71: Föreningen fyller 100 år (2010)

Den 24 februari 1910 hade 19 unga män fått nog av IFK Malmö. De begärde utträde ur föreningen och grundade istället Malmö Fotbollförening. Det största skälet till missnöjet var att man aldrig riktigt känt sig välkomna hos Kamraterna. Malmö och Sverige under de första 1900-talsåren var ett konturskarpt klassamhälle, och skillnaden på arbetare och tjänstemän stor. De 19 grundarna av Malmö FF hade fem år tidigare startat BK Idrott, men 1909 anslutits till större och starkare IFK för att utgöra dess fotbollssektion. Men det skar sig, alltså.

De 19 grundarna – hedersmännen – borde vi nämna bara för sakens skull: Knut Björklund, Axel Borgström, Carl Granqvist, Frans Granqvist, Edvin Göransson, Bror Hansson, Emil Hansson, Fritz Landgren, Eben Lindkvist, Ivan Malmberg, Alfred Mårtensson, Werner Mårtensson, Bertin Nilsson, Hjalmar Nilsson, Carl Persson, Oscar Persson, Erik Rundqvist, Arvid Thulin, Ludvig Törnqvist. Man kan, i svåra stunder, läsa de här namnen i rad, tyst för sig själv, som ett mantra.

Vår allra första match spelades den 16 maj 1910. Förlust borta mot IFK Hässleholm med 2-1. Debutsäsongen i Allsvenskan kom 1931/32, då vi slutade på en niondeplats (av tolv lag) och undvek degradering med två poäng till godo på IFK Malmö. En snabb genomgång av vår historia därefter skulle kunna se ut så här: Erics entré, degradering i skam och vanära, återkomst i revanschens tecken, första SM-guldet, rekordsvit, stormakt, Bosse, Europacupfinal, engelska influenser, ånyo degradering, återinträde i högstaligan, Zlatanförsäljningen, publikrekord, storhetsperiod, europaframgångar, Rosenberg. Men då ska man också komma ihåg att de tre sista punkterna på den här listan kom efter 100-årsjubileumet.

Hundra år efter att klubben bildats på den numera rivna restaurangen intill Malmö IP, så firade föreningen med SM-guld i stor stil. 2010 blev i mångt och mycket ett sorts startskott på vår senaste, och kanske största, framgångsera. Det finns ett tydligt pre-2010 och post-2010, även om nog grunderna lades några år innan (arenabygget, genomlysningen av klubben, tydligare satsning på egna akademierna).

Men 2010 var också ett turbulent år. I alla fall inledningsvis. Bengt Madsen avgick från ordförandeposten han innehaft i över tio år. Håkan Jeppsson valdes till ny ordförande. Även på sportchefsplatsen hade det skett ett skifte: Hasse Borg försvann och Per Ågren tog över. Också på tränarposterna skedde förändringar. Roland Nilsson sparkade sin andretränare och kompanjon Hans Gren och ersatte honom med relativt okände Pep Clotet. Och ska man vara ärlig, och det ska man ju, så fanns det mycket få saker som pekade på att vi skulle få fira 100-årsjubileumet med ett SM-guld. Ja, vi hade en fin, nybyggd arena, men ekonomin var illa och spelartruppen sådär och föregående säsong hade slutat med en medioker sjundeplats. Några nya spelare anslöt ej.

När själva 100-årsjubileumet verkligen firades – den 24 februari 2010 – så var vi en stabil allsvensk klubb, men också en klubb i förvandling. Lars-Christer Olsson hade haft sin stora genomlysning och utfärdat rekommendationerna. Vi hade delat den operativa avdelningen från den föreningsdemokratiska. En VD fanns på plats. Men vi var fortfarande en ganska dysfunktionell klubb. Gamla vanor kan vara svåra att ändra på. Det var först i och med årsmötena på 2010-talet som vi fick en inbjudande och mer välfungerande medlemsdemokrati.

