2: Markus Rosenberg petar in 3-0 på Salzburg (2014)

Tore Cervins snömål mot Wisla Krakow. Leif Engqvists kvittering nere på San Siro. Kanske Peter Abelssons nick mot Maccabi Haifa? Ja, Malmö FF har gjort ett antal klassiska mål i europaspelet. Fast går det att plocka fram något ikoniskare, betydelsefullare, mera barriärbrytande, än Markus Rosenbergs 3-0 mot Red Bull Salzburg den 27 augusti 2014?

Nej. Det gör det faktiskt inte. Större än så här blir det inte.

Och det var ju inte bara målets betydelse. Dess storhet ligger också i det utdragna förloppet. Så här har Markus Rosenberg själv hörts förklara skeendet:

»Jag minns att jag var väldigt trött. Kramp i vaderna, dragit ner strumporna för att slippa trycket. Sen bryter Kroon den. Och… jag är väl lite snabbare än honom, känns det som, på att rycka iväg. Så jag får stanna in för att hålla offsidelinjen. Sen får jag passningen av honom och kan väl egentligen bara lägga in den, men hade haft ett liknande läge i Salzburg veckan innan, borta, där målvakten hade kastat sig och jag träffat honom och det inte blev mål. Det satt kvar, faktiskt. Just det här med att man hade en bra känsla hela matchen, jag hade ju gjort mål innan också, så då blir man väl lite mer kylig. Så tanken är att jag ska ta emot den och lägga in den. Men så får jag en dålig touch, och så kommer det en tredje gubbe, om jag inte minns fel. Det blev en för mycket där egentligen. Så blev det en extratouch till och sen… ja, då försvann de en och en. Till slut var det bara att lägga in den med vänstran. Och så stod Kroon där. Det är klart det var ett härligt mål, men det var väl inte meningen att jag skulle dra ut på det med så många touchar«.

Alla ni som läser detta har förstås sett målet. Förmodligen många gånger. Men hur hamnade vi egentligen här?

Efter årets första Champions League-kvalmatch var det inte särskilt mycket som antydde att vi skulle lyckas nå gruppspel. Vi hade mött lettiska Ventspils hemma, och vi hade spelat 0-0. Den alldeles nyss spelklare Kiese Thelin var på plan, men alla de andra sommarvärvningarna – Adu, Tinnerholm och Agon Mehmeti – saknades. Det var en blek insats. Letterna var egentligen närmast med ett skott i stolpen. Men veckan efter i Lettland dunkade Kiese Thelin in 0-1 från nära håll efter knappt tjugo minuter, och fler mål blev det inte.

Sparta Prag i omgången därpå innebar såklart minst ett steg upp på svårighetsstegen. I första halvlek nere i Prag var det mycket som stämde, men i andra trampade tjeckerna på gaspedalen. Då blev det svårt, och pausledningen förruttnade till en 2-4 förlust. Hemmamatchen, däremot. Den är ytterligare en av många klassiker detta makalösa år. Vi vet, ni kan, 2-0 till Malmö. Så blev det.

Därmed playoffdags. Ett rätt skönt läge att vara i oavsett, eftersom lag som förlorar i Champions League-playoff kastas in i Europa Leagues gruppspel som tröst. Inför lottningen låg bollar med Apoel Nicosias, BATE Borisovs, Steaua Bukarests, Celtics och Red Bull Salzburgs namn i den andra skålen. Man får säga att det vi drog sågs som en nitlott. Salzburg hade ett riktigt starkt lag med en imponerande offensiv. Våren 2014 hade de vunnit österrikiska ligan i överlägsen stil och varit i åttondelsfinal i Europa League, där det blev knapp förlust mot Basel. Samtidigt var det en klubb som många, för att uttrycka det milt, rynkade på näsan åt. Anledningen daterades tillbaka till år 2005. Då köpte energidryckföretaget Red Bull helt sonika upp SV Austria Salzburg, då ett bottenlag i den österrikiska Bundesligan. Vips byttes klubbfärger och -sköld, och klubbens nya ägare struntade i supportrarnas protester. De sågs på många sätt som en smutsig symbol för dagens genomkommersialiserade fotboll. Bland annat skrev Ronnie Sandahl en svavelosande krönika i Aftonbladet som inleddes så här:

»Österrike har inte bara skänkt oss Josef Fritzl och Adolf Hitler. Där finns också Red Bull Salzburg, vår tids mest hatade fotbollsklubb«.

Texten plockades upp av österrikisk media, och även om den i övrigt handlade om Red Bulls aggressiva övertagande av en etablerad klubb fastnade man på de inledande formuleringarna. Ordföranden för det österrikiska fotbollsförbundet gick ut och fördömde krönikan och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin fick be Red Bull Salzburg om ursäkt.

