Foto: Tony Ernst
Av många förlösande och vidunderliga slutsignaler under 10-talet måste slutsignalen efter den här matchen vara en av de allra skönaste. Vi hade på något vis gjort det omöjliga – först och främst hämtat in en 2-2-»förlust« på hemmaplan i första mötet i den här matchserien, men också tagit oss till ännu ett europeiskt gruppspel medan vi samtidigt slogs på den allsvenska fronten för en ny chans till europaspel nästa år – och vi hade gjort det med en stor bortaklack som gick igenom den kanske största känslomässiga berg-och-dalbanan man upplevt som ett samlat kollektiv.
Det tar drygt tre timmar att köra från Malmö till Herning på Jylland, där FC Midtjylland har sitt hem. Ja, MCH Arena ligger faktiskt en bit söder om den lilla staden (cirka 50 000 invånare). Byggd 2003/04, kakburksutseende, beklagligt utslängd på en åker. Några få av oss noterade att vägarna som omringade arenan alla hette Kaj Zartows vej. Ännu färre av oss orkade nog googla denne Kaj Zartow. Han visade sig i alla fall vara »administrerende direktør« under åren 1958-1971 för flera av de mässor som fortfarande anordnas i Herning. Mäktigt.
Vi hade rest dit i en sorts karavan torsdagen den 30 augusti 2018. Vår bortasektion var fylld. Det var en varm sensommarkväll, det året då sommaren aldrig riktigt ville släppa taget. Vid ankomsten till arenan så fick flera av oss chockbeskedet att en väl känd kamrat och genuint gemytlig MFF:are hade ramlat flertalet meter ner från läktaren och slagit sig förfärligt illa. Blodfläckarna fanns kvar vid nedersta trappsteget och flera andra vänner, som varit närvarande vid fallet, var svårt chockade. Det pratades om att han inte skulle överleva. I inledningen av matchen stod flertalet supportrar i klacken och grät öppet. Det var som att det låg ett skimmer över verkligheten; man såg matchen som i dimma.
Vi backar en vecka, innan känslorna blir oss övermäktiga. Detta var alltså ett play off-avgörande för att komma in i Europa Leagues gruppspel. Vi hade ju vunnit Allsvenskan 2017 och kvalet gällde till en början för inträde i Champions League. De två första dubbelmötena gick bra: vi slog ut Drita från Kosovo med bekväma 5-0 sammanlagt, och därefter gick vi vidare mot rumänska Cluj med 2-1 inalles, efter att Arnor Ingvi Traustason avgjort med en rökare i krysset i hemmamötet. I tredje kvalrundan blev ungerska Vidi oss övermäktiga, även om vi faktiskt inte förlorade någon av de två matcherna (1-1 hemma, och 0-0 borta, efter bland annat en straffräddning av Johan Dahlin). Förlusten innebar dock fortfarande en play off-plats, men till Europa League istället för Champions League. Vi drog danska mästarna FC Midtjylland som vår motståndare.
I första mötet med FC Midtjylland i denna play off-serie tog vi greppet direkt. Hemma på Nya Malmö Stadion gjorde Markus Rosenberg 1-0 i 12:e minuten. En fin hörna av AC skarvades vidare av Antonsson, och på bortre stolpen dök Rosenberg upp och bara petade in bollen med högerfoten. Han sprang bort mot sydöstra hörnet med ena handen bakom örat. »Hör ni, vänner? Det är Europa League som kallar!« Han fick en liten örfil av Behrang Safari som tack för besväret. 2-0 kommer också efter en hörna, från samma hörn, av samma spelare. Men den här gången lägger bara AC upp bollen för Andreas Vindheim. Han måttar ett fint inlägg som Rasmus nickar i ribban. Bollen studsar dock ut, rakt på fötterna på Antonsson, som bara kan rulla in den i tom bur. Vi har spelat knappt 25 minuter och vägen till decenniets fjärde europagruppspel ligger öppen.
Vi ser faktiskt remarkabelt överlägsna ut så här långt. Vi har ett mycket bättre passningsspel än danskarna, laget håller ihop bättre och vi ser starkare ut. Men den här hösten var jobbig, såväl mentalt som fysiskt. Mellan den 7 juli och den 2 september så spelade vi 16 matcher. Det är alltså 16 matcher på 8 veckor, prick två i veckan. De andra lagen i Allsvenskan spelade 8 matcher under samma period; en i veckan. Vi var dessutom tvungna att vinna i princip alla. Dels för att försöka äta oss ikapp i Allsvenskan efter vår katastrofala start, och dels i europaspelet för att kvalificera oss för gruppspel. Facit: 11 vunna och 5 oavgjorda. Vi förlorade alltså inte en enda av dessa 16 matcher. Otroligt och orimligt starkt. Men just i den här matchen – som var den 14:e i vår täta matchserie – så tog bensinen slut efter cirka en halvtimme.
I den 59:e minuten lyfter danskarna in en lyra, som nickas undan, men Gustav Wikheim, en norsk ytter som idag spelar i Al Fateh i saudiska högstaligan, drar på ett skott som smiter in under Dahlin. Reducerat till 1-2. Olyckligt, speciellt eftersom det är från lite för långt avstånd för att ens kunna räknas som en riktig målchans. Tar den någon på vägen? Kanske. Är Johan skymd? Antagligen. Fruktansvärt irriterande, oavsett. Kvitteringen kommer i 77:e minuten, efter att Midtjylland kommit förbi på vänsterkanten. Dahlin räddar det första skottet, och det ser ut som att såväl Rieks som och någon till (Lasse Nielsen?) ska kunna stöta bort returen, men målskytten, mittfältaren Ayo Simon Okosun, är 1,98 lång (en av många långa i det här inkastkonceptuella och rätt tradiga laget) och hinner först. Det kändes tungt, vi hade varit det klart bästa laget sett över hela matchen. Men vi hade inte orkat hela sträckan ut.
