorde redan i mars klart med FCK, men var kvar i klubben under våren. Rikard Norling presenterades den 25 maj, en dag då stämningen på hans nya arbetsplats rimligen inte kan ha varit den allra bästa. Dagen innan hade vi nämligen spelat mot HIF och förlorat med 0-3. Eller: så här dags var inte resultatet klubbat än, men vi visste att det skulle bli så, eftersom matchen avbrutits då en åskådare travat in på plan och gett sig på HIF-målvakten Pär Hansson.

Vidare präglades året av en tabell i otakt och våra stora svårigheter att göra mål. Trots att vi börjat året med fyra raka segrar låg vi i slutet av juli på en neslig nionde plats. Snittade nästan exakt ett mål per match (18 mål på 17 matcher).

Någon tröst i bedrövelsen? Ja, vi hade i alla fall städat undan färöiska HB Torshavn i vår första kvalrunda till Champions League. 3-1 sammanlagt, efter visst besvär i bortamatchen.

Sen drog vi en förmodad nitlott: skotska Glasgow Rangers. Men mitt i den hackande allsvenskan åkte vi till staden vid floden Clyde och vann – chockartat, på ett bra sätt – med 1-0. Gamle storbacken Colin Hendry var nästan gråtfärdig i den brittiska tevestudion efteråt.

När det var dags för retur hade vårt lag egentligen inte någon annan match i benen. Mellan Rangers-mötena pekade spelschemat på hemmamöte med Djurgården. Den matchen blev inte mer än ungefär elva minuter lång. Sedan avbröts även den, den här gången på grund av inkastade bangers.

Få tvivlade på att returen skulle bli en jobbig historia. Rangers kunde bättre än vad de visat på Ibrox veckan innan, det var de flesta rörande överens om.

Vårt lag led av en del avbräck. Ulrich Vinzents var knäskadad, och högerbacksvikarien Markus Halsti inte heller riktigt kurant. Norling överraskade med att dra bak Jiloan Hamad; han hade spelat vänsterback i Glasgow eftersom Ricardinho var avstängd, men nu hamnade han på högerbacken. Pontus Jansson och Daniel Andersson utgjorde mittförsvar, med Ricardinho till vänster om sig. Mittfält från höger Agon Mehmeti, Miljan Mutavdzic, Ivo Pekalski och Jimmy Durmaz. Wilton släpande anfallare, och Daniel Larsson längst fram. Målet vaktades av Dusan Melicharek.

Skottarna såg bestämdare, aggressivare, ut i matchinledningen. Kanske rentutav lite snedtända? För när Jimmy Durmaz i en närkamp antydde en bensax blev skottarnas ytterback Steven Whittaker tvärilsk. Han plockade upp bollen och slängde den på Durmaz. Den tog på ryggen, men vår nummer 21 föll ihop, Rivaldo-style, och tog sig åt huvudet. Domaren belönade oss med att visa rött åt Whittaker. Hårt, men kanske rätt.

Det hade då inte gått mer än 18 minuter av matchen. Så låt oss pausa matchhistorien, ta ett litet andetag och istället minnas några andra utvisningar från våra Europaäventyr.

5. Lukas Vacha, Sparta Prag hemma 2014.

Sex jobbiga minuters tillägg. Även om Sparta såg uppgivna ut visste vi ju att det bara behövdes en förlupen, studsande boll för att allt skulle vara förgäves. Och så, när det återstod väldigt lite, drog Lukas Vacha ner Pawel Cibicki och fick syna gult. Det var hans andra. Den luft som fanns kvar i Sparta-lungorna tog slut, och strax därpå hämtade domaren bollen nere vid hörnflaggan och blåste av.

4. Sime Vrsaljko, Dinamo Zagreb hemma 2011.

När det blåstes för paus i returen mot Zagreb var besökarna förmodligen ganska nöjda. Väldigt lite tydde på att Malmö FF skulle kunna äta upp de 1-4 från första matchen. Andra halvlek var bara några minuter gammal när tvivel såddes hos de självsäkra kroaterna. Återigen var Jimmy Durmaz föremål för motståndarvrede, och Sime Vrsaljko fick syna rött. Nu räckte det inte hela vägen fram. Vi fick nöja oss med 2-0 mot ett allt mer panikslaget Dinamo. Men det var en match som onekligen hade sina poänger ändå.

