Foto: Fabian Kruuse
Magnus Wolff Eikrem anlände i januari 2015 som tredje bit (av fyra totalt) i det norska pussel som Daniel Andersson då höll på att lägga. Tränare Åge Hareide hade varit hos oss redan under 2014, anfallaren och Magnus ungdomskamrat Jo Inge Berget hade skrivit på bara en vecka tidigare, och fjärde pusselbiten Andreas Vindheim anlände från Brann i början av mars samma år.
2015 var ju ett år där vi var tvungna att inventera truppen rejält. Efter framgångarna med SM-guld och Champions League-gruppspel 2014 så lämnade en hel del spelare laget. Sex bärande profiler tog av sig MFF-tröjan. Isaac Kiese Thelin försvann till Bordeaux, Emil Forsberg såldes till RB Leipzig, och Magnus Eriksson gick till kinesiska Guizhou Renhe. Simon Thern skrev på för Heerenveen, Markus Halsti flög över till DC United i MLS och Ricardinho hamnade i Gabala FC i Azerbajdzjan.
Det skulle visa sig att den här sälj- och köp-karusellen skakade om laget i dess grundvalar och trots en bra start (vi ledde ligan efter sju spelade omgångar) så slutade vi bara 5:a i allsvenskan. Vår sämsta placering under hela 10-talet. Men såklart: ett andra Champions League-gruppspel på två år erbjöd viss tröst.
Magnus Wolff Eikrem hade en berg-och-dalbanelik karriär i Malmö FF. Han kom med goda vitsord. Hade spelat i Manchester United som yngling och till och med hyllats av den store Sir Alex Ferguson. Försäsongen 2015 var magnifik. Laget gick fram som en slåttermaskin i cupgruppspelet, där vi vann vår grupp med full pott och 12-0 i målskillnad. Eikrem gjorde mål i alla tre matcherna, och såg fenomenal ut, framförallt i passningsspelet.
Men det var som att hans spel liksom krävde att laget skulle inrätta sig efter honom och inte tvärtom. Någon på något socialt media, vi har tyvärr glömt bort vem eller när, liknade hans mittfältsspel vid en quarterbacks. En helt igenom korrekt iakttagelse. När Eikrem var som bäst, och för att han skulle kunna vara som bäst, ja, då krävdes det att hela laget inriktade sig på att skydda honom.
Å andra sidan, när han var som bäst så var han utrustad med en ljuvlig högerfot som kunde hitta spelare var som helst på planen.
Hemmaderbyt mot HIF kom i den sjunde omgången 2015. Vi hade inlett med fyra segrar och två oavgjorda, och toppade tabellen, en poäng före Elfsborg och IFK Göteborg. Det såg alltså ut som vi vant oss vid under 2013 och 2014.
Det var fruktansvärt frustrerande på läktaren. Ja, inalles en av 10-talets allra mest frustrerande matcher. Matchens betydelse ökade bara frustrationen. Vi var tvungna att vinna för att behålla serieledningen. Och det var ett derby, för guds skull. Vi ägde bollen, vi skapade fullt med chanser, men trots att HIF inte ens var i närheten av att skapa något så var man hela tiden djupt orolig över att vår spröda 2-1 ledning skulle förstöras.
Magnus Wolff Eikrem gjorde själv 1-0 efter en dryg halvtimme, efter att bollen dykt upp framför hans fötter i straffområdet. Precis innan paus så skulle HIF:s Astrit Ajdarevic spela hem bollen till Pär Hansson, men Jo Inge Berget snappade upp den och lyfte retfullt enkelt in 2-0. Det såg trevligt ut. En mild söndagskväll i början av maj och rättvis ledning mot rivalen. Ibland är det lätt att leva. Men andra halvlek skulle bli en uppvisning i missade chanser. Hur vi än gjorde så gick bollen inte in, och mycket riktigt, på en kontring, deras enda under halvleken, så lyckades Robin Simovic få bollen förbi Robin Olsen trots att Rasmus Bengtsson också var där och störde. Från läktarhåll var det oerhört frustrerande. Att se sitt lag vara helt överlägsna, spela ut sin motståndare, men inte klara av att omsätta alla chanser i mål… det tär på psyket.
