Foto: Lars Dareberg
Tony: Då är vi framme vid nummer 1. Det som, i våra ögon, är den enskilt viktigaste händelsen för Malmö FF under 10-talet. Av alla hundra höjdare under det gångna decenniet så hamnar alltså detta på första plats: en lätt jetlaggad Markus Rosenberg, 32 år gammal, sitter vid ett lite för lågt bord ute på en altan i Bradenton, i västra Florida, och skriver under ett treårskontrakt med Malmö FF. Det är den 3 februari 2014 och Champions League är ännu bara glittrande fjäll framför Rosenbergs ögon. Han har nyss spenderat 18 månader på bänken hos West Bromwich Albion, och inte mycket tyder väl egentligen på att det här ska bli den saga som det sedan utvecklade sig till. Hur var dina känslor? Minns du? Vad tänkte du om hans hemkomst, där och då?
Henrik: »Gött, nu vinner vi allsvenskan och går lätt till Champions League«, tänkte jag. Nej, det gjorde jag såklart inte. Som jag kommer ihåg det hade det ryktats en del, så det kändes trots allt lite väntat att han skrev på. Mest skönt att det var klart, liksom. Åren som gått kanske tvistar sanningen, men jag vill minnas att det fanns en del tveksamheter här och där. Några som tvivlade, på grund av många månader utan speltid, och kanske för att han hunnit bli en bit över trettio. Själv vill jag nog påstå att jag var försiktigt optimistisk. Jag tänkte att han, med sin rutin, nog ändå skulle göra en del mål i allsvenskan när matchrosten väl slipats bort. Men att han skulle bli en sådan härförare och galjonsfigur, det får jag ju erkänna att jag inte riktigt såg komma. Vad tänkte du själv?
Tony: Jag var ganska negativt inställd. Trodde definitivt inte att han hade det här i sig. Tror det hade att göra med två saker: dels att han inte spelat på länge. Jag trodde att WBA-sejouren hade sugit musten ur honom. Men dels att man liksom inte sett honom spela på så länge. Det var inte precis som att de visade en massa Werder Bremen- eller Racing Santander-matcher på teven. Det känns som att det hänt oerhört mycket på den fronten också på bara några år. Idag kan man kolla på alla matcher man vill i varenda liga världen över, det gick inte på samma sätt för tio år sedan. I alla fall: jag var mycket tveksam till att han – ensam (för han var ju den enda värvningen inför 2014) – skulle lyfta oss. Jag var dessutom ytterst tveksam till Åge Hareide. Jag tyckte att han var gammal och slut, samt HIF-anknuten. Så kan det gå. On another note: om vi försöker sätta in Markus Rosenberg och hans gärning för klubben… hur högt hamnar han då? Jag menar i en historisk kontext. Han är en av de 10 viktigaste personerna för Malmö FF genom alla tider, eller hur? I och med att 2010-talet är vårt antagligen mest framgångsrika decennium någonsin, och att det är han som är portalfiguren för detta årtionde?
Henrik: Ett uttryck jag sett och hört allt oftare på sistone är »äpplen och päron«. Dem kan man inte jämföra, sägs det. Detta används på alla möjliga ställen och vid alla tänkbara tidpunkter. I tevedebatter, vid jämförelser av Coronastatistik, i jobbmöten, lite när som helst. »Nä, nu tycker jag att vi jämför äpplen och päron«, säger den viktigaste och mest pondusfyllda personen i mötesrummet, och alla andra blir tysta och tittar skamset ner i knät. Så på nåt sätt har det blivit ett övertrumfande uttryck. Diskussionsvinnande. Bekvämt att ta till när man inte riktigt vet vad man ska svara. Lite som jag känner inför din fråga just nu. Inget är ju publikare än en spelare, så det blir svårt att jämföra med alla de som gör annat. Per Ågren, till exempel, hans spelarkarriär kan inte mäta sig med Rosenbergs, men knuffar hans fina år i andra roller upp honom högre upp på topp tio? Eller vår förste ordförande Werner Mårtensson, han måste väl anses topp-tio-viktig? Men vilka av de andra arton grundarna drog tunga lass där i början? Vilka har historien halvt glömt bort, och vilka bara gled med så där lite lagom skönt? Ja, jag vet inte. Men, visst. Det är en extremt svår lista att göra, men Markus Rosenberg är med på den. En mer ikonisk spelare finns knappast. Möjligtvis Bosse Larsson, men i övrigt kan jag inte se några andra spelare med riktigt samma portalfigurslyster.
