35: Jiloan Hamad gör det första målet någonsin på Friends (2013)

Få andra segrar i Allsvenskan under 10-talet har debatterats med samma hetta som denna. Vi vann med 1-0 efter ett sent mål av Jiloan Hamad, men AIK:s offside-bortdömda 1-0 mål av Kwame Karikari i 57:e minuten orsakade diskussioner som annars enkom är reserverade för invandring eller amerikanska presidentval. AIK och stockholmspressen mobiliserade med allt de hade. Samma kväll och dagen efter kunde man bland annat läsa följande rubriker: »AIK blåsta på segern«, »Rånet på Friends«, »Laul: vinka bara när ni är säkra«, »Här kräver AIK svar av domarna«, »AIK bestulna på Nationalarenan«, »AIK bortdömt mot Malmö«.

Ja, ni ser. Det känns fortfarande ljuvligt att tänka tillbaka på. Det skulle kunna gå att driva komplicerade motorer under lång tid med hjälp av de bittra tårarna som fälldes den kvällen i Mälardalen. 

First things first: målet som Karikari gör är med största sannolikhet korrekt. Men det är en hårfin on/offside. Sådana situationer dyker upp flertalet gånger under alla allsvenska matcher. Det jämnar ut sig över tid. Domarna och deras eventuella misstag är en del av spelet. Vi har haft vår beskärda del av domarmisstag genom åren, men vi kan inte minnas att den svenska sportpressen då gått ut i enad front i strid för rättvisan? När Djurgården kvitterade till 1-1 mot oss på Tele2 Arena ifjol och i praktiken vann guldet; var det folkstorm mot den klart mycket tydligare offsiden då? Nej, det här var naturligtvis trams. Om nu AIK var så fruktansvärt mycket bättre i den här matchen, och blev »blåsta«, »rånade« och »bestulna« på segern, varför gjorde de helt enkelt inte ett mål till? De klarade bara av att göra ett endaste, som dessutom var på gränsen till offside? Inte mycket till stöld, kan man tycka. 

Nå, den här segern för oss, och AIK:s ilska hängde såklart också mycket ihop med att Solnalaget hade startat uselt. Efter fyra omgångar stod man på 2 förluster och 2 oavgjorda. Och man hade ännu inte lyckats göra mål på nybyggda Friends Arena. I hemmapremiären mot Syrianska – inför 43 466 åskådare – blev det 0-0. Och mot oss gjorde de inga mål, inga godkända i alla fall, lol. Det skulle dröja till tredje hemmamatchen – i sjätte omgången – innan man fick hål på den försmädliga Friends-nollan. Då var det gamle MFF-bekantingen Daniel Majstorovic som gjorde det. Men det skulle ändå inte räcka till seger. HBK, som var motståndare, kvitterade till 3-3 i sista minuten. 

2013 började tassande för oss, men vi ökade takten efterhand. Efter 1-1 i premiären mot Halmstad (och ett fantastiskt solomål av Tokelo Rantie), så slog vi Åtvidaberg borta med 3-1 (två mål av Erik Friberg, samt ett av Magnus Eriksson), och Kalmar hemma med 1-0 (målet av Jiloan Hamad). I den fjärde omgången så väntade alltså AIK borta. Man hade placerat oss i bortaklacken högst uppe i hörnet på översta etage. När Hamad efter året och det inhämtade SM-guldet uttalade sig i en av de här artikelförfattarnas fanzine, »Lätt bäst i serien«, så var han fortfarande förbannad: »Vår publik hade fått platser längst uppe i hörnet. Jag minns att jag tyckte synd om dem, vad fan var det för jävla platser. Det var som att AIK gjorde det bara för att fitta sig«. 

Vi var skadedrabbade inför den här matchen. Två av de tre ordinarie mittbackarna – Pontus Jansson och Erik Johansson – var borta. Markus Halsti fick ersätta bredvid Filip Helander och på bänken satt assisterande tränare Daniel Andersson. Även ordinarie högerback Miiko Albornoz är borta, och Matias Concha ersätter. Det är större delen av backlinjen, det. Vi gör inte heller en speciellt bra match. AIK dominerar, skapar kanske inte massvis med jättechanser, men är ändå det klart bättre laget. När Henok Goitom prickar stolpen med en bakåtnick i slutminuten så kände man sig ganska nöjd med en tung bortapoäng. Men det skulle bli tre poäng, inte en. 

