85: Erik Friberg gör 1-0 borta mot HIF och firar framför deras klack (2013)

Det går att driva ganska hård polemik för att det här skånederbyt är den slutgiltiga punkten då vi lämnar HIF bakom oss i det snabbt virvlande kölvattnet.

2010 vann ju vi SM-guldet, 2011 tog Helsingborg över tronen. 2012 var det lite varken eller, för såväl oss (3:a på 56 poäng) som HIF (6:a på 50 poäng). Och under 2013 låg vi långa stunder, en bra bit in i säsongen faktiskt, långt bakom de röda från nordvästra Skåne. Efter tolv spelade rundor, då HIF toppade tabellen med 29 poäng och vi låg på femte plats nio poäng bakom såg det ju sannerligen inte ut som att ett systemskifte var nära anstående. Inte heller efter 17 omgångar, då Helsingborg fortfarande ledde serien, med 37 inspelade poäng och vi var fem poäng bakom på andraplatsen, kände man att vi var klart starkare.

Men ju längre hösten led desto bättre gick vi, och samtidigt fick HIF problem med såväl spel som poänginsamlande. Inför den 25:e omgången hade vi smugit förbi Helsingborg och ledde serien, vars tabelltopp nu såg ut så här:

Malmö FF                        48 p.             +19

IFK Göteborg                    47 p.             +17

Helsingborgs IF                 45 p.             +26

AIK                             42 p.             +12

IF Elfsborg                     38 p.             +14

Ja, den här kvällen, kära barn, var något alldeles extra. En förvånansvärt ljum septemberkväll på Olympia, med en absolut knökfull bortaläktare som matchen igenom höll en sanslös låda. Vi spelade utomordentlig fotboll och det var, med undantag för den sanslösa 2010-matchen hemma på Nya Malmö Stadion, kanske det finaste skånederbyt de senaste 25 åren.

Matchen spelades i högt tempo. Vi saknade Markus Halsti (avstängd) och Erik Johansson (skadad) men inget av detta verkade bekomma oss. Man minns en jättechans ganska tidigt för Emil Forsberg där någon (Loret Sadiku?) räddar hans skott på mållinjen sedan Pär Hansson varit ute och valsat. Och så i 38:e minuten en hörna, som Magnus Eriksson jobbat fram. Det blir lite rörigt, bollen far fram och tillbaka, men Jiloan Hamad serverar Guillermo Molins som skjuter, ur ganska dålig vinkel, men Hansson släpper retur och där dyker Erik Friberg upp som gubben i lådan. En enkel bredsida i närmsta hörnet och det är 1-0 till oss.

Och så: ett alldeles, alldeles underbart firande rakt framför HIF:s klack bakom det egna målet. Friberg glider liksom långsamt fram längs med kortsidan, med armarna utsträckta och blicken riktad rakt upp mot läktaren. Ett utstuderat och sublimt hån. Ett på alla sätt fantastiskt ögonblick.

I halvtid gjorde Helsingborg sedan det ödesdigra misstaget att spela Beatles »Hey Jude« på anständig volym, vilket såklart bara innebar att hela MFF-klacken, drygt tretusen man stark, sjöng vår malmösång över den. Magnifikt.

I andra halvlek var det mer eller mindre spel mot ett mål. 2-0 är vackert. Miiko Albornoz driver bollen framåt i trångt läge, spelar Emil Forsberg fri, som sedan hittar Magnus Eriksson på vänsterkanten. Han drar förbi sin back och spelar en låg, hård boll parallellt med kortlinjen som Molins liksom snubblar in intill stolpen. Det är gott om blinkbengaler på läktaren och ett fullkomligt och allomslutande rus. Det finns sedan ett vansinnigt klipp från matchen vid pass 68-69 minuter när vi får en hörna efter gudomligt passningsspel. Hela bortaläktaren gungar till Verdis triumfmarsch ur Aida och det är flaggor, bengaler och hundraprocentig lycka.

3-0 kommer i 83:e minuten efter att vi haft bollen i flera minuter. Simon Thern har sprungit åttor runt HIF:s mittfält och backlinje och Jiloan Hamad har prickat stolpen, när så Magnus Eriksson får bollen ute i hörnet av straffområdet och nyper till. Bollen sitter via en lätt touch av ribban i bortre krysset och det är över, goodbye HIF, vi ses nog inte mer.

Det här derbyt knäckte HIF. Det går inte att se det på något annat sätt. Vid vinst över oss här så hade de gått upp på första plats i tabellen. Nu blev den här tunga förlusten istället ett sänke. Man sjönk som en tung sten i djupt hav. De sista sex omgångarna tog man bara fyra poäng, via en vinst och en oavgjord. Till sist blev man inte bättre än femma i tabellen. Tre år senare hade man gjort slut på alla pengar och åkte ur allsvenskan via en särdeles bitter kvalförlust mot Halmstads BK. Vi däremot, tog fyra SM-guld de kommande fem åren, kvalificerade oss för två Champions League-gruppspel, och fyllde vår kassakista. Och det var det här derbyt, just den här fina septemberkvällen när Erik Friberg så fint vinkade farväl till HIF-klacken, som vi accelererade förbi dem.