När klockan började närma sig 80 minuter hade man nästan gett upp. Ens enda förhoppning var att matchen skulle ta slut och att vi skulle få med oss de tre sabla poängen. Några fler malmömål var det inte tal om att hoppas på. Men så, plötsligt, serverade Oscar Lewicki Magnus Wolff Eikrem bollen till vänster inne i HIF:s straffområde, men med flera helsingborgsspelare i vägen. Så här i efterhand förstår man ju att förloppet bara tog någon sekund, men där på läktaren så känns det som en utdragen evighet. Eikrem vände och vred, det öppnade sig en lucka, men Magnus var inte nöjd, vände och vred en stund till. Skulle han aldrig skjuta? Jo, där! En perfekt träff med högern och bollen borrade sig in i hörnet, otagbart för Pär Hansson.
Eikrem slet av sig tröjan och svingade den ovanför huvudet som en segerflagga. Hela laget jagade efter honom i kollektiv lycka. All frustration var som bortblåst. Vi hade återigen slagit Helsingborg, vi ledde serien, en vacker majdag i Malmö i nådens år 2015.
Efter den här segern så skulle dock våra problem uppenbaras. Vi tog bara en poäng på de kommande tre matcherna, vann sedan två raka, men tog därefter bara två poäng på de nästkommande tre matcherna. Då låg vi sexa, åtta poäng efter IFK Göteborg och den allsvenska säsongen var mer eller mindre över.
När sedan Champions League-kvalet anlände i slutet av juli med bortamatch mot RB Salzburg så var Eikrem förpassad till bänken. Han skulle inte spela mycket under detta, vårt andra raka, Champions League-äventyr. Truppen hade inventerats igen, under sommaren, när Robin Olsen, Filip Helander och Erik Johansson försvann och Johan Wiland, Felipe Carvalho, Kari Arnason, Vladimir Rodic och Nikola Djurdjic anslöt. Åge Hareide bestämde sig för ett betydligt rakare spel, där Adu och Lewicki bildade ett centralt mittfältsblock, och Rodic och Berget hårt arbetande yttrar på var sin kant. För Magnus Wolff Eikrem återstod bara enstaka inhopp.
2016 kom Allan Kuhn som ny tränare och Eikrem fick sin andra topp hos oss när han var instrumental i att vi vann allsvenskan. Inte minst som servitör till Vidar Örn Kjartanson under hans målexplosion fram till att han såldes. 2017 fick han, under Magnus Pehrsson, spela något mindre igen. Pehrsson valde kategoriskt Erdal Rakip före Eikrem, något som var svårt att kritisera med tanke på hur säsongen utvecklade sig.
Magnus Wolff Eikrem lämnade Malmö FF med 66 allsvenska matcher på sitt CV. Han gjorde 12 mål, varav det här 3-1 målet mot HIF var hans viktigaste. Hans största stund hos oss skulle dock ha varit det där sublimt vackra och helt avgörande frisparksmålet till 2-0 i cupfinalen 2016, men det blev aldrig så, ödet ville annorlunda, och visst, vi vet, too soon.
Foto: Fabian Kruuse
Efter MFF-eran så gick till Eikrem till Seattle Sounders. Där blev det dock bara 16 matcher och sju månaders spel, innan han återvände till sin moderklubb, norska Molde, där han nu spelar. Eikrem var en bärande spelare i det Molde som vann norska ligan i överlägsen stil ifjol. Han gjorde 25 matcher och stod för 11 mål. I januari i år utsågs han också till lagkapten. Och angående Daniel Anderssons norska pussel: idag finns det bara en bit kvar, Jo Inge Berget. Åge Hareide försvann till danska landslaget efter säsongen 2015 och Andreas Vindheim såldes sommaren 2019 till Sparta Prag.