Foto: Fabian Kruuse
Det finns en föreställning om att Daniel Andersson kom till dukat bord som sportchef. Att han hade obegränsat med tillgångar att leka med och därmed världens enklaste jobb. Inget kunde vara felaktigare.
De som förfäktar dessa åsikter gör det för att kunna leda i bevis att Daniel Andersson i själva verket är en usel sportchef. Vilket såklart inte heller är sant. Men faktum kvarstår oavsett: Daniel Andersson kom sannerligen inte till något dukat bord.
Malmö FF annonserade den nya sportsliga ledningen för klubben den 9:e januari 2014. Åge Hareide var vår nye tränare, och Daniel Andersson gick från tränarbänken (ja, och spelplanen eftersom han de facto deltog i två allsvenska matcher 2013, 72 minuter borta mot BP i omgång 11, samt 6 minuter hemma mot Syrianska i omgång 30) till sportchefskontoret. Daniels första insats som ny sportchef var att serva Markus Rosenberg med pennan att signera kontraktet med, alldeles i början av februari. Men utöver det skedde inte mycket på värvarfronten. Guldlaget från 2013 var mer eller mindre intakt. Ja, Erik Friberg lämnade för Bologna, Jiloan Hamad försvann till Hoffenheim och Johan Dahlin hade signat för Genclerbirligi. Så: tre ordinarie spelare ut och en ordinarie in. Resten täcktes av påfyllning underifrån med egna talanger. Det var vår verklighet då, pre-Champions League-stålarna.
Vi gick ju som tåget under första halvan av 2014, det minns ni säkert, och när Allsvenskan tog sommaruppehåll efter omgång 12 för VM i Brasilien så ledde vi tabellen med 6 poäng till godo på Elfsborg och Kalmar FF. Men vi var fortfarande inte en rik klubb, och vi var nödgade att sälja spelare när bud inkom. Så under juni månad försvann Miiko Albornoz till Hannover och Pontus Jansson till Torino. Dessutom, det får man inte glömma, så drog Guillermo Molins korsbandet i en träningsmatch nere i Belgrad. Nu var vi tvungna att värva spelare, helst en i varje lagdel, men Daniel Anderssons börs var tunnare än nattgammal is.
Daniel Andersson köpte in tre spelare, just exakt en i varje lagdel, och det sammanlagda priset vi betalade för alla tre understeg fyra miljoner. Ingen av de tre spelarna var i närheten av att vara stjärnor, man visste knappt vem någon av dem var. Att alla tre gick rakt in i laget, blev bärande spelare och sedermera gemensamt inbringade cirka 10-12 gånger det de kostat var ju ganska väl förvaltat av en nybakad sportchef, eller hur?
Anton Tinnerholm kostade någonstans mellan en halv och en miljon när han kom från Åtvidaberg. Vad hade man för tankar om Anton? Inga, va? En högerback i ett bottenlag som man överhuvudtaget inte ens lagt märke till. Enoch Kofi Adu kom från Stabaek dit han var utlånad från Club Brügge. Han kostade mellan två och tre miljoner kronor. Om honom visste man inte ett skvatt. Till sist då Isaac Kiese Thelin. Som ju var den största sensationen. En bänknötare från IFK Norrköping? Eller: han fick knappt sitta på bänken, utan var lika ofta förpassad till läktaren. Många var arga. Var det här vår Champions League-satsning? »Det bidde ingenting« som det heter i den gamla sagan.
Men Daniel Andersson, Åge Hareide, Markus Rosenberg, de tre nyförvärven och hela laget skulle motbevisa oss. Vi vann Allsvenskan i överlägsen stil, och tog oss till vårt allra första Champions League-gruppspel. 2014 kan rent av vara den här föreningens allra mest framgångsrika år. Anton, Enoch och Isaac var alla tre högst delaktiga i bedrifterna.
Och Isaac Kiese Thelins saga var den mest fantastiska av alla. Åge Hareide råkade, under muntert skratt, avslöja det exakta priset vi betalade för honom i vår 25/25-podd under en intervju på DBU:s kontor ute på Vestegnen: 275 000 kronor. IFK Norrköping var dessutom noga med att de inte på några villkor skulle ha någon vidareförsäljningsklausul. De ansåg inte att det överhuvudtaget var lönt. Sju månader senare sålde Daniel Andersson Kiese Thelin till franska Bordeaux för cirka 40 miljoner kronor. Och det är först från och med våren 2015, efter inkomsterna från Champions League, som man kan säga att Daniel Andersson hade ett bord som var i närheten av att vara dukat.
Tinnerholm spelar idag i New York City FC. Enoch Kofi Adu hör hemma i seriekonkurrenten AIK. Isaac Kiese Thelin är hemma i Malmö FF igen, visserligen bara på ett sex månaders lånekontrakt, men han har redan hunnit göra mål i en Europa League-sextondelsfinal för oss.
Daniel Andersson är fortfarande sportchef för Malmö FF, det är hans 21:a år i klubben inalles. Han har tre SM-guld som spelare, ett SM-guld som assisterande tränare, samt tre SM-guld som sportchef. Han har gjort 460 matcher (15:e flest genom tiderna) och 39 mål för föreningen.
Foto: Peter Lind, Himmelriket