Man ska komma ihåg att Malmö FF är en förening som haft stabilitet som sitt ledord genom åren. När 100-årsjubileumet närmade sig 2010 så hade vi haft tre ordförande de senaste 70 åren. I boken »Borta bra, himma bäst« av Ken Olofsson och Olle Svenning, utgiven 1976, så beskrivs årsmötet året innan så här: »Ett MFF-årsmöte präglas nästan undantagslöst av endräkt och otvungen värdighet. Det är välregisserade föreställningar. Besluten är fattade och ska bara formellt verkställas. Det fungerar som på vilken bolagsstämma som helst. Eric Persson kan inte erinra sig när det senast förekom en hård debatt på ett årsmöte«. Vi kan lika gärna säga det rakt ut: vi var länge en förening som var patologiskt konflikträdd. Men det har inte alltid varit så. Klubbens första 25 år såg 8 olika ordförande. Det var inte okänt med kupper på årsmötena, och när väl Eric Persson väljs in i styrelsen så räknas han som en av de »oppositionella«.

Vi var inför 100-årsjubileumet dessutom en klubb som låg tre SM-guld bakom IFK Göteborg. Efter att 2010-talet tog slut så är vi två framför. Man kan också, med detta i åtanke, roa sig med att kika på vilka våra rivaler varit genom de första 100 åren. Det började såklart med IFK Malmö. Klubben som genom sin anmälan om brott mot amatörbestämmelserna såg till att degradera oss från Allsvenskan. Denna rivalitet har kanske ebbat ut en aning genom åren, men det är fortfarande så att många äldre i staden när ett oresonligt hat mot Di Gule. På 40- och 50-talet så seglar nästa stora rival upp: IFK Norrköping. Det handlade såklart om att de bägge lagen vann samtliga SM-guld mellan 1943 och 1953, IFK 6 stycken och Malmö FF 5. Eric Persson skrev en gång med poetisk stilkänsla: »När man ska äta välling ihop med IFK Norrköping får man ha lång sked«.

Därefter följde en viss aversion mot de tre stockholmslagen eftersom de ansågs ingå i någon sorts samhörighet med Svenska Fotbollsförbundet, och Malmö FF skulle emellanåt komma att förfördelas. Nästa rival var Östers IF, som dök upp med en annorlunda spelstil och allsvenska segrar. Det var bittra strider mellan Skåne och Småland i skarven på 70- och 80-talet. För den yngre generationen blev sedan Helsingborgs IF en rival, efter deras återkomst till Allsvenskan 1993. Ända fram till alldeles nyligen har dock IFK Göteborg varit de senaste 30 årens största rival, i princip enbart grundat på den enkla frågan om vem som egentligen är Sveriges bästa och största lag. Man får dock ett intryck av att den nya generationen, som började gå på matcher på 10-talet, i större utsträckning hatar de tre stockholmslagen. Denna gång har det inget med SvFF att göra, utan snarare att de har stora och sångstarka supporterskaror, som bjuder motstånd på läktaren.

Skulle man få för sig att även leta utomlands så är det väl framförallt FCK och Nottingham Forest som är hatobjekt och rivaler. De senare på grund av Europacupfinalförlusten 1979 och de tidigare på grund av eftermälet till den så kallade Parken-skandalen 2005. Ja, och i viss mån också vem som kan få lov att kalla sig »Skandinaviens bästa lag«. En fråga som efter mötena 2019 lagen emellan nu fått sitt slutgiltiga svar.

Nå, visst har vi haft rivaler, och olika sådana, genom åren, men kärleken till den egna klubben är såklart alltid starkast. Mycket få människor fyller 100 år. Vi är oftast döda långt innan. Den här föreningen vi alla älskar fyllde 100 år 2010, och är nu uppe i 110 år 2020. Må hon leva i 100 år till, och efter det 100 till, och därefter 100 till!