Tony: OK, en topp 10-lista då. Bara för att. Över Malmö FF:s enskilt viktigaste personligheter under de 110 åren klubben har existerat. Vi kan kalla den…
»ÄPPLEN & PÄRON«
1. Eric Persson (föreningens ordförande under åren 1937-1975, byggde det moderna MFF, vann 11 SM-guld och 9 cupguld som ledare, humanist, visionär, en av svensk fotbolls allra största karaktärer)
2. Bosse Larsson (vår allra bästa spelare, förkroppsligade Malmö, såväl staden som laget, vår främste allsvenske målskytt, 6 SM-guld, 4 cupguld, trefaldig allsvensk skyttekung, den förste att få Guldbollen fler än en gång)
3. Markus Rosenberg (3 SM-guld, 2 Champions League-gruppspel, samt 2 Europa League-grupp- och slutspel, de senaste 30 årens bästa målskytt, portalfiguren för det nya Malmö FF som vuxit fram som det nya millenniets gigant, karismatisk kapten)
4. Egon Jönsson (spelade alla 49 matcherna i laget som mellan 1949 och 1951 vägrade förlora, 11 SM-guld och 11 cupguld som spelare och ledare, vår nästmeste allsvenske målskytt, tillhörde klubben under fem decennier, föreningens själ)
5. Bob Houghton (drivande i det lag som vann 3 SM-guld och 4 cupguld under sju år, tog också laget till Europacupfinal 1979, vår allra största tränare, stöpte om svensk fotboll i grunden med sin taktik och attityd)
6. Staffan Tapper (lagkapten när Malmö FF gick in för att spela Europacupfinal 1979, 4 SM-guld, 4 cupguld, 2 VM-slutspel för landslaget, del av den största MFF-familjen med över 1 000 matcher, kan sägas vara klubbens förvaltare)
7. Krister Kristensson (flest matcher i klubben genom tiderna, 6 SM-guld och 5 cupguld, hårdför mittback som satte den malmöitiska tonen, mångårig styrelseledamot dessutom)
8. Werner Mårtensson (en av klubbens 19 grundare, samt föreningens allra första ordförande 1910-1913, mycket omtyckt och drivande i att klubben överhuvudtaget överlevde de första tuffa åren, dog i spanska sjukan i Berlin julen 1918)
9. Daniel Andersson (del av legendarisk familj, 6 SM-guld som spelare, tränare eller ledare, 74 landskamper för Sverige, 2 VM-slutspel, 2 EM-slutspel, byggare av det Malmö FF som idag dominerar svensk fotboll)
10. Erik Nilsson (600 matcher i A-laget för Malmö FF, mångårig kapten, 4 SM-guld och 4 cupguld, ledare för det lag som inte förlorade under 49 raka allsvenska matcher 1949-1951, 57 landskamper för Sverige, de flesta som kapten, OS-guld 1948 och VM-brons 1950, ende spelare i världen som spelat VM såväl före som efter andra världskriget)
10 bubblare: Jonas Thern, Antonio Duran, Ingemar Erlandsson, Hans Håkansson, Patrik Andersson, Kjell Rosén, Roy Hodgson, Janne Möller, Puskas Ljungberg, Zlatan Ibrahimovic.
Nå? Vad säger du? Några anmärkningar?