De var onekligen ett bra lag, med Jonathan Soriano, Kevin Kampl och den nuvarande Liverpool-superstjärnan Sadio Mané i spetsen. En liten bit in i andra halvlek nere i Salzburg ledde de med 2-0. Med smak på mer. Samtidigt hade vi också skapat ett par högkaratiga chanser. Gulasci hade gjort två jätteräddningar på Rosenberg-lägen. Och så krockade han med sin mittback Franz Schiemer i 90:e, tappade ett långt inlägg, och Emil Forsberg var där och rullade in bollen liksom i förbifarten, på sitt vanliga – jodå – flegmatiska vis.

Dubbelmötet levde. De anföll hejdlöst, men lämnade också blottor. Åge Hareide hade förstås även koll på att Red Bull misslyckats i sju raka Champions League-kval. Det använde han flitigt i den psykologiska krigföringen. Salzburgs tränare Adi Hütter gjorde oss också en tjänst, då han myntade begreppet »Hexenkessel« som beskrivning av atmosfären på Stadion (det har vi berättat om i nummer 36 av den här textserien).

Red Bull reste till Malmö utan sin senegalesiske stjärna. Sadio Mané krånglade för att han ville lämna klubben, och i september gick han mycket riktigt till Southampton.

I matchinledningen här hemma i Malmö hade bortalaget några otäcka, svepande låga inlägg. Men vi tog ledningen i 11:e. En omställning, Rosenberg tryckte undan motståndare på mittplan och serverade Magnus Eriksson, som petade fram bollen och föll över en feltajmad Gulasci. Straffen dunkade Rosenberg upp i nättaket.

Vi var inte ens framme vid minut 20 då Magnus Eriksson drog iväg en volley som passerade över en bedrövad Salzburg-målvakt och in i nät.

Mycket bollinnehav för Salzburg i andra halvlek. Men få riktigt heta chanser. Att Markus Halsti tagit steget ner och i den här matchen bildade fembackslinje med Tinnerholm, Helander, Erik Johansson och Pa Konate (som ersatte den skadade Ricardinho) var en taktisk fullträff. Red Bull kom sällan genom.

Österrikarna tycktes konfunderade. Såg vilsna ut. Saknade övertygelse i sitt spel. Klockan tickade på, men de verkade inte heller ha någon desperationsväxel att lägga i, trots att de bara saknade ett enda mål för att ta matchen till förlängning.

I 84:e minuten tappade de boll på mittplan. Simon Kroon, som ersatt Magnus Eriksson, stal bollen och sprintade iväg i djupled. Inne i straffområdet släppte han den perfekt till Markus Rosenberg. Som bara hade att raka in den i tom bur. Men som inte gjorde det – och som han beskriver ovan fanns det en anledning till det. Mittbacken Ramalho kom rusande, men Rosenberg vände enkelt bort honom. Gulasci kanade förbi. Sen rullade vår nummer nio in bollen.

De sista minuterna gick långsamt. Men Salzburg var ett slaget lag.

Och Malmö FF befann sig, hastigt och alldeles oerhört lustigt, i en annan verklighet. Vi var en Champions League-klubb. På riktigt.

Det hade känts pampigt när CL-hymnen spelades vid inmarsch. Vi skulle få höra den tre gånger till på Stadion den hösten.

Den nya verkligheten innebar nya ekonomiska förutsättningar. Årsredovisningen för 2014 berättar om 159 miljoner i UEFA-intäkter.

Det ovanstående var en något så när saklig redogörelse för händelseförloppet. Men det finns en del annat att säga om denna magiska afton. Och om detta mål.

Sättet det görs på: det genuint malmöitiska i att halvnonchalant, till sist, peta in den med vänstran. Ah, va fan, liksom.

Och sekunderna från det att Kroon släpper bollen till att den passerar mållinjen, hur många är de egentligen? Två eller tre, kanske? Ändå är det ett ögonblick som tycks vara för evigt. Bollen är knappt i rörelse. Den studsar runt lite bara. Markus Rosenberg som makligt flyttar sig nån meter, Salzburg-spelare som far runt på kors och tvärs… hur såg våra ansikten ut där på läktaren? Gapande munnar, uppspärrade ögon, knutna nävar? Vi vet inte. Men det var overkligt. Svårt att ta in. Det var lite som att någon man inte känner särskilt väl, en avlägsen släkting kanske, plötsligt ger en någonting alldeles för fint. Nej, en dålig liknelse, men ni förstår vad vi menar: man förtjänar inte riktigt det man fått. Man är inte värdig. Vi hade drömt, vi hade hoppats, vi hade möjligen åtminstone delvis också trott. Och här bjöds vi denna oerhörda gåva.

Det är givetvis ett minne för livet. Går det att vara annat än evigt tacksam?

Nej, det gör det inte. Tack.