Klockan står på nästan 92 minuter när Dardan Rexhepi (inbytt istället för Tokelo Rantie) för upp bollen på vänsterkanten. Han spelar in till Ricardinho som är märkligt högt uppe i plan, som i sin tur serverar Magnus Eriksson. Mange avlossar ett ganska mediokert skott, mitt i målet, som Ivan Turina bara har att parera. Men han tappar bollen rakt ut i banan. Och där kommer Jiloan Hamad, som enkelt – väldigt enkelt – lyfter bollen över Turina. Två minuter senare blåser Markus Strömbergsson av matchen och vi har vunnit med 1-0. 

[Interlude]

En idé: för att på något vis hedra det där bortdömda AIK-målet av Kwame Karikari, som skulle ha varit det första målet på Friends, så ska vi ta en funderare på vilka som är de tyngsta av de MFF-mål som aldrig blev av. Vi gör en lista, där det är olika »mål« huller om buller: offsideavvinkade, bollar i stolpe och ribba, räddningar på mållinjen, etc. Här är de vi minns bäst:

10. Jimmy Durmaz vänsterkanon i ribban hemma mot HIF 2012. Ja, det står redan 3-0 till oss. Och visst, vi hade ändå inte vunnit guldet det året om den här bollen hade gått in. Så man kan lika gärna säga att det är ett betydelselöst »mål« som aldrig blev av. Men skottet är så vackert, så estetiskt tilltalande, så knallhårt i undersidan av ribban, att det förtjänade ett bättre öde. Och det hade känts så härligt med 4-0 där, i den 31:a minuten, och man får känslan att om den hade gått in så hade det kunnat bära iväg till 5-0, kanske 6-0, och total förnedring. Så vi kan väl få drömma?

9. Det sista av inte mindre än tre frilägen som Mathias Ranégie har, borta mot IFK Göteborg 2011. Matchen slutar 0-0, och en vinst hade inte fört oss uppåt i tabellen, vi hade fortfarande slutat på fjärde plats, utanför europaplatserna. Men det här är något som irriterat oss i snart nio år nu. Ranégie hade debuterat i matchen innan, 2-0 förlusten borta mot Gefle, inköpt från BK Häcken. Mot Göteborg i sin andra start så gör han en jättebra match, förutom att han då bränner tre rena frilägen. Det första i början av första halvlek, det andra i mitten av andra halvlek, och det sista, det som vi så gärna hade sett gå i mål, i matchens döende sekunder. Det är ju, som alla av kvinnor födda vet, något speciellt att slå IFK Göteborg. 

8. Yoshimar Yotúns superläge i slutet av första halvlek borta mot Vardar Skopje 2017. Serverad till friläge av Jo Inge Berget avslutade han svagt utanför. En av de allra tyngsta, mest förnedrande förlusterna det här decenniet hade förmodligen slutat annorlunda om Yoshi gjort mål här. Vi ledde med 1-0, och hade vi gått in till paus med tvåmålsledning är det svårt att tro att makedonerna hade orkat göra tre mål. Som det blev nu gjorde de visserligen precis detta… men premisserna var ju, som det nu blev, helt annorlunda.

7. Oscar Lewickis obegripligt bortdömda mål i slutminuterna borta mot Häcken 2019. Det var ju inte riktigt vårt år, detta. Och det ska rakryggat och ärligen erkännas att vi också fick märkliga domslut med oss den här matchen. Häcken fick en straff, billig visserligen, men ändå, men efter en liten stunds palaver ändrade Al-Hakim sig. Det blev ingen straff. Fast Oscars mål var nog ändå ett större rån. Han mötte en hörna vid bortre stolpen, perfekt och mycket snyggt på volley. Men målet underkändes för… ja, vad? Troligtvis för att Lasse Nielsen obstruerat en motståndare. På exakt samma vis som spelare gjort vid samtliga hörnor i samtliga matcher under evig tid; fast då utan åtgärd från domaren.