Henrik: Det är förstås en mycket fin lista, som riktigt dignar av tunga namn. Man skulle kunna gaffla om vad Werner Mårtensson nödvändigtvis skulle i Tyskland att göra, mitt under brinnande världskrig. Men jag tänker att jag för argumenterandets skull ändå skulle kunna lyfta fram Fritz Landgren som en kandidat till hans plats. Också en av de ursprungliga nitton, mångårig målvakt och ordförande i tre omgångar. Fick, om jag förstår saken rätt, ta en personlig smäll med en lång avstängning då IFK Malmö skvallrade och vi tvångsnedflyttades säsongen 1933/34. Och helt tydligt en framtidsvisionär, något som förs i bevis av uttalandet »Ett lag behöver en varm våg av sympati vid inträdet på fotbollsplanen av supportrarna«. Varma vågor av sympati, det är precis sånt man vill surfa på.
Vidare ser jag att bubblarlistan innehåller ett ikastat bete, och likt en abborre som just fått syn på en krumbuktande daggmask lämnar jag bottendyn och hugger på detta. Ja, Zlatan är förstås en personlighet. Ingen annan kan konkurrera med hans stjärnglans och internationella brand recognition-kvaliteter. Och han gör sina val, han gör som han vill och tycker. Inget vi behöver sura över eller dröja vid. Men samtidigt har han ju kommunicerat att han inte är, inte vill vara, MFF:are. Då tycker jag inte heller han ens kan bubbla till en sån här lista.
Andra bubblare: Som sagt tidigare, Per Ågren. Länge ordinarie i det sublima 80-talslaget, sportchef som låg bakom de suveräna 2013-värvningarna, numera sportchef för MFF Ungdom. Och Roy Andersson förstås; näst mest matcher av alla i klubben, fem SM-guld och uppenbarligen en mycket god barnauppfostrare.
Tony: Tydligen hade Werner Mårtensson affärer i Berlin. Och vad gäller såväl Fritz Landgren som Zlatan Ibrahimovic så delar jag dina tankegångar. Men faktum kvarstår re: Rosenberg. Han är en av föreningens 10 största genom alla tider. Nå, om vi fokuserar på det glimrande 2010-talet så är ju Rosenberg utan tvekan nummer 1 där. Han har gjort flest mål under 10-talet för föreningen, han har bara Johan Dahlin framför sig i antal matcher. Om vi skulle roa oss med att ta ut ett All Star Team för det gångna decenniet, då? Hur skulle det se ut? Här är mitt:
Johan Dahlin – Anton Tinnerholm, Rasmus Bengtsson, Pontus Jansson, Ricardinho – Emil Forsberg, Anders Christiansen, Markus Halsti, Guillermo Molins – Markus Rosenberg (K), Magnus Eriksson
På bänken: Robin Olsen, Daniel Andersson, Behrang Safari, Filip Helander, Ivo Pekalski, Wilton Figueiredo, Jo Inge Berget
Tränare: Åge Hareide
Har du några ändringar? Någon spelare som borde ta plats? Någon jag missat?
Henrik: Nu har jag funderat på detta länge och väl. Det är svårt, och det är jobbigt. Jag håller med om startelvan, men väljer att göra två byten på bänken. Efter långt dividerande med mina inre röster vill jag peta Filip till förmån för Erik Johansson. Och sen känner jag att åtminstone en av Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz bör vara med. Och även om det tar emot väldigt mycket väljer jag att lyfta bort Ivo. Motiveringen är att jag tycker att han var tongivande under en liiite för kort period. Han ersätts av Durmaz i mitt lag.
Har vi pratat klart om detta nu? Eller finns det nån mer fråga att stöta?
Tony: Då har vi summerat Markus gärning under 10-talet samt satt den i perspektiv under klubbens 110-åriga historia. Och vi har berättat om våra tankar inför hans hemkomst, då i februari 2014. Vad återstår? Möjligen att uttrycka vår oro kring vad som kommer att ske post-Rosenberg? Jag tror nämligen att vi kommer att lida av hans frånvaro i mycket högre grad än vad någon har gjort gällande. Jag tror att hans vålnad kommer att spöka för oss i år, och antagligen nästa år också. Han blev stor, för stor, nej, inte för stor, men vi litade kanske för mycket på honom. Det gör nu att vi står handfallna. Vad jag försöker säga, tror jag: jag är orolig inför 20-talet. Och tror inte att det kommer att kunna skrivas ett lika omfattande projekt om de kommande tio åren, som det vi nu just slutfört. Vad tror du?
