6: Antonssons mål i Istanbul (2018)

Det är så många – var för sig starkt emotionella – saker med det här målet som gör att det går en rysning längs ryggraden bara man tänker på det. Här är de sex som vi kommer att tänka på först:

1. Det är så otroligt vackert utfört, från början till slut.

2. Det tillkommer vid en ytterst känslomässig tidpunkt, bara några dagar efter att vår ordförande Håkan Jeppsson hastigt och mycket olustigt gått bort.

3. Det sker i en särdeles svår miljö, på bortaplan i Istanbul på nya Vodafone Park, med utsikt över såväl Europa som Asien.

4. Det är helt avgörande för matchen, eftersom det blir drabbningens enda mål.

5. Det innebär att vi klättrar förbi Besiktas, blir tvåa i vår Europa League-grupp, och är klara för sextondelsfinal till våren.

6. Det avslutar ett år i dur, som annars tog sin början i besynnerlig moll.

Ja, när den här matchen spelas, på självaste luciaafton den 13 december 2018, så är det sista stoppet på en resa genom ett år som nog mest av allt kändes som en skakig och osäker berg-och-dal-bane-tur.

Det började den 20 januari i kyla och bengalrök när vi tog emot Fremad Amager, ett danskt division 1-lag, på Malmö IP, och vann med 1-0 efter ett sent mål av Teddy Bergqvist. Vi matchade hela truppen, och alla spelare fick en halvlek var. Vi var regerande svenska mästare, efter att Magnus Pehrsson lett laget på ett magnifikt sätt till klubbens 20:e SM-guld året innan. Vi såg redo ut, och vi skulle dels vinna Allsvenskan och dels, återigen, försöka oss på Champions League-kval.

Det började inte så illa. Vi tog oss till cupfinal, innan ens serien hade kört igång. Och i Allsvenskan premiärslog vi Elfsborg borta med 2-1 och det såg frid och fröjd ut. Men så hände något, ännu oklart vad så här två år senare. Många faktorer spelade in: vi fick olyckliga skador på nyckelspelare, vår satsning på en lite tunnare trupp slog fel, vi blev lättlästa, vi saknade en plan B, vi såg lite mätta ut, vi hade otur. Ja, ni hör. Men faktum kvarstår: vi tappade allt vi byggt upp och när laget till sist – under en och samma vecka i maj (den värsta veckan under 10-talet?) – förlorat hemma mot IFK Göteborg, förlorat cupfinalen på ett förnedrande vis mot Djurgården, samt förlorat borta mot Trelleborg så var det över för oss.

Nu började en ny fas i Malmö FF. Och den där berg-och-dalbanan tog ny fart. Den här fasen skulle ledas av en före detta östtysk anfallare vid namn Uwe Rösler. Och den skulle vara i ett och ett halvt år, innan även han skulle entledigas från tränarposten.

Vi marscherade fram i Allsvenskan, vann i princip allt, och slutade till sist på tredje plats. Något som hade känts som en dröm, om någon erbjudit en det efter 8:e omgången när vi låg 11:a i tabellen. Under Röslers ledning förlorade vi bara en match i Allsvenskan: i 23:e omgången borta mot IFK Norrköping. Även i europaspelet så var vi oerhört svårslagna. Det blev visserligen inget Champions League-gruppspel, men väl Europa League. Och när vi summerade spelet i Europa så hade Röslers gäng bara förlorat en match även där – borta mot Genk i gruppspelets första match – av de 14 vi spelat.

Den allra viktigaste och största spelades i Istanbul, och det var den sista gruppspelsmatchen av de sex. Vi stod på sex poäng, och låg därmed trea i gruppen. Två oavgjorda mot norska Sarpsborg hade gett två poäng, oavgjort hemma mot Genk en poäng, och så då hemmavinsten mot Besiktas tre. Sammanlagt: sex poäng. Problemet var att Genk stod på åtta poäng, och Besiktas på sju poäng. Eftersom Genk skulle ta emot Sarpsborg hemma så skulle det krävas en vinst för oss att gå vidare.

