Foto: Tony Ernst
Det här måste vara den match av högst dignitet som setts av minst MFF-supportrar på plats? Vi hade möjligheten att kvalificera oss till ännu ett Europa League-gruppspel och bara 15-20 personer hade orkat resa från Sverige. Otroligt uselt och lätt obegripligt. Anledningarna till att så få gav sig iväg till Israel var antagligen tre: vi hade redan vunnit hemmamatchen med 3-0 och framstått som så överlägsna att bortareturen bara skulle bli en formalitet; det var den tolfte europaresan på ett drygt år och mångas budget började bli ansträngd; dessutom var det en dyr resa till ett land långt borta.
Nå, matchen borta mot Bnei Yehuda visade sig bli besynnerlig. Redan efter hemmamatchen, som vi ganska lätt vann med 3-0 (mål av Rosenberg, Bengtsson och Lewicki), så konstaterade deras tränare på presskonferensen: »Det är över för oss«. Vilket ju kan tyckas lite märkligt. I fotboll kan allt hända, bollen är rund, etc. Men det skulle bli ännu märkligare nere i Israel.
Det här var mitt i en ganska intensiv period för oss. Vi skulle möta Kalmar FF bara tre dagar senare uppe på Guldfågeln Arena i en allsvenska där vi fortfarande gick för guld. Uwe Rösler räknade med att Bnei Yehudas tränare talade sanning när han påstod att de gett upp, och ställde själv upp utan Mackan, Rieks, Traustason, Berget och Bachirou. Efter fem minuters spel hade inte Bnei Yehuda rört bollen. Sen tog Romain Gall fart längs vänsterkanten, serverade Molins, som bara stötte den i mål. 1-0, sammanlagt 4-0, och nu skulle Bnei Yehuda behöva göra 5 mål för att slå ut oss. Något de inte hade klarat av om så deras liv hade hängt på det.
Under 2010-talet så har Malmö FF mött 36 olika lag i europaspelet, såväl i kval som i grupp- och slutspel. Av dessa så är det antagligen bara nordirländska Ballymena som varit sämre än det lag som ställde upp på HaMoshava Stadium i Petah Tikva, en knapp halvtimmes taxifärd från centrala Tel Aviv. Man hade kvalificerat sig för europaspelet genom att överraskande vinna cupen hemma i Israel. Och tack vare Israels UEFA-ranking så behövde man bara kvalspela en omgång innan det var dags för play-off. I kvalet fick man svaga Neftci Baku från Azerbajdzjan och lyckades med nöd och näppe krångla sig vidare.
Bara några minuter in i matchen, alltså även innan vi gjort vårt mål, så stod de flesta av oss på läktaren och skakade på huvudet åt motståndet. Det var parodiskt uselt. Faktum är att Bnei Yehuda inte skapade en enda målchans över 180 minuters spel. Eller jo, de hade ett skott just utanför Dahlins vänstra stolpe i 89:e minuten nere i Israel. De hade antagligen inte klarat sig kvar i Superettan. Man kan ju konstatera att vi hade rätt rejält med flyt i lottningen, där vi kunde ha fått såväl AZ Alkmaar och Spartak Moskva som FC Thun och Strasbourg. Alla fyra betydligt svårare motståndare.
Vi som var på plats hade i alla fall trevligt på den nästintill tomma arenan. Kapaciteten låg på nästan tolvtusen och det var kanske 300 åskådare där. Ödsligt. Förutom de 15-20 MFF:arna som rest ner så hade ungefär lika många israeler med himmelsblå anknytning tagit sig dit. De lärde oss en hånfull hebreisk ramsa som vi sjöng mot slutet av matchen och som framförallt de israeliska journalisterna på pressläktaren hade kul åt. Efteråt fick vi också sjunga »Snälla ge oss, snälla ge oss, ett år till, Rosenberg« åt Mackan när han sprang ruscher (som straffträning för att han inte spelat matchen).
Det var en egendomlig känsla efter match. Vi var klara för ännu ett Europa League-gruppspel, massor av spännande matcher och en hel hög med pengar åt klubben väntade. Men det var nästan ingen där. Man jämförde med tidigare kvalifikationer – den kollektiva glädjen i Herning, de massiva scenerna på Stadion efter att Celtic och Salzburg slagits ut – och förstod ingenting. Det blev till att leta taxi sent på kvällen i en förort för att kunna ta sig tillbaka till Tel Aviv igen.
För övrigt så var det fint för Guillermo Molins att under 2019 äntligen få göra mål för Malmö FF i det europeiska cupspelet också. Efter allt han gjort för klubben, alla mål och alla matcher, så saknade han fortfarande det. 2014 gick han ju oturligt sönder precis innan vårt Champions League-spel, 2015 var han fortfarande inte frisk. 2017 var han i Panathinaikos och 2018 var han åsidosatt för först Carlos Strandberg och sen Marcus Antonsson. 2019 hamnade han äntligen i europamålprotokollet. Där är han nu på delad fjärdeplats över bästa europeiska målskyttar under 10-talet med sina 4 gjorda mål (förutom det mot Bnei Yehuda på bortaplan så har han även gjort mål hemma mot Lugano samt hemma och borta mot Ballymena). Här är listan på de som gjort mer än ett mål för oss under det gångna årtiondet.
1. Markus Rosenberg (23 mål)
2. Marcus Antonsson (6 mål)
3. Rasmus Bengtsson (5 mål)
4. Jiloan Hamad, Emil Forsberg, Erdal Rakip och Guillermo Molins (4 mål)
8. Magnus Eriksson, Simon Kroon, Jo Inge Berget, Carlos Strandberg, Anders Christiansen, Oscar Lewicki och Arnor Traustason (3 mål)
15. Wilton Figueiredo, Daniel Larsson, Isaac Kiese Thelin, Franz Brorsson, Mathias Ranégie och Andreas Vindheim (2 mål)
Jo, Arnor Traustasons mål borta mot FCK bokfördes som självmål, men här räknar vi det som hans eget. Det är han värd, efter att ha avgjort mot Ondskans Imperium.
Foto: Peter Lind, Himmelriket