Henrik: Ja, oro är ett konstant tillstånd. Jag tänker också att vi kommer att fortsätta sakna honom, men kanske ser jag inte riktigt lika mörkt på sakernas tillstånd som du. Gör det mig till en optimist? Isåfall måste jag ångra mig. Då kan jag inte tycka så. Att se framtiden an med tillförsikt, det varken behagar eller klär mig. Men så här: Fotbollen går i cykler. Succétillstånd kan inte vara för evigt. Spelare försvinner, felbeslut tas, misstag görs, saker bara går fel på grund av ren jävla otur, och så kommer de ofrånkomliga dipparna. Själv var jag helt övertygad om att den här framgångseran var över efter den miserabla våren 2018. Men så blev det faktiskt inte, även om vi inte vann allsvenskan varken då eller ifjol. Självklart saknas Markus Rosenberg, men jag är helt övertygad om att det är mycket värre för oss supportrar än för laget. De är så vana vid att folk hela tiden rör på sig. Inget konstigt alls för dem att gamla arbetskamrater försvinner och ersätts med nya varje säsong.
Sammanfattningsvis tror jag också att 20-talet kommer att vara mindre framgångsrikt än 10-talet. Det vore orimligt annars. Men Malmö FF kommer i så fall, förr eller senare, studsa tillbaks. Lever du och jag då, när det händer? Det är inte gott att veta.
Tony: Då slutar vi här, efter 100 höjdare och uppskattningsvis 600 miljarder skrivna tecken (inklusive blanksteg). Malmö FF:s 10-tal försvinner nu bort i dimman, du och jag fokuserar på våra jobb (som väl bägge kan sägas bestå i att desperat försöka få klara besked via mail), våra familjer, våra liv. Och 2020-talet är här, och när det är dags får någon annan – yngre förmåga – summera det decenniet.
Jag är oerhört glad att jag fick vara med och på plats uppleva Malmö FF:s 10-tal. Vårt allra bästa decennium. Och man fick vara delaktig. Det är ju inte klokt egentligen. Om nu bleka döden väntar, så må det vara hänt. Jag fick ju vara där och se Rosenberg rulla in 3-0 hemma mot Salzburg, Antonsson löpa ifrån den där kroatiske backen och rulla in 1-0 i Istanbul, Daniel Larsson kruta in den i krysset på Ibrox efter att Wilton klackat fram bollen. Jag fick göra allt detta, och mer därtill. Med mina vänner och mina barn intill mig på läktaren. Sjungandes, glädjerusig, ångestfylld. Malmö FF: Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.
Nu stänger vi dörren, va? Jag tror inte att jag har något att tillägga. Jo, en sak, jag vill tillägna den här 100/10-serien min älskade morfar, John Ove Sixten Eriksson, som var den som första gången tog med mig på Malmö FF, i april 1974, när vi mötte Bajen hemma och vann med 1-0 efter ett mål av Bosse Larsson.
Har du några sista ord, Henrik? Du som är så klok.
Henrik: Jamen precis. Även om det nu inte skulle bli så många fler framgångar eller magiska ögonblick, så har man i alla fall redan fått vara med om så många. Ibland, när jag gnisslar tänder över en onödig förlust, försöker jag tänka på hur många lag det finns som aldrig vinner nåt eller går till Europa. Ett sånt lag är ju inte Malmö FF. Tacksam, det ska man vara.
Och så kan jag också göra ett tillägnande då. Jag tillägnar texterna min fru, som själv är ganska inbiten numera, men som ändå får agera ständig first line support för min Malmö FF-ångest. Tack, Maria.
Men annars tycker jag det får vara bra nu.
Foto: Emma Watson