3. Sergei Sydorchuk, Dynamo Kiev hemma 2019.

Kievkaptenen Sydorchuk hade en varning sedan första halvlek. I 65:e minuten fick han en till. Men för vad, egentligen? Domaren måste ha uppfattat det som att han sparkat undan bollen efter avblåsning. Även om Dynamo Kiev just då inte hade särskilt stor anledning att maska, eftersom man låg under med 3-2. Så det var, för att uttrycka sig diplomatiskt, ett mycket tveksamt kort. Matchens slutresultat? Jo, vet ni: vi vann med 4-3.

2. Ricardo Quaresma, Besiktas Istanbul borta 2018.

Sydorchuks kort går att diskutera. Det här gör det inte. Fem minuter efter vårt ledningsmål nere i Istanbul var Franz Brorsson först på bollen med en glidtackling. Quaresma hoppade in halvsekunden efter. Med dobbarna före, mot Brorssons ben. Malmöspelarna hann knappt börja ropa på domaren förrän ett illrött kort höjdes mot himlen. Mirakulöst nog kunde Franz Brorsson både fortsätta spela och slutföra matchen.

1. Madjid Bougherra, Rangers hemma 2011.

Låt oss knyta ihop denna lilla lista med att återvända till matchen vi pratar om i texten i övrigt. För Rangers drog alltså på sig ännu en utvisning. Knappt halvvägs in i andra halvlek satte Rangersmittbacken Bougherra en armbåge i skallen på inbytte Dardan Rexhepi. Rött direkt. Igen. Och den tog illa – Dardan fick hjärnskakning och rullades ut på bår.

Dessförinnan hade det hänt en del. Fem minuter efter Whittakers utvisning hade Jiloan Hamad tappat markering och Jelavic gett skottarna ledningen med en behärskad volley. Men Jiloan behövde inte spela högerback så värst länge till. Han flyttade upp på sin vanliga högermittfältsplats när Agon tvingades gå ut i 34:e. Ersättaren var Filip Stenström, en högerback som aldrig lyckades slå sig in i laget under sina år hos oss, och sammanlagt bara gjorde några enstaka tävlingsmatcher. Här slängdes han in, helt oprövad. Och klarade sig så bra så att Rangersmatchen får sägas vara hans stora stund i Malmö FF.

Dardan hade bytts in i paus. Miljan Mutavdzic gick ut och Wilton tog ett steg neråt i banan. Dardans match blev inte mer än drygt tjugo minuter lång. Som tur var hade vi ett byte kvar. Jeffrey Aubynn ersatte.

Efter Bougherras utvisning var vi elva mot nio. Det varade dessvärre bara några minuter. Sen gick den redan varnade Ricardinho onödigt hårt in i en situation och fick sitt andra gula. Direkt efter kunde Jelavic stängt matchen, men helt fri stod han för ett obegripligt lamt avslut med vänstra; en gummistövelfösare som gick långt utanför.

Istället: förlösning. Med tio minuter kvar fick vi hörna. Pontus Jansson nickade, utmärkte McGregor i målet fick en hand på den, inte tillräckligt, men på mållinjen räddade en Rangersback och skickade iväg bollen. Ivo Pekalski var stark, vann duell på mittplan, Rangersspelarna viftade efter frispark, det skulle de inte ha och det fick de inte heller, bollen fram till Daniel Larsson som bröstade ner till Jiloan Hamad. Han tog det så nätt, lät den studsa, pendlade med vänsterbenet – och skickade med en skönt dykande halvvolley in bollen i trakterna av McGregors vänstra kryss.

Pandemonium är ett svårt, lite högtravande ord, en sorts beskrivning av ett kaotiskt tillstånd. Men om man verkligen vill uppleva ordets betydelse, då kan man leta upp den YouTube-film som från en perfekt ståplatsvinkel visar Jiloan Hamads kvitteringsmål mot Glasgow Rangers.

Steven Naismith brände, som vi berättat om i nummer 46 av den här skriftserien, en jättechans i slutet. Det gjorde han helt rätt i.

Filip Stenström och de andra höll ut. Denna fula, hafsiga och griniga match tog slut. Vi var vidare.