Inför returen peppade Uwe Rösler laget i media. Han påpekade att vi var bättre och att chansen verkligen fanns där. Han fick faktiskt medhåll av danska tidningar, som inte var imponerade av Midtjylland i första matchen. Och vi var bättre. Men nu var vi också tvungna att bevisa det, annars skulle det här bli europaspelets sista 90 minuter. Mellan de här bägge play off-mötena så hade vi också en allsvensk match att ta oss an: Sirus hemma på söndagen. Vi vilade Rosenberg, AC och Bachirou och startade med bland annat Gall, Bonke och Egzon Binaku. Vi vann visserligen med 5-0 till slut, men hade tvingats byta in såväl Markus som Fouad ganska tidigt för att få hål på dem. Och det är också Rosenberg som gör 1-0, på straff, i 62:a minuten, efter att Eric Larsson blivit fälld.
På läktaren i Herning innan matchstart var stämningen ödesmättad. På många plan. Vi var ju tvungna att vinna för att få vara med om europaspel under hösten. Men nästan alla på plats stod med en ännu skakigare känsla kring den olycka som skett på tribunen innan match. Olyckskamraten – vi kan kalla honom Martin – hade transporterats iväg till hospitalet med ambulans. En annan MFF:are hade åkt med och lovat att lämna rapport om tillståndet så fort det gick. Vi var många som stod och villrådigt såg oss omkring, medan andra nervöst stod och pillade på sina telefoner. För första gången någonsin så kändes det som att fotbollen verkligen var på liv och död.
Ute på plan så var det en jämn och tät match, kanske med en anings övertag åt Midtjylland. De såg bättre ut än för en vecka sedan. Men det är vi som, lite oväntat, gör 1-0, det vet ni. I den 32:a minuten så sjunker Markus Rosenberg ner i banan, får bollen av Oscar och hittar Andreas Vindheim i djupet med en sublim passning. Vindheim (som spelar som höger vinge i Röslers mycket bestämda 3-5-2) har smugit sig förbi danskarnas vänsterback och kan liksom glidtackla in bollen i mitten. Där står Marcus Antonsson, som han så ofta gjorde hösten 2018, och rakar in 1-0. Kaotiskt på läktarna, målbengaler och kramkalas, och nästan direkt, en öronbedövande »Sha-la-la-la, vi är Malmö FF«. Det hör till saken att bara någon minut innan vårt 1-0 mål så hade det kommit besked om att olyckskamraten skulle överleva. Måljublet var således dubbelt.
Matchen fortsatte i ungefär samma anda. Midtjylland hade mer boll och skapade fler chanser, men vi såg relativt kontrollerade ut. På läktaren rådde det en tajt och komprimerad känsla, de flesta fokuserade på att sjunga högt för laget, staden och Martin. En bit in i andra halvlek förstärktes den här vi-mot-världen-inställningen när danskarna vecklade ut en banderoll på sin ståplats bakom det andra målet. Det stod: »Imorgen er i atter immigranter i jeres egen by«. Så, de här danska bönderna var alltså smutsiga rasister också. Vem hade kunnat ana? Vi svarade med att sjunga högre och starkare.
Andra halvlek segade sig fram. Midtjyllands största chans var otroligt obehaglig: en frispark som skruvade sig förbi mur och Dahlin (eller är Johan faktiskt på den?) och tar i innerstolpen, men studsar ut bakom honom och rinner iväg. Flera personer på läktaren var helt övertygade om att bollen gått in och att allt nu var förlorat. Men icke. I 79:e minuten kommer så avgörandet, och det är kapten Rosenberg som gör det. Andreas Vindheim driver upp bollen på högerkanten, letar efter någon att spela, när han ser att Markus pekar på marken framför sig: »Här! Här vill jag ha bollen!« Sagt och gjort, Vindheim spelar in den, Rosenberg skjuter i flykten och bollen seglar, outsägligt vackert, in i en båge bakom Jesper Hansen i Midtjyllands mål. Rosenberg föll ihop på marken just framför oss i klacken, AC la sig över honom, och på läktaren mer eller mindre exploderade folk. Det finns inte många måljubel under 10-talet som kan mäta sig med detta, vi svär.
Slutsignalen kom som en befrielse i den varma danska kvällen. Laget var klara för Europa League-gruppspel, en god och kär MFF-kamrat hade överlevt en traumatisk olycka. Vi stod kvar länge, svettiga och lyckliga, och sjöng som dårar. Vi hade vunnit på bortaplan i en viktig europeisk match, när vi dessutom var tvungna att göra det. Något som faktiskt skulle komma att bli utmärkande för 10-talet. Vi hade svårt för det tidigare, men de senaste 10 åren har det blivit betydligt vanligare. Andra exempel, förutom Midtjylland borta, är 1-0 på Ibrox mot Rangers, 7-0 på Easter Road mot Hibs, 1-0 mot Cluj på Stadionul Dr Constantin Radulescu, 1-0 på nya Vodafone Park mot Besiktas, och naturligtvis, höjdpunkten, 1-0 i Parken mot FCK.