6. Markus Rosenbergs stolpskott mot Atletico Madrid 2014. Vi har varit inne på den här matchen förut i den här textserien, och sällan har vi väl mött så fruktansvärt bra motstånd och samtidigt varit så fruktansvärt värda att vinna. Ställningen var 0-1 och scenen var en frispark (som kunde, nej, borde, varit en straff). Markus Rosenberg tog den och prickade muren, till synes en spansk arm, närmare bestämt. Bollen studsade tillbaks till Rosenberg som med vänstern knallade den i stolpen. Och ut till inkast till Atletico, om vi inte missminner oss.

5. Jiloan Hamads bortdömda segermål hemma mot Trelleborg 2011. Matcher mot TFF innehåller inte helt sällan djupt irriterande inslag, och mötet i september 2011 var inget undantag. Vi tog en snabb ledning som Kristian Haynes kvitterade i början av andra. Vi skapade sedan inte det där massiva trycket, Trelleborg fick oss dit de ville, men så blev Hamad frispelad av Jimmy Durmaz. Han knuffades omkull bakifrån, men studsade upp igen och lättade in bollen i mål. Fast domaren hade hunnit blåsa och vi fick istället hålla till godo med en frispark. Som såklart blev resultatlös. Matchen slutade 1-1. 

4. Markus Rosenbergs straff hemma mot Djurgården 2019, vid ställningen 0-1. Ja, ska man välja en av våra straffmissar genom åren så är det nog denna. Om bollen hade smitit in så hade vi med största sannolikhet inte förlorat matchen, och därmed i förlängningen också plockat hem SM-guldet ifjol. Den svider fortfarande, det gör den. 

3. Brasklapp till punkt 4: Om man ska välja straffar under match, alltså. För den allra tyngsta straffen är så tung att det fortfarande tar emot att nämna den. Givetvis pratar vi om Erdal Rakips miss i femte omgången av straffavgörandet i cupfinalen mot Häcken 2016. Molins, Sana, Berget och Christiansen hade satt de fyra första, medan René Makondele missat en av Häckens. Vi hade 4-3 och avgörandet låg helt i Erdals fötter. Han slog den mot Abrahamssons högra stolpe, men inte bättre än att den räddades. Sen gjorde Paulinho mål och det blev extraomgångar. Vi överlevde den första via en säker Kari Arnason-straff, men sen missade Tinnerholm. Ingen cuptitel, och inget europaspel 2016, så lyder den genombittra summeringen av detta.

2. Rosenbergs bägge cykelsparkar i ribban mot Elfsborg hemma 2015. Ni minns dem säkert. Det är, än idag, ett sår som inte riktigt vill läka. I en kontrafaktisk verklighet så sitter bägge, ribba in, och Rosenberg hyllas ad infinitum. 2015 var ju ett rörigt år, och vinst i den här matchen (den slutade 1-1) hade inte hjälpt oss i tabellen, men det känns som en skam på fotbollens fana att inte i alla fall en, men helst båda, av de här bicicletorna fick lov att bli mål. 

1. Ulrich Vinzents vänsterslägga i slutminuterna i avgörande Champions League-kvalmatchen mot Dinamo Zagreb hemma. Det »mål« som är svårast att glömma under 10-talet. Ställningen var 2-0 till oss, vi behövde ett mål till för att ta oss till Champions League-gruppspel, och vi är djupt inne på tilläggstid. Vinzents var ju dessutom en spelare som inte var känd för sin målfarlighet, och speciellt inte med vänstern, fel fot för honom. Men här avlossar han en kanon, som nog är själva definitionen på »värd ett bättre öde«. Kroaternas målvakt gör en vansinnesräddning, och dörren till Champions League, och de stora pengarna, stängs. I alla fall i tre år, innan vi öppnar den på vid gavel. 

[Slut på interlude]

Det här målet, i absolut sista övertidssekunden, som gav oss segern och tre poäng, innebar många saker. I slutändan så vann vi ju Allsvenskan 2013 med fem poäng till godo på just AIK. Hade Gnaget vunnit den här matchen istället, så är det försprånget borta. Det var också en signal att vi var ett topplag som nu på riktigt allvar skulle utmana om titeln igen, efter två lite svårare år. Efter den här segern, i fjärde omgången, så ledde vi tabellen tillsammans med IFK Göteborg. Men mest av allt så var det en markering, en stämpel – som fortfarande sitter där och kommer att sitta där för evigt – att det är vi, Malmö FF, som gjort det första målet på Friends.