Den turkiska ligan har inte samma status som för 10-15 år sedan, och de tre Istanbul-lagen – Besiktas (15 guld), Galatasaray (22 guld), Fenerbahce (19 guld) – som man traditionellt förknippar med en sorts prenumeration på ligatiteln har inte riktigt samma makt längre. Visserligen var det 10 år sedan ett annat lag vann Süper Lig, när Bursaspor hämtade hem titeln 2010, men tittar man på säsongen när vi mötte Besiktas, 2018/19, så hamnade de tre gamla giganterna 1:a (Galatasaray), 3:a (Besiktas) och 6:a (Fenerbahce). Säsongen efter, den som man försöker spela klart nu efter corona-kaoset, har fortfarande sex omgångar kvar när detta skrivs, men ingen av de tre stora kommer att vinna. Galatasaray ligger 4:a, åtta poäng efter serieledande Basaksehir, Besiktas är 5:a och Fenerbahce 7:a.

Trots detta så är det fortfarande inte lätt att resa till Istanbul och vara tvungen att vinna därnere mot ett av de tre stora lagen. Och Besiktas hade flertalet välkända spelare i sitt lag: tyske målvakten Loris Karius, som bara ett halvår tidigare stått i Champions League-finalen för Liverpool, försvararen Adriano, med fem ligatitlar och två Champions League-bucklor för Barcelona, yttern Ricardo Quaresma, som vann EM med Portugal 2016, kroatiske försvararen Domagoj Vida, som bara ett drygt år tidigare spelat i VM-finalen i Ryssland, samt anfallaren Vagner Love, med två Copa America-bucklor för Brasilien och tre ryska ligatitlar med CSKA Moskva.

Vi kom ju till denna match i sorg, dessutom. Bara en vecka tidigare hade vår ordförande Håkan Jeppsson, alldeles för tidigt, gått bort på ett oförklarligt sätt. Senare skulle det meddelas att det var ett medfött hjärtfel som var orsaken, men där och då kändes det obegripligt och oändligt sorgligt. Bara två månader tidigare hade vi även blivit av med Labinot Harbuzi, på samma otäckt besynnerliga vis. Det ska sägas att Besiktas verkligen visade sig förnäma när de innan match hedrade Håkan med en tyst minut.

På plan då? Ja, där stormade Besiktas ut, med sin galna publik bakom sig. Inom tio minuter så hade Besiktas haft flertalet högkaratiga chanser, där den med stolp- och sedan ribb-träff var allra svettigast. Framförallt Lasse Nielsen visade stor offervilja. Men alla slet som ett lag och vägrade vika ner sig och vi väntade på vår chans. Och den skulle komma. Under tiden dominerade Besiktas eftertryckligt.

Vi är framme i den 51:a minuten när Rasmus Bengtsson vinner en nickduell. Lasse Nielsen petar fram bollen till Fouad Bachirou, som för övrigt gjorde en av sina allra bästa matcher i vår tröja. Han hittar Rosenberg med en fin passning. Mackan har smugit ner i banan för just detta ändamål. Han slår sedan bollen på en touch till sin anfallskollega. Och Marcus Antonsson sticker. Han vet vad som komma skall. Antonsson får sedan springa över halva plan med två försvarare hack i häl. Ändå har han sinnesnärvaro nog att vänta ut utrusande Karius och sedan elegant och enkelt rulla in den i bortre målet. Ett ofattbart vackert mål, ett viktigt mål, ett mål som nästan rörde en till tårar efter detta svåra år vi gått igenom.

På läktaren så stod de bägge skribenterna till de här 100 texterna intill varandra, högst uppe på läktaren i vår kurva, och våndades. Det var ju verkligen, som match sett, en »perfekt storm« för ångest. Besiktas tryckte på, prickade stolpen och ribban, vi höll undan men var ju tvungna att vinna, gjorde så ett ledningsmål, visserligen i andra halvlek, men fortfarande med så mycket tid kvar att man visste att det skulle bli gastkramande. Vilket det blev. Åååh, vilken puls man hade där och då. Minns ni? När Quaresma får direkt rött kort efter en särdeles ful stämpling på Franz Brorsson? När AC, inbytt i 75:e minuten mot Arnor, får sitt dubbla friläge men inte lyckas göra mål? Och kanske framförallt: när Besiktas kanadensiske anfallare Cyle Larin rann igenom på stopptid och lobbade bollen i ribban? Herre-min-skapare!

Och sedan efteråt, i den förvånansvärt ljumma Istanbul-natten. Bort till Taqsim-torget, rusiga av segerlycka, mat och dryck, folkvimlet, den där känslan av att man varit med om något stort, riktigt stort. Blir det ens bättre än så här, livet?